Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Pray For Locust
In The Shadow Of The Colossus, 2014
Skivbolag: Discouraged Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2014-04-22
Hemsida: www.prayforlocust.com

Huvudstadens Pray For Locust gjorde det lätt för sig. De städade undan pressen och tugget om ”den svåra andra-plattan” efter en succéartad debut genom att släppa en manglig ep och stilla publikens hunger för åtminstone en tid framöver. På så vis fyllde 2012 års ”Into The Ocean” sitt syfte, även om det aldrig var tal om någon toppnotering.

Förväntningarna är ändock väldigt högt ställda när ligan nu återvänder med sin andra långkörare ”In The Shadow Of The Colossus”. Det kanske inte går att tala om den svåra uppföljaren, men det är ofrånkomligt att gruppen måste slå knut på sig själv för att överträffa debuten ”Swarm”, som jag fortfarande så här fyra år senare håller som en alldeles briljant skiva. En inspelning att placera på altaret över exakt hur groovig hitmetal med betongkant ska spelas.

I närheten av den kommer orkestern naturligtvis inte (varför delade jag inte ut en femma i betyg när det begav sig?), men ”In The Shadow Of The Colossus” är en potent käftsmäll.

Pray For Locust tycks ha slutat tänka hits (okej då, This Blackened Sky får mig att dyka huvudstupa in i garderoben i jakt på de välputsade dansskorna), men det oemotståndliga groovet och den kompromisslösa inställningen finns fortfarande där.

Jag kan sakna de riktigt brutalhookiga refrängerna som fanns på debuten (se där, jag åker dit på att jämföra med storverket direkt hur mycket jag än aktar mig för det), men svänget är allestädes närvarande. Det är omöjligt att inte skaka rumpan till Pray For Locust trots att hantverket är så knallhårt att man bitvis måste ducka för projektilerna.

Med synnerligen thrashig vibb laddar stockholmarna storsläggan och svingar vilt. Tintin Andersen levererar en så imponerande sånginsats att jag nästan är beredd att gifta mig med honom på studs. Det är en guldklimp till sångare som många fler än de med gräsrotsintresse i metalscenen förtjänar att höra.

Om jag väljer att glömma bort att ”Swarm” någonsin existerat lämnas jag efter att skivans starkaste trio låtar – Statement, Bad Blood och Heroin Eyes – fått avsluta kalaset ståendes på knä längtande efter mer.

En sådan mäktig överkörning är det nämligen tal om.