Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Raised Fist
Platens, Linköping
2010-11-25
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-11-26
Hemsida: myspace.com/raisedfist

Det finns egentligen bara en sak att anmärka på när Raised Fist kommer på besök till Platens bar. Framträdandet är alldeles för kort. Kommer man som headlinande band utan något som helst förband kan publiken i allra högsta grad förvänta sig att få sig mer än 50 minuters välavvägd rock'n'roll-hardcore till livs. Men det är just vad som bjuds. Raised Fist snålar å det grövsta.

Under den korta speltiden hinner de emellertid ge klara prov på allt som är bra med bandet. Det är nästan som att hela spelningen är regisserad för att falla undertecknad i smaken. Luleåligan öppnar med Perfectly Broken, bandets i mina ögon finaste stund någonsin, och knyter tillslut ihop hela kalaset med den melodi som en gång i tiden fick mig att upptäcka gruppen – Breaking Me Up.

Däremellan kör de så att det ryker. Bokstavligt talat. Halvvägs genom Friends & Traitors fattar en av högtalarna plötsligt eld. Det blir några vanskliga minuter där lågorna girigt slickar lådans innanmäte och brandrök stiger mot taket i den redan kvava källarlokalen. Ändå är det inte lika dramatiskt som bandet själva är på scen.

Raised Fist live handlar om en samling herrar som öser ur sig all energi de någonsin kan uppbåda och som ger sig hän inför sina låtar. Frontmannen Alexander Hagman tycks vara en minst lika hängiven akrobat som han är en duktig sångare där han konstant studsar omkring på den minimala scenen och sparkar i luften.

Det finns inget att anmärka på med setlistan annat än att den är på tok för kort. Bandet avfyrar klassiska Running Man lika väl som nya Wounds och odödliga låtar som Killing It och Sound Of The Republic. Det är pur kvalitet och levereras tight. Inget att klaga på även om en lysande skiva som ”Dedication” negligeras helt.

Underbart är kort heter det visst, men i fallet Raised Fist är det alldeles för kort.