Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Nordpolen
Storan, Göteborg
2008-09-27
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2008-10-03
Hemsida: myspace.com/nordpolen

Det hade bland vänner på förhand diskuterats huruvida My Darling You! eller Nordpolen skulle vara förband respektive huvudakt. Till vår glädje är det killarna i tidigast nämnda som först äntrar scenen. Inget ont om dem, men jag har trots allt sett bandet förut. Dock är de givetvis ingen besvikelse och överraskar dessutom med att spela mer akustiskt än vad jag vant mig vid. Ett piano och en smärtsamt känsloladdad sånginsats är huvudingredienserna som får mig att njuta i fulla drag under den korta spelningen.

Men så till huvudsaken, det jag i sanning väntat på. Egentligen borde jag väl inte recensera den här konserten överhuvudtaget, eftersom jag på förhand bestämt mig för att den ska vara det bästa jag sett på länge. Men men. Först och främst ska sägas att det märks att Nordpolen, alias Pelle Hellström, ännu inte framträtt live ens tio gånger. Han ser ut att inte riktigt veta vad han ska ta sig till eller vart han ska ta vägen. Ibland är det som att han glömmer att det krävs att han sjunger i mikrofonen för att det ska höras någonting. Eller så har han blivit alltför påverkad av sina förmyndare i The Tough Alliance och bryr sig helt enkelt inte om det. Det lutar åt en blandning. Men i takt med att konserten pågår, blir han allt mer inlevelsefull, expressiv och publikfriande. Givetvis står Henning Fürst och Eric Berglund framme vid scenen och piskar upp såväl stämningen och publiken som artisten själv.

Men det viktigaste är ju trots allt hur det låter. Och jag måste säga att det är lika bra, och likt glassplitter skärande vackert, som jag hoppats på. Det låter riktigt bra för att vara en klubbspelning, särskilt här i en i övrigt rätt undermålig lokal för just detta ändamål. Nordpolen berör mig på mer än ett plan (den där leopardpälsen kan egga upp även den tråkigaste heterosexuelle). Låtarna och texterna är starka i sig, men den oväntade förekomsten av liveband skänker dem ytterligare en dimension. Pumpande John Travolta blir ännu mer slagkraftig med riktiga trummor och under På Nordpolen står huvudpersonen själv och slår på hi-haten. Syntarna, som är det mest påtagliga i låtarna, blir betydligt mer levande än på skiva. På ett sätt som Tough Alliance aldrig kan uppnå med sina playbackspelningar.

Låtmaterialet i all ära. I centrum står inte musiken, utan en blott 23 år gammal albumdebutant som sin ringa erfarenhet till trots lyckas trollbinda och verkligen få det att låta äkta. Jag tvivlar inte en sekund på att de kalla texterna är självupplevda och att utanförskapet är på riktigt. Det kan inte vara möjligt att en sådan ångest som i Vem har sagt är ett artistiskt grepp. Även om han dansar runt emellanåt och böjer sig ner för att ta emot publiken ser han aldrig glad, utan bara plågad och sammanbiten, ut. Under Skimret kommer också de obligatoriska skriken från tjejer i publiken. Och frågan är om jag inte går upp i falsett lite själv. Att det är bitvis är lite ojämnt spelar mindre roll. Den här konserten och skivan ”På Nordpolen” kommer att vara mina bästa vänner under hela den bistra hösten.

Relaterat

Emmabodafestivalen 2009
Siestafestivalen 2009
Nordpolen (2009-08-01)
Nordpolen (2009-05-30)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Sara, 2008-10-05 13:46:04 (84.217.53.236)

Jag skulle i min ensamhet gå och se Nordpolens spelning på KB i Malmö och hjärtat slog några extra slag av förväntan. Det behövs som du sa inget annat sällskap än Nordpolen, han i sig själv utgör ett förträffligt umgänge. Nordpolen är alltså min kavaljer för kvällen och jag ser mycket fram emot vårt möte. Har under kvällen druckit några chimay för att stärka mitt självförtroende en smula så att jag kan hantera pojkarna som under poplugg känner att de måste ragga på mig för att jag är ensam här. Nej, den här kvällen vill jag inte bli förförd av någon annan än Nordpolen och som han förför mig sedan! (Detta utan minsta tillstymmelse till leopardpäls, dock en brun läderjacka som kan vara nog så tjusande) Denna unga man är som en författare skrev så vackert ”mittemellan hjärta och disco” och hans ärlighet i låtarna och beslutsamma framträdande berör mig mycket starkt. Det var en mycket känslomässig spelning och jag delar ditt intryck och din uppfattning om denna artist. Grattis till en välskriven och träffande recension.