Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Pray For Locust
Swarm, 2010
Skivbolag: Supernova Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-08-19
Hemsida: myspace.com/prayforlocust

Årets vassaste debutplatta? Det kan mycket väl vara så. ”Swarm” är en smältdegel av allt som är bra med metal. Kompromisslöst, festligt och så in i märgen stenhårt på en och samma gång. Jag golvas.

Pray For Locust står redo för att bli ett nytt stjärnskott på hårdrockshimlen och det har skett på vad som nästan får betraktas som rekordtid. Orkestern har inte existerat i mer än ett år, men har under den korta tiden hunnit med att hitta ett originellt sound och skriva en samling riktigt tjusiga låtar inom dess ramar. Med rötterna i gammal hederlig thrashmetal och en förkärlek för nydanande metalcore har de skruvat ihop den här skivan.

Det innebär att det matas betongknäckarriff genom tio spår och att breakdowns är lika givna som speedad tvåtakt. Tvålfagert trallande och tillrättalagda refränger är naturligtvis bannlyst, men ändå lyckas Pray For Locust frammana ett synnerligen skönt sväng och upprätthålla en partykänsla. Parasites är en självklar dansgolvsvältare och de flesta kompositioner håller ruggigt hög kvalitet (jag är extra svag för riffstudsiga Let Them Bleed med den lättsjungna refrängen ”we're an army and we will never fucking die”). Egentligen är det bara långsamma, närmast pliktskyldiga, Jane Doe som faller ur ramen.

”Swarm” är en kompakt helhet där riffen haglar, men kronan på verket sätts av sångaren Tintin Andersen-Larsson. Där har Pray For Locust verkligen en liten guldklimp. Han behandlar så väl de grövsta growls som de ilsknaste skrik helt förträffligt och får kårar av välbehag att stryka längs ryggraden när han spottar fram sina stavelser. Han gastar dedicerat och med väldigt mycket känsla till de potent sammansvetsade låtarna.

Som sagt, ”Swarm” bjuder allt som är bra med metal på en och samma skiva.