Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Nine Inch Nails
Arvikafestivalen
2009-07-02
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-07-05
Hemsida: www.nin.com

Trent Reznor har deklarerat att det kanske är slut efter den här turnén. Han har i och för sig varit väldigt vag vad det gäller detaljerna och ger inget rakt svar på ifall Nine Inch Nails kan komma att plockas upp igen någon gång i framtiden eller inte. Men sättet på vilket han agerar när han tar kommandot över Arvikafestivalens största scen Vintergatan ger kanske en fingervisning om vad som kan vara på gång.

Sångaren är så laddad att varenda liten muskel i hela hans välbyggda kropp vibrerar av anspänning. Han är så intensiv i sitt agerande att det inte alls skulle vara förvånande om han plötsligt exploderade och sånginsatsen – både vad gäller bottenlösa skrik och nervigaste skönsång – är så känslosam att jag slår vad om att många hjärtan brister i publiken. Kort och gott: han framsår som en man som vill ta sitt band till den sista vilan på ett så värdigt och uppoffrande sätt som det bara är möjligt.

Showen är sparsmakad, men effektiv. Scenen börjar fyllas med rök långt innan det är dags för Trent och hans mannar (om sångaren är intensiv kan absolut ingenting annat sägas om hans trumslagare, hårdare lär vara svårt att slå) att kliva fram ur dimmorna och stämningen som byggs upp är elektrisk. När det ondsinta industrihelvetet väl bryter lös gör det, det med en så frän attityd att det är så gott som omöjligt att stå emot. Till och med trots att låtvalen inte alls är så hitorienterade som man kanske hade kunnat förvänta sig av en avskedsturné och trots att många låtar görs i ganska annorlunda versioner där Trent gärna spelar keyboard. Att ett av de tangentinstrument som finns monterade längst fram på scenen faller samman helt och hållet och störtar rakt ner i fotodiket strax efter att sångaren klinkat på det känns oerhört passande för intensiteten i showen.

När det närmar sig slutet böjer sig Trent för publikens förväntningar och låter oss mitt i den stålgrå industriurladdningen njuta av vad som i alla fall måste kallas för hits. Han knyter ihop det hela med suveräna versioner av The hand that feeds och Head like a hole och det känns som en värdig avslutning.

Jag har precis hunnit säga att Trent inte känns som en extranummersnubbe till min publikgranne när han kommer tillbaka. Svetten droppar ur varenda por på hans kropp, han greppar micken och ger oss en version av Hurt som är så närvarande att det nästan är obehagligt. Där och då känns det som om Trent Reznor från botten av sitt hjärta sjunger en sista serenad till sitt band, på väg mot den sista vilan.