Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Florence Valentin
Emmabodafestivalen
2009-07-31
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-08-03
Hemsida: myspace.com/florencevalentin

Ett av banden jag på förhand såg fram emot mest på årets festival var Florence Valentin. Popband med en politisk ådra ser vi inte alltför ofta i Sverige, vilket jag tycker är trist. Bandets senaste skiva ”Spring Ricco” är också ett av mina favoritsläpp hittills i år, så det finns förväntningar helt klart och det märks även på publikens storlek så här pass tidigt på fredagen.

Låten Spring Ricco öppnar spelningen och vilken öppning sedan! Som Håkan Hellström i sina mest euforiska stunder. Ett Florence Valentin som är på bristningsgränsen och nära att exploderar med trumpet, saxofon och tamburin som ytterligare tändvätska. För att inte tala om gitarristen som ser ut att vara på väg av scenen i ren spelglädje. I stunder brister Love Antells sång ut i ofrivilliga målbrottsljud, men det bekommer varken mig eller resten av publiken. Däremot, och detta märkte jag inte själv utan fick veta i efterhand, stördes minst en i publiken (och en räcker) av att en gitarr var ostämd under hela första låten. Inte så bra när man har soundcheckat bara stunden innan.

Mellansnacken går i en tydlig politisk bana, med orättvisor som huvudtema. Att ”störta regeringen” tas emot med jubel är föga förvånande, på en festival där majoriteten av besökarna skulle klassa sig själva som lagda åt vänster. Love Antell känns dock som en människa som faktiskt har något att säga, och inte bara har floskler i agitationen. Sovjetflaggan vajar också stadigt i publiken, något som skönt nog inte kommenteras från scen. Låttexterna som ofta också har en politisk vinkel, fungerar utmärkt. Inte minst Upp på sociala, ner på systemet (”till alla er som inte har något sommarjobb”), som känns väldigt mycket The Clash.

Det är allsång och det är svårt att stå still. Även om man som jag står med penna och anteckningsblock, svänger man lite till musiken och stampar trumtakten. Under 16 ton passar det nästan kusligt bra att ett stort, mörkt moln begraver den blå himlen. Jo, det gäller att ha tur med vädret också. Florence Valentin fyrar av de flesta av sina mest dansanta låtar och glädje verkar råda i publiken. Det är hångel och det är handklapp. Lugna låtar kommer också mellan varven och under 8 & 5 slår det mig, att det är tredje gången under Emmaboda som jag tänker på Bruce Springsteens Badlands. Okej, en basgång går ju inte att ta patent på, men det känns ändå märkligt.

Någonstans i det sist skrivna ligger också ett problem som jag ser med Florence Valentin. Att det på något sätt inte känns helt eget. En socialistisk Håkan Hellström eller ett snällare Clash är väl att ta i, men ni förstår kanske vart jag vill komma. Samtidigt kan det inte alls ta ifrån bandet dess kvaliteter och att det här är en riktigt bra spelning. För riktigt bra är det och precis vad en festival behöver. Jag gillar det inte lika mycket som besökarna längst fram vid scenen, men nära på.

Foto: Erik Lindgren