Joyzine

[stäng]

Intervju

Britta Persson

“The past is not for real, how lucky for me” sjunger Britta Persson i just låten The Past Is Not For Real från Ep:n “Found at Home”, släppt via Startracks 2005. Ingenting kunde vara mer fel, men paradoxalt nog samtidigt lika rätt; allt på en och samma gång. Britta Persson har genomgått en förvandling - att från början vara en glasögonprydd lagom lurvig liten larv, vidare genom ett förhårdnande puppstadium, för att till sist blomma ut som en självsäker och vacker fjäril med egna färgglada och bärande vingar. ”Kill Hollywood Me” heter senaste alstret, här kommer historien så här långt.

Förhållandena är inte de bästa när klockan börjar närma sig halv två, den utsatta tiden då jag ska ringa ett mobilnummer och förhoppningsvis få en pratstund med Britta Persson. Ett oväntat vikariejobb på morgonen har sett till att jag står mitt i ett hav fullt av skräniga högstadieungdomar, som prompt envisas med att prata mopeder istället för att göra engelskaläxan, när det endast återstår 20 minuter till intervjun. Nödlösningen blir att släppa iväg ungdomarna lite tidigare för att sedan snabbt sprinta iväg till farsgubbens tomma lägenhet bara något kvarter från skolan jag jobbat på. Med tom menar jag just tom, gubben ska flytta; allt som återstår är en rulle toapapper och en pall, båda väldigt användbara föremål förvisso. Med andan i halsen hinner jag precis dubbelkolla inspelningsutrustning och gå genom några tänkbara frågor, sedan är det dags.

The Wild
Ska vi då ta det hela från början. Året var 2004 och många var vi som spänt väntade på att Kristofer Åström, frontfiguren i ärevördiga Fireside, skulle släppa uppföljaren till den hyllade och tillika grammisnominerade ”Northern Blues” från 2002. ”Loupita” blev namnet på plattan, vars innehåll var lite mer sparsmakat jämfört med ”Northern Blues”. Tankarna förde istället mot Kristofers tidiga solomaterial, men för den sakens skull var ”Loupita” inget dåligt album; tvärtom ett av Kristoffers bättre. Men även om låtmaterialet var starkt rakt igenom fanns det en låt som glimrade lite extra – duetten The Wild, där Kristofer sjöng tillsammans med en då relativt okänd Britta Persson. Det fanns något väldigt speciellt i kemin mellan de båda, men framförallt var det Brittas röst som gjorde avtryck. Tillsammans med sin nyvunne vän gav sig nu Britta i kast med att spela in material till vad som skulle bli hennes första Ep:
– Först var det så att jag försökte få med mig något skivbolag innan själva inspelningen, jag tänkte att jag skulle få inspelningen bekostad, säger Britta Persson med ett skratt på andra sidan luren när Ep:n kommer på tal.
– Men det var inget bolag som ville det då. Istället spelade jag och Kristofer in Ep:n själva, hemma hos honom och med väldig små medel. När den var klar gick jag tillbaka till skivbolagsfolket och frågade om de ville ge ut den, och då ville de det, säger Britta och skrattar igen.

Hola Amigo
Ett hektiskt turnerande följde, både på egen hand och som turnéstöd till Kristofer Åström när denne gav sig ut på vägarna för att spela låtar från det då rykande färska albumet ”So Much For Staying Alive”, 2005. Låtarna på ”Found at Home”, och låtarna på de demoskivor som finns i cirkulation, är låtar i klassisk singer/songwriter-tradition, om än med Britta Perssons säregna prägel och stil. Därför var det nog en och annan som höjde på ögonbrynen när nyheten att det nystartade bolaget Bonnier/Amigo valde att plocka upp Britta i sitt stall. Nog för att musiken var vacker och känslosam, men var det verkligen material för ett en så stor koncern som Bonniers? När jag konfronterar Britta med frågan visar det sig att det rör sig om ett halvt missförstånd.
– Jo, folk blev kanske förvånade, men man måste komma ihåg att Bonnier/Amigo är uppbyggt av två olika skivbolag; ett som heter Bonnier och ett som heter Amigo. Jag ligger på Amigo, som har ganska smala artister överlag, typ Oskar Skönning och Martin Hederos.
- På Amigo jobbar kanske tio personer på sin höjd, vilket gör att jag kan ha en betydligt rakare och mer personlig kontakt med alla inblandade. Samtidigt är det ju väldigt bra för min egen del att de har Bonnier i ryggen. Så jag känner absolut inte att jag har förlorat någonting. Jag har fortfarande kontroll och jag får vara mig själv vilket passar mig väldigt bra, dealen var att jag skulle få släppa vilken skiva jag ville liksom, avslutar Britta med eftertryck.

