Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Nordpolen
Siesta!, Hässleholm
2009-05-30
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-06-03
Hemsida: myspace.com/nordpolen

Efter Nordpolens konsert på Storan i Göteborg (recension: här) var jag nära eld och lågor, men Pelle Hellström vet man samtidigt aldrig riktigt var man har. För er som vill se prov på hur hans något trotsiga inställning kan ta sitt uttryck, kolla på klippet när han var gäst i Nyhetsmorgon i TV4 ( här). Förväntningar har jag i alla fall onekligen, även om jag inte väntar mig att en kvart-i-fem-spelning på Siestas minsta scen ska nå upp till samma kvalitet som senast jag såg honom.

Den i alla avseenden korta spelningen inleds med bakgrundsmusiken O helga natt innan Nordpolen, ackompanjerad av en gitarrist äntrar scenen för att köra inledande Har inte tid. Publiken jublar, medan huvudpersonen själv ser oerhört kall och självsäker ut. Lite för kall kanske, för nog är det meningen att han ska sjunga de där första textraderna och inte stå stum. Intrycket av självsäkerhet byts snart mot ett intryck av brist på engagemang. Hela textrader som försvinner eller hamnar på fel plats är ett genomgående tema under spelningen. Ibland är det micken som inte är där den borde ha varit, med resultatet att texten sjungs utan att höras.

Musiken låter bättre, precis som på skiva faktiskt eftersom det är precis vad det är. En uppspelning från dator, som inte är främmande för artisterna på skivbolaget Sincerely Yours. När gjorde till exempel The Tough Alliance senast en i traditionell mening livespelning? Gitarristen förstärker i viss mån det befintliga ljudet, men de elektroniska tonerna är i fokus och en extra gitarr ger inte någon extra dimension precis.

Nu ska jag påpeka att jag verkligen inte har något emot att musiken inte framförs av band på scen. Första gången jag såg Jens Lekman så var det Jens, en gitarr och en bandspelare. Smått smakar gott, så länge det görs bra. Tyvärr kan jag inte tycka att det här är bra. Nordpolen på Storan var en stark och intensiv upplevelse, men nu är det lojt och med en artist som verkar ha fått i sig både det ena och det andra. Bakis, full eller påtänd spelar mindre roll. Jag gillar ändå arrogansen, om det nu är en sådan det är tal om. Att inte vara mossiga recensenter till lags, utan vara kompromisslös och göra precis så mycket man känner för. Men jag tycker att det är trist för de i publiken som nu har sitt första möte med Nordpolen. Den här spelningen ger inte precis mersmak. Det är inte kasst, men inte något jag kommer att minnas. Publiken på Siesta fick höra en ny låt förutom material från skivan ”På Nordpolen”. Kul, men jag drömmer mig hellre tillbaka till förra spelningen.