Joyzine

[stäng]

Krönika

Hultsfreds vassaste band 2008

Att Rage Against The Machine är det verkliga huvudnamnet står klart. Men vad döljer sig där bakom? Vet du inte vad du ska kolla in på Hultsfredsfestivalen den här veckan kommer du ha bättre koll efter att ha bekantat dig med den här guiden.

1. Rage Against The Machine
Det känns tråkigt, jag känner mig ruggigt förutsägbar när jag placerar festivalens allra största dragplåster och huvudnamn som etta på min tipslista. Men en överblick över årets startfält påvisar snabbt fakta. Rockparty har fått till en stabil bredd, men det är väldigt ont om riktiga höjdpunkter. Därmed är det givet att exklusiva RATM måste vara etta på den här listan. De var inte exceptionellt bra när de besökte Småland för åtta år sedan (några ynka månader innan den beryktade splittringen) och de kommer säkert inte vara fantastiska nu när de återförenats heller. Men det är fortfarande ett band som tillskrivs en ofantlig magnitud inom scenen och de har ju en räcka av hits (låt mig gissa att debuten kommer vara flitigast representerad i setlistan) att ösa från. Men framförallt, den här spelningen är så hypad att alla kommer att vara där. Stämningen kommer vara underbar, väl värd en förutsägbar förstaplats på den här viktiga listan.

2. Dead By April
På förstaplats den världsberömda headlinern, på andraplats en pigg uppstickare som halkar in som Rookieakt. Här är det tvära kast. Nu är Dead By April förvisso inga duvungar, utan har ordentligt med scenerfarenhet och branschkontakter under vingarna, men det är alltid roligt med nya kvalitativa namn. Gruppen har dock ett och annat att bevisa. Allt för många band som representerar dess lättillgängliga form av hård men kommersiell melodimetal har visat sig vara värdelösa på scen. Backtracks och singback mixat med påklistrad machoattityd brukar aldrig funka särskilt bra. Kan Dead By April motbevisa tvivlarna? Jag både tror och hoppas det.

3. Raised Fist
Vi fortsätter på den förutsägbara linjen. Jag hade med Luleås finest på listan även senast de besökte Hultsfred, för två år sedan. Men det går helt enkelt inte att sidsteppa ett sådant här gäng. Raised Fist har inte bara ett fantastiskt låtmaterial, de levererar dessutom alltid, jag upprepar ALLTID, live. Spelmässigt kompetent och med teaterapan och krumbuktsprångens mästare Alle längst fram är det jämt kul att titta på. Litet frågetecken kan sättas för om den intima känsla som är så viktig för Raised Fists musik försvinner på en så pass stor scen som Pampas, men jag tror att norrlänningarna kommer att fixa det. Svensk hardcore blir inte bättre än så här live.

4. Kathleen Edwards
Solen gassar när jag sätter ihop den här listan. Det gör det förstås omöjligt att stå emot härliga minnen av lugna eftermiddagsspelningar i värmen framför Pampas. Det är en känsla som är så gott som oslagbar. Nu kommer Kathleen Edwards visserligen att öppna festivalen med en spelning i Teaterladan och risken finns naturligtvis att en kvalmig, tryckande inomhusscen tar bort mycket av den där känslan. Men jag vågar inte ta chansen att inte vara där. Vackert svepande singer/songwriterpop med både piano och gitarr så där på förmiddagen den första dagen, innan publiken hunnit bli allt för sliten, blir ofta hur bra som helst. Och Kathleen Edwards har ett bra låtmaterial dessutom.

5. The Donnas
Efter att all den värsta hajpen om det där med att fylla 21 lagt sig och donnorna stabiliserat sig som ett moget rockband har de gått från klarhet till klarhet. Får Sahara Hotnights chansen i Hultsfred gång efter annan är det inte mer än rätt att även The Donnas får komma på återbesök. Jag förväntar mig stabil rock och en spelning som osar så väl attityd som genuin självsäkerhet. Jag vet att The Donnas kan leverera.

6. Mustasch
Att se Mustasch på en festival är knappast någon skräll, men så går det å andra sidan knappast att boka ett stabilare liveband. Att gruppen aldrig lyckats vara helt och hållet engagerande genom en hel platta är en sanning. Det brukar alltid vara ett eller annat spår som avviker och förstör helheten, medan guldkornen alltid varit fantastiska. Den hitodyssé som är Mustasch live är däremot inte att leka med. Ralf Gyllenhammar och hans anhang bjuder på både humor och stabil hårdrock och det enda som står ivägen för ett helgjutet gig är den sena timmen.

7. Afasi & Filthy
Det kommer någon partyfierad svensk hiphopartist varje år. Listan kan göras lång: Fronda, Mange Schmidt, Snook och så vidare och så vidare. Ofta har de bara en enda stor låt som de utgår ifrån för att sedan spinna vidare, i det här fallet Jobb. Duon heter givetvis Afasi & Filthy. Jag vill självklart veva med armarna när de kliver upp på scenen. Hultsfred är ju garanterat fetare än Arbetsförmedlingen.