… och en liten terrorist
2006 landade så ”Top Quality Bones and a Little Terrorist” i skivdiskarna. På omslaget kunde man se en lysande rödklädd Britta Persson smälta in, eller komma fram ur, skuggorna, samtidigt som hon spänner sin vänstra biceps likt manades till kamp. Borta var nu det avskalade och det något tillbakadragna, istället visade ”Top Quality Bones and a Little Terrorist” upp en Britta Persson med självförtroende och muskler. Precis som på ” Top Quality Bones and a Little Terrorist” är hela produktionen på nya skivan ”Kill Hollywood Me” mycket större och luftigare, samtidigt som den känsla som är Britta Persson fortfarande finns kvar.
– Jag tror att folk gillar det här steget, jag gillar det definitivt, börjar Britta som genom hela intervjun väljer sina ord med omsorg och tar tid på sig för att tänka igenom sina svar.
– Jag känner att jag har haft en tid där jag har dokumenterat det jag har gjort, genom att ha gett ut musik på demoskivor och så där, men det klart att man blir bättre och bättre på det man håller på med. På nya skivan är jag otroligt stolt över att vi verkligen fick till den här produktionen, och att jag har gjort de här låtarna. Så för mig känns det bara naturligt, jag hoppas att, och jag hör på folk, att de gillar min musik och det här steget jag har tagit. Grejen är också att den här gången visste jag vilka jag skulle jobba med, att det skulle vara många människor inblandade, bland annat Per Normark (Fireside, Hets /förf. anm.) som spelar trummor. Detta gjorde att jag kunde bygga låtar och tankegångar med det i åtanke. Så har det inte varit förut, då har jag gjort låtar som jag vetat att jag kommer framföra själv. Då kanske man gör på ett annat sätt för att man måste lita på sången och gitarren endast. Den här gången kunde man lämna vissa partier där trummorna skulle vara bärande till exempel.

Scenen ingen självklar plats
Det nyfunna självförtroendet är på topp, för självförtroende har hon, såväl ”Top Quality Bones and a little Terrorist” och ”Kill Hollywood Me” riktigt dryper av mål- medvetenhet och attityd, men live har det varit lite svårare. De gånger jag sett Britta Persson live har det här med viljan att smälta samman med skuggorna nästan fått en ny innebörd.
– Jag tycker om att spela live… börjar Britta lite trevande, samtidigt som det förmodligen varken är första eller sista gången hon fått frågan.
– Jag vet inte vad jag ska säga, men jag förstår vad du menar, fortsätter hon sedan. Alltså, jag har ju spelat live så otroligt många gånger, man kan tycka att jag borde vara van vid det här laget, men tja, vissa människor är som gjorda för att stå på scenen, andra inte. Jag kommer igång ibland skulle man kunna säga. Scenen är ingen självklar plats för mig, även om jag tycker om den platsen. Jag är kanske inte alltid så publikfriande, jag kan ibland tycka att det är lättare när folk sitter ner och är tysta till exempel. Men på den här turnén har jag med mig ett helt band, då är det lättare att spela, framförallt på lite större ställen.

Special guest stars
Det är inte bara turnéekipaget som har växt, på nya skivan återfinns en rad välbekanta ansikten som hjälpt till på ett eller annat sätt; redan nämnda Per Nordmark, Christoffer Roth (Club Killers, Monster), Henrik Svensson (Doktor Kosmos, Hets), Christian Kjellvander och Markus Krunegård för att nämna några.
Markus Krunegård som själv fått lite oväntad draghjälp genom ett annat artistsammarbete, det mellan hans eget band Laakso och Peter Jöback (i låten Italy vs. Helsinki). Även om det finns fördelar att arbeta tillsammans med såväl duktiga som namnkunniga personer, kan det inte vara en risk att fokus hamnar mer på dessa personer än på själva artisten?
– Jag ser det inte på det på det viset, börjar Britta. Jag ville bara göra den bästa skivan jag kunde göra, och då har jag tagit med de personer som jag ville ha med för att göra skivan så bra som möjligt. För min del får de gärna ta hur mycket uppmärksamhet som helst, jag får min beskärda del ändå.

Nu väntar runt 40 spelningar till våren, vissa med hela bandet, andra enbart tillsammans med Per Nordmark. Samtidigt ska det spelas i nyhetsmornar, pratas i radio och helt enkelt synas och höras så mycket som möjligt. Under sommaren väntar förhoppningsvis de stora festivalerna. Sedan återstår det att se vad som händer, klart är att 2008 kommer bli ett riktigt intressant år för dig och mig och Britta Persson.