Joyzine

[stäng]

Intervju

Pray For Locust

Stockholms Pray For Locust har spelat in årets förmodligen starkaste debutgiv inom den hårdare skolan, men för herrarna själva var det egentligen aldrig ens uppenbart vad de ägnade sig åt att komponera.
– Folk har sagt att vi lirar hardcore, vilket vi inte var så medvetna om eftersom vi kommer från thrash metal allihop, konstaterar sångaren Tintin Andersen-Larsson.

Det har gått fort för Pray For Locust. Bandet bildades för ungefär ett år sedan, tog några månader på sig att hitta fram till ett passande sound och har sedan ägnat tiden åt att spela in och släppa vad som är årets förmodligen starkaste giv från ett svenskt debutgäng. Sångaren Tintin Andersen-Larsson berättar:
– Vi har kämpat hur länge som helst och med hur många band som helst och sen började vi helt plötsligt lira ihop och då gick det ganska fort.
Grunden till det uppkäftigt hårdnackade sound som gruppen står för ligger hos gamla favoriter och för majoriteten av komponerandet står aningen oväntat trummisen Simon Corner.
– Han skriver det mesta av grundmaterialet, en del är gamla låtar och en del är nya grejer som vi har arrangerat och pillat på ihop, men det vi har i grunden är väl thrash metal som vi har lyssnat på när vi varit yngre. Alla de här Slayer och The Haunted och Lamb Of God.
Men det säger ju sig självt att om Pray For Locust bara ägnat sig åt att apa efter gamla thrashgäng hade ”Swarm” aldrig ens varit i närheten av de lovord jag öser över bandet i inledningen och i den recension som vi nyligen publicerade (här: www.joyzine.se/?p=4306). Det finns ytterligare en dimension i den tonkonst ungtupparna ägnar sig åt och den kommer uppenbarligen från alla möjliga olika håll.
– Jag lyssnar på mycket ny hardcore och metalcore och sen har vi Stefan (Schyberg, gitarr) som är en total allätare och lyssnar på allting från superdödsmetall till jazzig indiepop. Vi har en bra blandning och alla är med och tycker till på Simons grunder och då blir det vårt sound så att säga.
– Den här nya vågen av unga, som kidsen kallar dem, metalcoreband, vad de har som är jävligt bra det är att de har den här partykänslan. De har sing-a-longs och en partykänsla med tunggung. Vad de har som vi kanske inte diggar lika mycket är sådana här popradiorefränger. Vi gillar de här partyprylarna, vi gillar tunggung, att man kan hoppa i takt, men vi gillar inte de här radiorefrängsgrejerna så vi sket i det och då blev det en ganska juste blandning, förklarar Tintin samtidigt som han fightas för livet med en geting som attackerar honom där han sitter på balkongen hemma i Stockholm.

Pray For Locust Thrash och hardcore
Men att soundet skulle utveckla sig som det gjort var långt ifrån en självklarhet. Faktum är att bandmedlemmarna själva inte var helt och fullt på det klara över hur de själva lät förrän de kunde lyssna på det färdiga resultatet av inspelningen.
– Jag tror inte att vi var så medvetna om det, vi gjorde bara det vi tyckte var coolt. Men nu när man har fått lite avstånd till musiken och inte är mitt i inspelningsprocessen kan man sätta på någon låt och då hör man musiken på ett annat sätt och då tycker väl vi också att fan det här är ju ganska bra och jag vet inte något annat band som låter exakt så här. Det känns som att vi har fått utveckla ett eget sound och det är ju skitkul för det är precis det vi ville, förklarar Tintin, döpt efter den klassiska seriefiguren på grund av en stilig liten upplugg i unga år.
Att genrebestämma Pray For Locust är inte helt lätt. Den omtalade thrashen finns förstås där i stora portioner, liksom modernare hardcore och metalcore. Grundbulten tycks emellertid vara enorm aggression och en enorm hängivenhet. Fansen har fått hjälpa till att tala om för stockholmarna vad det egentligen är de sysslar med.
– Folk har sagt att vi lirar hardcore, vilket vi inte var så medvetna om eftersom vi kommer från thrash metal allihopa och Simon som skriver det mesta är väldigt thrash-orienterad. Vi har inte riktigt varit medvetna om att vi kommer in med olika sound i musiken förrän folk har börjat prata med oss på spelningar och vi kunde höra skivan själva. Då håller vi ju med dem, men det var lite lustigt och vi har inte varit medvetna om det själva. Folk kallar det hardcore för att det är så mycket tunggung och att vi har breakdowns och sådant antar jag.
– Det är ju tyvärr så att du kan inte bestämma din egen genre utan det är folk som lyssnar på din musik som bestämmer den, men det är ingenting vi tycker är dåligt. Vi tycker det är skitgrymt och tycker det är en grym benämning att vi spelar metal med hardcore. Det är en enkel och juste blandning.

Mycket, mycket pengar
En banbrytande och brutal debut ligger alltså på diskarna i detta nu. Men bara för att man har en riktigt bra skiva i bagaget är det inte givet att allting går som på räls för en nykomling som Pray For Locust. Musikbranschen anno 2010 är ruggigt hård och bara den starkaste överlever.
– Det är otroligt tufft. Det är väldigt, väldigt svårt att ta sig in nu när det är så mycket pengar som är så svåra att få. Du ska spela överallt, synas överallt, men för att göra det måste du ha hur mycket pengar som helst, eller känna väldigt, väldigt bra folk. Det handlar om att hanka sig fram, vi började som alla andra med att spela på barer och små skitställen och så sakta blir det bättre och bättre. Men vi tänker kämpa på så mycket vi bara kan och hoppas att folk kommer tycka om skivan.
Innan skivan fanns på diskarna var klimatet ännu hårdare.
– Vi har fått skitbra respons på musiken när vi har varit ute och spelat, men det man har emot sig då är att det inte finns någonstans att få tag på musiken eftersom man inte kan sälja någon skiva och då tappar man dem. Nu har vi en skiva, man kan köpa den online, det finns på i-tunes och Spotify och allt sådant där. Då är det mycket lättare att spela och om man träffar folk som tycker att det här är jävligt bra, då kan man sätta en skiva i handen på dem och försöka få det att växa.
Med tanke på kvaliteten på ”Swarm” har Pray For Locust alla förutsättningar att lyckas.