1. Rage Against The Machine
Jag undrar om inte det här är en av Rockpartys allra största lyckoträffar någonsin när det handlar om få till en bokning utöver det vanliga (tja, Babyshambles för två år sedan var inte så dum den heller). Det kunde knappast komma mer lägligt heller, efter en svag fjolårsprestation är ett besök av ett återförenat Rage Against The Machine, precis vad festivalen behöver. Och en presentation av bandet? Det behövs knappast va?

2. Johnossi
Ni som trängde in er i Teaterladan i Folkets Park, Huskvarna, i början av maj under den sköna Popadelica-festivalen vet vad jag talar om. Ni som inte var där, tyvärr, det går inte att beskriva för någon som inte upplevde det. Därför ska ni gå och se John och Ossi när de lirar på Hultsfred 08, ni kommer inte att bli missnöjda. Om den dynamiska duon är på rätt humör kan det till och med bli bättre än bäst.

3. Biffy Clyro
Det tog fyra plattor att få alla bitar att falla på plats (lite som ett pussel… nej, den var dålig), men i och med släppet av ”Puzzle” förra året har skotska Biffy Clyro blivit ett namn att räkna med i rockvärlden. Living Is A Problem Because Everything Dies är titeln som säger allt, är det en dos neogrunge möter brittisk indierock du behöver så är det Teaterladan på fredagen som gäller. Jag kommer att vara där.

4. Blood Red Shoes
Jag har redan vurmat för detta brittiska skräniga gitarr-och-trumrockskomplex tidigare under våren, nu är det upp till bevis för combon Laura-Mary Carter och Steven Ansell att visa vart skåpet ska stå. Senast jag hörde en kaxigare sjungande trummis var när kanadensiska Death From Above 1979 fortfarande härjade runt, men frågan är om inte Sebastien Grainger nu fått en värdig arvtagare i den minst lika kaxiga Ansell.

5. Säkert!
Förra året missade jag Annika Norlin och hennes svensksjungande projekt Säkert! när de spelade på Pampas, en spelning som givetvis lyftes till skyarna av de som var där. På Way Out West gjorde jag inte samma misstag, och jävlar vad bra det var! Den här gången är det Hawaii som gäller, jag ställer mig något osäker, Hawaii är en stor scen, men lyckas det, ja, då kan inte ens allt smör i Småland få mig vilja vara någon annanstans.

6. Özgur Can With Support From FAIK & SIA och EFFET
Självklart ska det vara lite dans också när man är på festival. Förra årets danskavalkad med gräddan från franska bolaget Ed Banger, med band som Justice, SebastiAn, Uffie och Alex Gopher är svår att toppa, men Özgur Can är en man som skapat sig ett hedersvärt rykte på egen hand. Och ska jag vara ärlig, duger det för att lovprisas av Rasmus Kellerman, allas vår Tiger Lou, det räcker det gott för mig också.

7. Babyshambles
Det kommer givetvis inte vara lika spektakulärart (med betoning på spektakel) som det var första gången när Pete Doherty för andra gången trampar småländsk mark inom loppet av ett par år. Om nu cirkus Babyshambles verkligen kommer till stan, det senaste var väl att trubbelmakaren Doherty sluppit ur finkan tidigare än beräknat, men man vet aldrig med denna minst sagt oförutsägbara britt. Men kommer han, lita då på att det blir en spelning värd namnet.

1. Rage Against the Machine
Ja, vad ska man säga. Det finns några band man inte ens behöver ha koll på för att vilja se. Rage Against the Machine är ett sånt band.

2. The Haunted
Med den gedigna backkatalog The Haunted innehar är det rent ut sagt dumt att inte förvänta sig annat än en fantastisk setlista. Att dessutom en ny skiva är under produktion inger hopp om smakprov från uppföljaren till succéskivan ”The Dead Eye”. Åh, just det – The Haunted är ju dessutom ett otroligt bra liveband.

3. Arch Enemy
Arch Enemy gör sällan någon besviken i en livesituation. Carcass skulle ha varit en roligare bokning med tanke på återföreningen, men man kan inte få allt. Det blir att peppa på campingen med skivan ”Heartwork” och därefter njuta av herr Amotts senare eskapader tillsammans med Arch Enemy.

4. Mustasch
Mustasch har alltid varit ett band jag sett som ”intressanta” och ”lovande”, men inget jag lyssnat särskilt mycket på. Senaste skivan, ”Latest Version of the Truth”, ändrade helt min uppfattning av bandet och en Double Nature eller Bring Me Everyone live är något jag verkligen suktar efter.

5. Robyn
Kanske är det konstigt att killen vars recensioner här på Joyzine än så länge uteslutande behandlat metalband tipsar om Robyn. Men för guds skull, ”Robyn” är en underbar skiva!

6. Miss Li
Miss Li är en fantastisk artist att se live. Det går inte annat än att förälska sig i kvinnan. Oavsett om du är hardcore-to-the-bone-synthare, enögd dödsmetallare eller vem som helst – Miss Li är sevärd!

7. Evergrey
Med nya skivan “Torn” på gång och ny basist i sättningen är förväntningarna på Evergrey skyhöga. Förhoppningsvis kan bandet bjuda på något smakprov under sin konsert på Hultsfredsfestivalen.