Joyzine

[stäng]

Intervju

Den Stora Sömnen

Alla är vi överens om att det är creddigt värre att spela i samband med Lugers fina Way Out West-festival, men är det lika creddigt om ingen annonserar ut att man ska spela? Grabbgänget i Den Stora Sömnen hängde inte läpp för det. När folk sjunger med i låtar som de aldrig har hört tidigare måste det vara ett bra tecken, oavsett om man står med på en poster eller inte. Men var kommer Thorsten Flinck in i bilden?

– Det är ju som Hitler sade: vilken lycka att människorna inte tänker. Och det var ju bra för honom!
– Men jävligt dåligt för människorna!
En bättre slutkläm än sådär är svårt att få till. Jag inser att slaget är vunnet, eller förlorat beroende på hur man ser på saken, tackar mitt bordssällskap och packar ihop mitt pick och pack för att bege mig tillbaka till det fina grönområdet som är Slottsskogen i Göteborg. Way Out West har precis kickat igång sin parkverksamhet och trots gårdagens mjukstart med Louis XIV och Gutter Twins på Sticky Fingers väntar jag fortfarande på att få se något som verkligen får tårna att krulla ihop sig på mig. Synd bara att jag inte lyckades klona mig själv för att även ha tagit mig till Henriksberg kvällen innan, då spelade nämligen anledningen till att jag tagit en avstickare ner till city denna förmiddag - Den Stora Sömnen. Men låt oss backa bandet lite grand.

Ett bananskal
Egentligen var jag inte förberedd alls på mötet med Den Stora Sömnen, intervjun hade bokats in i absolut sista sekund och min research var således väldigt knapphänt. Ändå var det något i magtrakten som sade att det här kommer att gå hur bra som helst när jag väl mötte upp ett glatt gäng vid hörnet Linnégatan - Tredje Långgatan.
”Öl!” tyckte vi alla bestämt, men trots att jag en gång bott i staden lyckades jag pricka in ett stängt Byns Bistro, ett av mina gamla vattenhål när det begav sig. Istället blev det till att lapa sol vid ett bord utanför saluhallen. Men hur var det nu med att inte stå med på affischerna?
– Vi sade att vi ska ha 100 000 om ni ska få skriva vårt namn på er jävla affisch! Det gick de inte med på, garvar batterist Fredrik Atterfelt när jag för promotionsfadäsen inför spelningen på tal. Nej då, men det känns ändå lite som att glida på ett bananskal att vi kom med, trots att vi länge hört rykten om att vi skulle få spela. Det har varit lite oklart hela tiden, egentligen ända fram till att vi gick på scenen.

”Hur fan lyckas man med det?”
Det är ett extremt avslappnat och pratglatt gäng jag har lyckats samla runt mitt bort denna soliga festivaldag, det märks tydligt att gårdagens gig kommer räknas till avdelningen monumentala framgångar. Och konstigt vore det väl annars när man lirar på samma ställe som punkveteranerna i Buzzcocks men ändå har fans i publiken som sjunger med i ens egna låtar, trots att många inte ens hört låtarna än. Dessutom ska man ha i åtanke att Den Stora Sömnen, namnet taget efter boken och filmen med samma namn, inte alls spelar något som ens påminner om gammal Buzzkockspunk. Men mitt förslag om Göteborgspop, mycket tack vare det faktum att musiken är så där lagom studsig och texterna på svenska, hamnar inte i god jord hos främste låtskrivare Stefan Randström:
– Vi spelar ju inte Göteborgspop, vad det nu är liksom. Det är ju inte så att vi spelar som Håkan Hellström direkt. Det hela började med att jag var sugen på att börja skiva låtar, men tyckte inte att jag fick till det på engelska. Man är inte lika bra på engelska som man är på svenska, inte jag i alla fall. Dessutom tyckte jag att det var kul att skriva på svenska. Men visst är det speciellt när det går hem hos publiken. Som igår när vi spelade, det är liksom allsång i varje låt, till och med i låtar som ingen har hört. Hur fan man nu lyckas med det?
Nu är det förstås inte alla spelningar som är på det viset, precis som sig bör har även Den Stora Sömnen fått kämpa sig genom gig som varit aningen mer oglamorösa.
– Självklart har man har man gjort många spelningar som man egentligen inte hade velat göra, förklarar Johan Nilsson, gitarrist, men det är väl ingen av oss direkt som är fin i kanten och tycker att det är så jävla jobbigt att dra de där spelningarna heller. Man vet ju att de kommer och att de behövs.
– Det var faktiskt några som kastade flaskor på oss när vi skulle gå upp på scenen en gång, minns Stefan tillbaka. Som tur var, var det en polare som tog den i ryggen, så jag slapp få den rätt i huvudet. Folk ska ju inte kasta grejer på en, men händer det något kaos på en spelning så kan det alltid vara lite skön krydda.
– Nej, så långt ska det väl inte behöva gå, säger Johan och tar upp ordet igen, men då har man ändå fått någon slags reaktion. Att det är någon som har blivit upprörd. Det är ju bättre det än att någon inte bryr sig alls. Då är det bättre att någon blir förbannad och gör något.

