Joyzine

[stäng]

Krönika

Årets bästa 2012 enligt Peter Augustinsson

Under december, hela vägen fram till nyår listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna och musikhändelserna från året som passerat. Det blir ett fantastiskt hopkok av genrer när våra skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken, gjorde de bästa konserterna och utmärkte sig i övrigt under 2012. Idag presenterar vi Årets bästa enligt Peter Augustinsson med bland annat Joyce Manor, Converge, Randy och Refused...

1. Joyce Manor - Of All Things I Will Soon Grow Tired
Jag älskar när band utvecklas och ingen har lyckats så bra som just Joyce Manor. Jag placerade deras förra självbetitlade skiva högst på prispallen förra året och i år kniper de den platsen igen. ”Of All Things...” innehåller nio låtar på tolv minuter och den längsta låten är en cover (på Video Killed The Radio Star) vilket kan kännas snålt men det är just faktumet att det är så avslappnat som gör den så perfekt. De har hittat sig själva och släppt sin ”Pinkerton” och framtiden ser ljus ut för dessa unga killar.

2. Dikembe – Broad Shoulders
Så här låter emo med attityd år 2012, de är känslosamma samtidigt som de är arga och trötta på allt och ingenting. Efter förra årets EP, ”Chicago Bowls” var förväntningarna skyhöga och de överträffades med hästlängder. Låtarna flyter ihop och bildar en helhet som bara måste hyllas. Jag skulle lätt kunna analysera sångaren Stephen Greys titlar och texter i timmar men inbjuder dig att istället lyssna på dem själv.

3. Sirs – S/t
Första gången jag hörde Sirs var det som om Bear vs. Shark och No Age skulle startat ett band tillsammans och de råkar vara två band som ligger mig nära hjärtat. Det är indie samtidigt som det är emo, det är spastiskt samtidigt som det är långdraget och vackert. Det låter nyskapande och glädjen i musiken smittar av sig.

4. Chotto Ghetto – Sparkles
Efter flertalet EPs med låtar och stilar som spretat åt alla håll, och ett band som letar efter vart de hör hemma stilistiskt kom till slut debutskivan där alla bitar bara föll på plats. De blandar och ger hardcore, rock, jazz och lite RnB allt med en stor dos Mike Patton-känsla över sig.

5. Sore Eyelids – S/t
Såg dessa grabbar öppna för Moving Mountains i Stockholm i somras, och deras låtar letade sig direkt in i reptilhjärnan på mig. Jag blev tagen på sängen och köpte skivan på spelningen och den har inte lämnat skivspelaren sen dess. Vackert ekande sång med shoegaze-doftande gitarrer och ett härligt vemod. Bandet består av medlemmar från Stockholmsbanden Suis La Lune och Mixtapes and Cellmates och kan ses som ett sidoprojekt i nuläget, men det känns redan nu som om något mycket större fått luft under sina vingar.

6. Masked Intruder – S/t
Årets roligaste skiva blandar teman som inbrott, knivrån och obesvarad kärlek. Masked Intruder är ett fullfjädrat ”gimmickband” med inriktning på det olagliga och skriver perfekta pop-punklåtar med alla harmonier på de rätta ställena. Bandet blev i november signade till Fat Wreck Chords, så dessa banditer kommer vi se och höra mer av i framtiden!

7. Cheap Girls – Giant Orange
Cheap Girls tredje album och första med Laura Jean Grace (Against Me!) bakom spakarna som producent. Vid första lyssningarna var skivan inte lika enkel och lättlyssnad som de två tidigare ”Find Me A Drink Home” & ”My Roaring 20's” men om man ger den tid så lönar det sig tusenfallt. De har skrivit sina bästa låtar hittills och melodierna och refrängerna sitter i huvudet i veckor efteråt.

8. Converge – All We Love We Leave Behind
Åttonde skivan från legendarerna i Converge som ångar vidare i samma takt som de alltid gjort i snart 20 år. Jag tyckte att förra skivan, ”Axe to Fall” var lite för mycket metal. Det har däremot de ordnat upp på denna och det blir en felfri blandning av soundet på gamla skivorna: ”You Fail Me”/”No Heroes” och det nyare på ”Axe to Fall”. Titelspåret All We Love We Leave Behind ger mig gåshud.

9. Hold Tight! – Blizzard of ’96
Hold Tight! får mig att känna som om jag var tonåring igen . De skriver texter om svunna tider, gamla vänner och att ta vara på livet. Skivan har blivit ett soundtrack för mitt senaste år då jag rest och sett så mycket jag bara hunnit. ”Blizzard of '96” kommer att väcka glada minnen i många år och fungera som en tidsmaskin där man bara vill luta sig tillbaka och blunda. De beskriver det själva bäst i Graduation Day; ”I don't think that I am afraid to die, but I'm fucking terrified of not living”

10. Best Practices – The EP LP
Vem har någonsin sagt att hardcore måste vara komplicerat? Best Practices bränner på tolv minuter av en hel debutfullängdare (jag tror jag utvecklat koncentrationssvårigheter för skivor över 30 minuter). Nio snabba krusidullfria punkinfluerade hardcorelåtar fulla av snygga riff och enkla melodier som bara rinner ur fingrarna på dem. Det hörs långa vägar att de har haft roligt när de skrivit låtarna och energin smittar av sig.

