Joyzine

[stäng]

Fem korta

Jonas Schwartz

Fem korta frågor till originella popsångaren Jonas Schwartz...

Du beskrivs som en man med tvångstankar kring siffran sex, det tål att utvecklas!
Tvångstankar har jag alltid haft men just detta är något som har dykt upp i huvudet senaste året och det är egentligen siffran tre som allt kretsar kring.

Att landa eller avsluta något på tre är som att börja om på ett igen, jag får en känsla av trygghet i kroppen och kan fortsätta med mina vardagsbestyr. Men om jag till exempel klarar av att slå in en spik på det sjätte försöket så bör jag fortsätta att hamra på spiken till jag har uppnått nio slag (3x3).

Siffran sex gör på något sätt att allt raderas.

Detta är något som är helt logiskt i mitt huvud när jag väl håller på, men som med lite distans känns helt absurt. Det är ju en form av ångest som bara måste dämpas, för lite blodtillförsel till hjärnan och man tänker helt ologiskt.

Vad innebär det då att debutalbumet fått heta just "Six"?
Dels så är det ett snyggt ord, dels så är det ju vad man så fint kallar "kognitiv beteendeterapi". Att utsätta sig för sin rädsla. Är man rädd för spindlar så ska man hålla i en etcetera.

Detta gick ju lite i stöpet då jag har kompenserat det hela med att sätta förstasingeln som spår tre samt att skivan innehåller nio spår.

För något år sedan släppte du i tät följd tre eps, hur föll det konceptet ut och hur känns det nu att istället sadla om till ett klassiskt albumformat?
Målet har faktiskt hela tiden varit riktat mot fullängdaren. Ep-triologin var och är lite av en presentation och ett sätt att hitta rätt, spela in lite i taget och på så sätt hitta vilken riktning vi ville ta musiken. Man hör vad man ska förbättra till nästa gång vilket är svårare om man repar 20 sånger i en replokal där alla instrument höjs till max.

Vissa låtar från ep-projektet har smugit med in på fullängdaren, andra inte, hur har resonemanget gått där?
Det beslutet tog jag Reidar och Emil tillsammans. Det är vi som utgör bandet trots att det heter Jonas Schwartz. Vi tog med de låtar vi tyckte var bäst helt enkelt.

Skivan har ju lite av en historia som bärs fram hyggligt kronologiskt, i alla fall i min skalle. Det är lite av en dålig relation som porträtteras av en enormt självupptagen och svartsjuk människa med en hel del av mina brister i sig. Det är extremt kryddat på sina ställen för att få lite dramatik i det hela.

Hoppas bara folk inte tror att jag är helt sjuk i huvudet.

Du har ett väldigt eget uttryck sångmässigt, vilka är dina tre originella favoritsångare?
Devendra Banhart är en fantastisk sångare som jag tror att jag någonstans för längesedan snodde det där darret på rösten ifrån.

Thåström. Önskar ofta att jag hade hans stämband. Ilskan,tyngden och skrovlet.

Nicolai Dunger har jag lyssnat väldigt mycket på i alla år. Vill ta mig upp i falsett på samma sätt som han gör, men vågar inte riktigt ännu. Kanske borde gå till en sångcoach, men det är jag livrädd för att göra. Eller varför inte, så jävla bra sjunger jag ju faktiskt inte.