Joyzine

[stäng]

Krönika

Årets bästa 2013 enligt Ricky Holmquist

Så har det då återigen blivit dags att slå sig ner och blicka bakåt i den så berömda backspegeln. Minnas ett 2013 som bjöd på fantastiska upplevelser för mitt musikhjärta och min själ.

Att försöka rangordna och på ett någorlunda strukturerat sätt lista vad som förtjänar beröm, vem som förtjänar rosor och vilka minnen som ska tas fram från det innersta är som vanligt löjligt svårt.

Men låt oss börja med vilka konserter som förtjänar att återberättas:

Thåström, Bråvallafestivalen
Till att börja med så öppnade sig himlen och ett våldsamt sommarregn sköljde över hela festivalen. Men till skillnad från ett ”vanligt” festivalregn blev denna monsun en underbar kuliss. Ett känslohöjande skådespel som ingen räknat med. Regn från himlen och elak åska från scenen. För det slog gnistor om Thåström den aftonen. Det var en diabolisk urladdning. Hjärta och smärta blandat med själ och högvoltsenergi. När åskan slutat mullra och regnet upphört. Då kommer Han ut på scenen med en akustisk gitarr och avslutar sin enda spelning för året med Die Mauer. Ensam.

Håkan Hellström, Putte i Parken
Jag tror nog att mina besök på Håkan-konserter nu börjar närma sig tvåsiffrigt. Jag gillar Håkan, väldigt mycket. Men kärleken gör mig inte på nåt sätt blind. Snarare tvärtom har jag fått erfara. Jag förväntar mig mer och mer för varje spelning med Hellström. Jag VET hur bra det kan vara. Jag VET hur fantastiskt febrigt det kan vara. Jag VET det nu. Trots detta så gör Håkan med sitt band en spelning som fullkomligt omkullkastar allt jag redan trodde jag visste. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle gå att explodera så fullkomligt som Håkan med band gjorde i Karlstad. Håkan Hellström sitter cementerad på tronen som Sveriges bästa liveartist ett bra tag framöver.

Maskinen, Putte i Parken
Att Maskinen kan leverera grymma spelningar är landets (och bandets) sämst bevarade hemlighet. Jag har sett de några gånger tidigare och jag har alltid lämnat spelningen sjöblöt av svett. Det här var första gången jag såg Maskinen på en stor scen. Till sin hjälp hade herrar Frej och Afasi med sig en bas som gav utslag på världens alla richterskalor, en scenshow med lampor och ljus som lyste upp en sommarnatt som det vackraste av fyrverkerier. Lägg därtill ett band av stenhårda låtar som fick hela festivalområdet att skaka. Det var en otroligt häftig upplevelse. Milt uttryckt.

The Sounds, Flygeln Norrköping
Det var en helt ok spelning. Antagligen inte den bästa bandet gjort och egentligen inte en av mina bästa jag besökt i år heller. MEN. När Dorchester Hotel exploderade i lokalen, just där, just då, så var det utan tvekan höjdpunkten på hela året. Alla andra minnen hamnade i skuggan av den här otroligt massiva låten som aldrig ville ta slut. Från scenen fortsatte man bara att ösa mer bensin och mer explosiva ämnen på den redan brinnande låten. Du vet när det är så bra så man bara blundar, sänker huvudet och tar in allt som händer omkring en. Man har aldrig sett så klart trots att ögonen är stängda. Just så kändes det då.

Kite, Trappan Norrköping
När man byggt upp åratal av förväntningar. Hoppats på att få känna en massa känslor. Att vara nervös för att gå på en konsert. Att ha handsvett när introt börjar. Att komma på sig själv stå och le. Äntligen fick jag se och uppleva Kite live. Det var verkligen så bra som jag hoppats på.

Henric de la Cour, Saliga Munken Norrköping
Förutsättningarna var egentligen obefintliga. En spelning på en restaurang mitt i kvällssittningen? Skramlande bestick under mellansnacket, folk som är mer intresserade av mat än om artisten på ”scenen”. Nja trodde jag. En timme senare var jag överbevisad. Det gick, och som det gick. Henric De la Cours gravmörka goth-synth satt som ett par Dr Martens i solarplexus. Det var en ohyggligt tajt och synnerligen visuellt snygg spelning när frontmannen påminde om ett offer från motorsågsmassakern. Men jäfvlar så bra det var. Synthen lever i allra högsta grad tack vare Henric de la Cour.

Givetvis finns det väldigt många fler som förtjänar feta omnämnanden. Men med tanke på brist på utrymme och brist på minne så faller något alltid bort. Inte nämnt, men absolut inte glömt.

Årets bästa övrigt:
När jag skulle gå på Marduk-konsert och ringer min luttrade dödsmetall-vän och (på fullaste allvar) med nervös stämma frågar vad man ska ha på sig. Han svarar att så länge jag har nåt svart på mig så är det lugnt. Jag kollar i garderoben och inser att mina svarta tröjor ät två till antalet. En Maskinen-tshirt och en Swedish House Mafia-tshirt. Det slutade med att jag gick dit i en vit t-shirt. Popsnöret var den lättaste att se bland alla besökarna.

Bråvallafestivalen, som blev årets i särklass största snackis. Festivalen levererade verkligen. Grymma artister som bjöd på spelningar som man levt på under hösten.

Putte i Parken. Sveriges skönaste festival gjorde det i år igen. Vädret, människorna, stämningen, artisterna. Högsta betyg utan tvekan.

Det känns som att jag glömt massa grejer ju. Men lite kort om vad jag snappat upp under året:

Prodigy i Stockholm var fantastiskt. Sticket i Poison som knäckte mina revben likt tändstickor gör mig fortfarande varm i kroppen.

Icona Pops spelningar på både Bråvalla och Putte i Parken var otroligt häftiga. Jag har nog aldrig dansat så mycket varken före eller efter denna sommar.

Alina Devecerski är otroligt cool på scenen. Löjligt mycket attityd och jävla anamma.

Corey Taylor har rockvärldens bästa stämband.

Att Rammstein gillar pyroteknik. Jag med gör det nu.

Att EDM kommer ta över festivaler mer och mer.

Så det får väl vara allt. Tusen och åter tusen tack för detta år. Väl mött nästa år då musikdrefvet rullar vidare ut på nya spännande äventyr.

Lista över årets bästa låtar enligt Ricky Holmquist