Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Dorena
Holofon, 2009
Skivbolag: Egen utgivning
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2009-11-20
Hemsida: dorena.webb.se

Det är lika bra att erkänna det direkt: jag är inte speciellt insatt i post-rockens värld. Visst står det några album med Mogwai, Pg. Lost och Explosions In the Sky i skivhyllan och visst spelar mina vänner i det hyllade Moonlit Sailor, men längre än så sträcker sig inte mitt intresse för genren som helhet.

Som den mesta post-rock jag har hört spelar Dorena med sitt debutalbum ”Holofon” på kontraster och känslor. Det unga Göteborgs-bandet bjuder som sig bör på långa episka stycken med obligatoriska gitarrkaskader som får lyssnaren att pendla mellan hopp och förtvivlan. Gitarrerna bråkar med varandra som om de har samma mål men olika medel att nå dit. Det finns inte ett ögonblick på albumet som Dorena vill släppa sin publik. ”Holofon” känns som en genomtänkt helhet. Produktionen är glasklar och skapar en känsla av att ljudvågorna faktiskt går att ta på, speciellt i de hårdare partierna. Några av medlemmarna har tidigare spelat i screamo-band, vilket märks. Solen har förblindat mig skulle med sina tjocka gitarrmattor passa utmärkt att ha en skrikare på.

Låttitlarna är romantiska: nämnda Solen har förblindat mig, En tonårsromans, Tiden gick, men utan oss, I huset jag växte upp och så vidare. Sistnämnda låten är förbluffande svängig, vilket verkar vara en sällsynt vara inom denna genre.

”Holofon” har hyllats på bloggar över hela världen och härmed sällar jag mig till hyllningskören: Må Dorena följa upp ”Holofon” med ett minst lika bra album.