Årsbästalista året 2012
Årets bästa festival #1: Fest 11
Jag åkte äntligen till USA i oktober och närmare bestämt Gainesville för att besöka The Fest. Jag har drömt om festivalen i flera år och i år fick det vara nog med drömmandet och det var dags bara göra det. Festivalen stoltserade med 300 band inom punkrock, hardcore och indie på bara tre dagar. Ungefär 100 av dessa var band jag bara drömt om att se i lilla Sverige. Jag hade mitt livs helg, träffade många nya vänner från hela världen och såg mängder av oförglömliga spelningar. Jag har redan börjat planera inför nästa års resa, är du sugen? Hör av dig!

Ärets bästa festival #2: Groezrock 2012
För min smak av musik så är Groezrock i Meerhout, Belgien den bästa festivalen i Europa just nu. Årets upplaga var min fjärde resa på lika många år. Kan man bara stå ut med många intetsägande metalcoreband inklusive fans så har man många russin att plocka ur Groezrock-kakan. I år hade de bokat stora band som Refused, Gorilla Biscuits och Alkaline Trio men även personliga favoriter som None More Black och Hot Water Music. Den bästa och mest minnesvärda upplevelsen var att se Jonah Matranga spela i det nya akustiska tältet, det var magiskt.

Årets bästa festival #3: West Coast Riot
Hur står sig denna ganska ensamma festival sig emot sina europeiska motsvarigheter? Jo faktiskt riktigt bra och den nya platsen, Röda Sten i Göteborg passade ändamålet perfekt. Årets upplaga var välbesökt och de bokade banden komplementerade varandra och det kändes som att bokarna har börjat inse vad som går hem hos folk då ingen musikstil/inriktning var överrepresenterad. För mig innebar West Coast Riot mest att få möjligheten att se Against Me! på svensk mark samt att få ett kärt återseende från det förflutna... Randy! Festivalen levererade och jag väntar nyfiket på vad de skall hitta på för kommande år.

Årets käraste återseende #1: Randy
Nu undrar de flesta säkert varför jag inte skriver Refused här som har gjort ett bejublat återtåg till utsålda lokaler världen över. Detta beror på att Randy alltid varit det band som betytt mest för mig av de två. Jag kommer ihåg första gången hörde dem på en Burning Heart samling och föll direkt, hur jag hittade albumet ”You Can't Keep A Good Band Down” på en second handbutik och hur jag lyckades se dem live fyra gånger inom ramen av ett år. Att se dem på West Coast Riot i år var som att möta en gammal vän som man inte träffat på sex år, jag hoppas de kommit för att stanna.

Årets käraste återseende #2: Latterman
Latterman var med och definierade en genre inom punkrocken som har fått öknamnet ”org-core” (tillsammans med band som Hot Water Music). Det är bara ett fåtal band i USA inte räknar till sina influenser. De bestämde sig för att göra en återföreningsturné som hade ett fåtal datum i Europa. Så jag flög över till London för att chansen att se dem. Den energin de har i sina låtar och effekten det ger publiken går inte att beskriva i ord. Att sedan en dryg månad senare se dem i USA på en festival där de dyrkas som gudar var grädden på moset.

Årets käraste återseende #3: Refused
Jag kan verkligen inte bortse från att i år var året jag äntligen fick se Refused uppträda live två gånger. Jag missade Refuseds storhetstid med ett par år efter de abrupt lagt ner och avsagt sig alla framtida spelningar. Tills de att ryktena visade sig vara sanna i våras så var jag stensäker på att jag aldrig skulle få möjligheten att uppleva revolutionärerna live. ”The Shape of Punk To Come” har varit en milstolpe för genren. Att höra låtar som personliga favoriten Summer Holiday vs Punk Routine live var stort även om det politiska budskapet känns lite urvattnat för bandet.

Årets eldsjäl: Arjan, iheartweakerthans
Jag hade nöjet att träffa denna trevliga kille från Nederländerna under Fest 11 och när jag säger trevlig är det en grav underdrift på hur trevlig han verkligen är. Det som gör honom till årets eldsjäl har med YouTube att göra. Du har säkert om du på något sätt delar hans musiksmak sett något han spelat in med sin handkamera. Arjan har personligen lagt upp mer än 175 konserter på YouTube med olika band och allt med kusligt bra ljudupptagning. Han har en av de stadigaste armarna jag sett i YouTube-generationen. In och se dina favoritband/artister som de skall ses och höras, på: http://www.youtube.com/user/ihearttheweakerthans

Årets applåd: Stockholm Straight Edge
Arrangörsgruppen Stockholm Straight Edge har i några år satt upp i första hand hardcorespelningar i Stockholm på diverse lokaler, allt från Kafe 44 via en antikaffär och senast i en konferenslokal. På senaste året har de börjat boka in band i andra genrer utanför hardcore som till exempel Prawn, Everyone Everywhere och Joie De Vivre. Något jag saknat och alltid velat se i Stockholm. Det är alltid lika spännande när de utannonserar en ny spelning och jag ser fram emot vad de bjuder på 2013.

Årets saknad: Tony Sly
No Use For a Name har kanske aldrig varit mitt favoritband, jag har heller inte alla skivor men de har under mina tonår betytt väldigt mycket för mig. När nyheten att deras sångare Tony Sly tragiskt gått bort, blott 41 år träffade det mig som en slag i magen. Det var först då jag insåg att hans texter alltid funnits där och att de varit något jag fallit tillbaka på. När jag läste på internet om hur mycket han och hans musik betytt för andra människor var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Vila i frid Tony, din musik kommer alltid finnas med mig.