Joyzine

[stäng]

Fem korta

Jonn Jeppsson

Fem korta frågor till musikjournalisten Jonn Jeppsson, med bland annat Sydsvenska Dagbladet, Close-Up, Zero Magazine och Metal Central på arbetsgivarlistan.

Om du får sätta fingret på det själv, vad utmärker dig som journalist, vad gör dig speciell?
Den frågan skulle jag verkligen föredra att någon annan svarade på. Men okej, mitt mest utmärkande drag är nog att jag skriver om så många olika musikstilar – syntpop, streetpunk, grindcore, Manowar, postrock, goth metal… det mesta. Därmed inte sagt att jag gillar allt jag skriver om, tvärtom är jag rätt bra på att göra läsvärda intervjuer med band jag verkligen avskyr. Jag är bred, kunnig, nyfiken och otroligt dålig på att tacka nej till jobb.

Du framstår gång efter annan som ganska allmänbildad i dina skriverier, hur viktigt är det att vara just det och även ha ett bredare spektra när man skriver om musik?
Det är inget jag går in för medvetet, det bara blir så och det fungerar för mig. Alla har vi våra referensramar när vi skriver och mina råkar vara lite vidare än den genomsnittlige metalskallens tack vare ett brett kulturintresse. Jag ser inte allmänbildningen som ett självändamål och absolut inget som behöver vara viktigt för en musikjournalist. Jag blir inte per automatik bättre som musikskribent av att sitta och läsa James Joyce, men en bred kunskapsbas kan göra att jag upptäcker nya samband och helheter. Om man begränsar begreppet allmänbildning till att enbart omfatta musik ser jag det som otroligt viktigt att alltid vara öppen för nya intryck, oavsett genre. Man kan aldrig ha hört för mycket musik! Skribenter som inte vill eller orkar vara nyfikna borde få yrkesförbud.

Du skriver mycket om hårdrock, vad gör den genren extra intressant att skriva om?
Att jag började skriva om hårdrock/metal/vad man nu ska kalla det var mest en slump. Nu när jag har vuxit in i genren uppskattar jag den extra mycket för sin måttlöshet, vilket gör mitt jobb såväl lättare som mer underhållande. För att ta ett exempel: i dagarna ska jag intervjua The County Medical Examiners, tre autentiska läkare som spelar bindgalen Carcass-grindcore. Sångaren är 63 år och growlar om inälvsporr! Sådant händer inte i andra genrer. Dessutom upplever jag att den musik jag brukar skriva om mer än någon annan ligger i utvecklingens framkant. Att höra Skinny Puppy eller Watain är att höra framtiden.

Vilka fem artister står högst på din lista att få intervjua?
På sätt och vis: inga alls. Det sägs ju att man ska undvika att träffa sina idoler om man vill att de ska behålla den där sexigt ouppnåeliga ”larger than life”-auran som jag gillar att artister har. Bara en sådan sak som att alla musiker jag har intervjuat öga mot öga har visat sig vara väldigt små till växten förtar en del av deras stjärnglans, dessutom är de aldrig lika snygga i vekligheten som på bild. Ytligt? Kanske. Men musik handlar aldrig någonsin bara om musik, därav mitt resonemang. Med detta sagt skulle jag vilja prata följande fem nu levande artister (ingen särskild rangordning).

1. Dave Gahan (Depeche Mode). Eftersom jag då skulle kunna säga att jag har intervjuat Dave Gahan i Depeche Mode, som råkar vara det band jag har min allra starkaste känslomässiga relation till. Det handlar inte på något sätt om att Gahan skulle vara någon särskilt intressant person i sig, utan enbart att han är det närmsta jag kommer någon sorts idol och samt en av väldigt få män som väcker homoerotiska lustar i mig. Eller för att parafrasera Christian Slater i filmen ”True Romance”: Dave Gahan är ju faktiskt snyggare än de flesta kvinnor. (Denna dyrkan borde enligt mitt resonemang ovan innebära att jag absolut INTE borde intervjua honom, men jag är beredd att göra ett undantag.)
2. Mike Patton (Fantômas, Tomahawk, ex-Mr Bungle). Eftersom jag har intervjuat honom flera gånger tidigare och varje gång häpnar över hur smart, rolig, intressant och fantasifull han är. En fantastisk citatmaskin som man aldrig kan få för mycket intervjutid med. Som musiker är han oftast intressantare i teorin än praktiken, men det spelar mindre roll.
3. De tre hemlighetsfulla herrarna E, P och H i black metal-bandet Watain. Eftersom jag då skulle få möjligheten att diskutera och analysera essensen av black metal med människor som mer än några andra verkar förkroppsliga denna genre. Vilket antingen skulle leda till djupare insikter – eller fullständigt krossade illusioner (se ovan).
4. Douglas P (Death In June). För att prata om livet, universum och allting med honom. Och kanske lite om vad han egentligen menar med texterna på albumet ”All pigs must die”.
5. Boyd Rice (Non). För att få höra hans rakbladsröst i levande livet. Och för att ingen hatar mänskligheten med samma kyliga elegans.

Vad tycker du saknas inom svensk musikjournalistik av idag?
Utrymme för bra hårdrock/metal/vad man nu ska kalla det-journalistik i medier som når ut till en bredare publik, även om situationen har blivit betydligt bättre de senaste åren. All heder åt Sydsvenska Dagbladet som givit mig väldigt fria händer i min bevakning och lät mig debutera med en topprecension av Anaal Nathrakh. Nästa steg blir att smyga in en artikel om Watain eller Deathspell Omega …