Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Ed Harcourt
Debaser Medis, Stockholm
2010-11-08
Av: Anders Nilsson
Publicerad: 2010-11-10
Hemsida: www.edharcourt.com

Sverigevännen Ed Harcourt var i Sverige för mindre än ett år sedan och bjöd då på en stillsam och bejublad spelning i Filadelfiakyrkan. Då, som nu, var han ensam på scenen men det märks redan från början att Harcourt haft en annan approach till den här turnén än till den som tog honom hit för ett år sedan.

Scenen är fylld av instrument: piano, akustisk gitarr, elgitarr, banjo, trombon, dragspel och trumma. För att inte tala om alla mikrofoner; jag räknar till sex stycken och dessutom sjunger han vid ett tillfälle genom en gitarrmick. Mitt på scenen står också en stor väska som närmast kan liknas vid Brasses lattjolajbanlåda. Ur denna plockar Ed Harcourt under kvällens gång fram bjällror, trumpinnar och diverse percussioninstrument.

Genom att snabbt som ögat spela in ett instrument och sedan loopa inspelningen samtidigt som han plockar upp nästa instrument och utför samma procedur skapar Harcourt en kakafoni av ljudlager som fullständigt får en att glömma att det trots allt bara är han på scenen. Kulmen för loopandet nås i Undertaker Strut som i den här tappningen låter som ett ganska underbart samarbete mellan Tom Waits och Muse.

Som vanligt när Ed Harcourt är i farten är låtlistan inte helt förutsägbar. En dramatisk God Protect Your Soul, en banjoförsedd I've Become Misguided, en magnifik She Fell into My Arms och en hjärtskärande Ultraviolent Love blandas med nytt material som Heart of a Wolf (komplett med ylande publik), Killed By the Morning Sun och So I've Been Told. Även en alldeles lysande cover på Bruce Springsteens Atlantic City letar sig in i låtlistan innan kvällen är över.

Trots att materialet är skiftande i grunden och till viss del blir än mer spretigt i sina nya arrangemang låter allt som en enhetlig och väldigt genomtänkt låtskatt. Det är dramatiskt utan att bli teatraliskt eller pretentiöst – glimten i ögat finns där hela tiden. Ed Harcourt är småförkyld och hes, men har humöret och flaggan i topp; det är inte alltför ofta man ser den spelglädje han utstrålar efter tio år i rampljuset.

Även om det inte är exakt samma målgrupp är jag säker på att Debaser Medis hade varit utsålt om det inte varit för att Johnossi spelade på Cirkus och Lykke Li uppträdde på Kägelbanan samtidigt - mördande konkurrens även för en av vår tids klarast lysande artister.