Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Peter Jöback
En kväll med Peter Jöback, 2010
Skivbolag: Razzia Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-12-30
Hemsida: www.peterjoback.com

Jag var och spanade på just den här showen när Peter Jöback besökte konserthuset i Norrköping i höstas. Det var bara halvfullt i salongen och mitt intryck var inte alls lika översvallande som när jag såg samma sångare göra en liknande konsert i samma lokal några år tidigare. Jöback sjöng förvisso lika bra som alltid, men manuset var sämre den här gången och det mesta kändes mest lite beige.

Nu väljer Peter Jöback alltså att ge ut just den här halvdana showen på skiva. Jag kan inte göra annat än fråga mig själv, varför? Det var knappast någon dundrande publiksuccé, knappast något av sångarens artistiskt största ögonblick och dessutom utkom han ju med en coverplatta med flera av de här låtarna för bara något år sedan.

Men det är klart. Musikbranschen är ett bistert ställe nu för tiden och man måste göra vad som krävs för att hålla kvar minsta lilla tå i rampljuset. ”En kväll med Peter Jöback” är helt enkelt ett förhållandevis billigt sätt för sångaren att försöka hålla sig aktuell och inte falla i glömska nu när andra artister ger sig ut och tar upp ljuset på turnéscenerna.

Som sådan produkt fungerar säkert den här skivan. Det behövs ju inte att någon köper den, bara att den omskrivs och omtalas just som i det här fallet för att namnet Jöback ska stanna kvar i publikens medvetande. Och ärligt talat, det här är ingen skiva det är värt att betala särskilt mycket för.

Det är möjligt att ljudbilden är marginellt råare än vad den hade varit om det här var en ren studioprodukt, men särskilt mycket till liveutgåva är det inte. Spel- och sångmässigt är det prickfritt, små artiga applåder dyker upp men fadas snabbt bort efter varje låt och knappt några mellansnack har lämnats kvar trots att showen till stora delar byggde på Jöbacks berättande. Det känns inte spontant någonstans. Var är till exempel det euforiska jubel som alltid (alltid!) uppstår när herrn inleder Guldet blev till sand? Totalt bortredigerat. Det är knäpptyst när Jöback tar upp den tråden.

Okej, jag ger honom att han sjunger vackert och att det i melodier som Är det här platsen och The drugs don't work/Mellan en far och en son faktiskt blir riktigt stämningsfullt. Men som helhet är det här bara onödigt. Den halvdana showen var betydligt mer hörvärd än den här skivan och det säger väl en hel del.