Thorsten
Det finns historier, och så finns det historier. Att få Thorsten Flinck att läsa in samtliga låttexter på en extra-cd som kommer att släppas tillsammans med debutalbumet är sannerligen en historia. Men det kunde ha slutat illa redan innan det börjat, ryktet säger att en viss herr Flinck inte hade pengar till den taxin han anlände i, tur då att det finns unga rockstjärnor med djupa fickor.
– Det var Johan som kläckte idén när vi satt och funderade på hur vi ville ha det, förklarar Fredrik samtidigt som en lastbil dundrar fram längst med den lilla sidogatan. Det var svårt att helt komma överens om allting, framförallt om att styra upp en hel booklet vad det gäller utseende och sådär. Och eftersom vi gör det mesta själva var det ännu mer petigt. Sedan kom Johan på det, ”det är ju populärt med sådana där talböcker, kan vi inte göra texterna som talbok?” Men vi köpte det, det kunde väl vara schysst! Men kände vi någon som vi kunde tänka oss att låta läsa våra texter var ju frågan. Sedan var ju Stefan lite bekant med Thorsten… Vi ville ju ha någon man kände igen på rösten, och Thorsten, det är ju så klart att man känner igen Thorsten!
– Ja, och då var det ju ett jävligt enkelt val, flinar Stefan, för dagen iklädd en klädsam hatt. Sedan blev det ju helt sjukt bra också.
Hur ska ni kunna toppa det där nästa gång då?
– Då gör vi en video med Thorsten, som spelar våra låtar!
– Man kan ju inte spara på saker heller, filosoferar Fredrik vidare. Jag tänker inte ens på om det kommer bli en nästa skiva, det är ju den här skivan som ska bli den bästa. Alla första skivor är alltid bäst med alla band. Så det är hoppfullt just nu.

Dia Psalma och Peter Settman?
Det visar sig också när jag gräver lite djupare i bandkonstellationen att det finns dolda talanger i gruppen. Genom klassisk associationslek visar det sig nämligen att basist Nick Martin var en av alla dessa barn som körade till Dia Psalma på bland annat hitlåten Hon Får.
– Egentligen kommer jag inte ihåg så mycket, de frågade om vi kunde tänka oss att ställa upp och visst kunde vi det. Idag är det mer en kul grej.
Debutplattan har spelats in tillsammans med Love Martinsen från Torpedo/Norma, i dennes egenhändigt hopsnickrade studio, och förväntas dyka upp någon gång i slutet av året. Men att bli störst i landet är ingen ambition för bandet. Stefan förklarar:
– Sveriges största vet jag inte, men ett av Sveriges bästa. Det hör sällan ihop att vara störst och bäst. ”Så ska det låta” är kanske ett av de största TV-programmen, men absolut inte det bästa programmet. Så är det ju tyvärr. Så störst, kanske inte. Men bäst.
– Vi kanske kan bli mest omtyckta? Rent av ett folkligt band? kontrar Fredrik och river av ytterligare ett garv.