Joyzine

[stäng]

Intervju

Andreas Söderlund

När de svenska musiktungviktarna inte visade något intresse för att vara med fortsatte Andreas Söderlund på egen hand. Han bytte engelska mot svenska och klädde upp sig i indianskrud samtidigt som skaparglädjen från förr plötsligt kom tillbaka. Resultatet: ”Daustralien”.

Något som skulle vara lite av en dröm för Andreas Söderlund, sångaren och gitarristen från Niccokick och Sounds Like Violence, visade sig vara starten för något helt annat. Drömmen var att få arbeta och producera ihop med stora svenska artister. Han försökte kontakta Olle Ljungström och Håkan Hellström men fick inget svar. Andreas letade till och med rätt på Jakob Hellmans nummer och skickade iväg ett sms, men fick inte något svar av honom heller. Istället för att låta idéerna läggas åt sidan i väntan på bättre tider och svar valde Andreas att köra vidare på egen hand. Idéerna förverkligades, ett soloprojekt sjösattes och den första september fick vi ta del av resultatet som tre herrar gick miste om.

Från bandmedlem till soloartist
Sedan 2001 har Andreas Söderlund som många vet varit gitarrist och sångare i bandet Niccokick och några år senare åtog han sig samma roller i Sounds Like Violence. Efter att ha tillhört band under en sådan lång tid verkade tiden vara mogen för Andreas att stå på egna ben.
– Jag kände att jag ville ha frihet och få vara för mig själv, att köra solo hela vägen. Eftersom jag inte bara spelar i band utan också jobbar som producent har jag en egen studio. Där satt jag och filade på låtar och spelade in alla instrument själv, därför var övergången från att spela i band till att gå solo ganska lätt och odramatisk. Det är lättare att komma igång med något när man har en egen studio. Man kan spela in när man har det på g och behöver inte besvära sig med att boka studio och samla ihop alla bandmedlemmar.

Hemligheten bakom språkbytet
Den första september 2010 släpptes ”Daustralien” som är Andreas Söderlunds alldeles egna skapelse. Men till skillnad från albumen han gjort tillsammans med sina band är det här albumet inte på engelska, utan på svenska.
– Jag tycker att det är lättare att uttrycka sig på svenska, det är ju trots allt mitt modersmål. Under en ganska lång tid började jag skriva låtar på engelska till både Niccokick och Sounds Like Violence, men stannade alltid upp för att det kändes lite motigt. Då började jag fundera över varför jag prompt ska skriva på engelska. Det som är bra när man skriver på svenska är att man får vara lite konstigare och ordvitsa lite mer, men ändå ha kontroll över språket och se till att betydelsen är densamma. Den kontrollen vet jag inte riktigt om jag har på engelska
Övergången från engelska till svenska började när Andreas satt och översatte en låt av The National. Då släppte helt plötsligt det hinder som han beskriver att han tidigare har haft när det gäller textförfattandet. Texterna började flöda ut på modersmålet och skrivandet fick en pånyttfödelse.
– Det är befriande att lätt kunna hitta textrader som man vill ha, men det gjorde jag inte med till exempel Niccokick. Sen har jag också börjat lyssna mer på svensk musik och även börjat läsa mer svenska texter och det bidrog säkert också till att det blev självklart att jag skulle gå ifrån engelskan. Det är många som skriver på svenska nu, det har blivit modernt igen. Även om jag har lyssnat på mycket svensk musik har jag försökt att hitta det som är jag och sedan får folk tycka vad de vill. Det här är min stil och jag har försökt att apa efter så lite som möjligt.
Hela ”Daustralien” är full av underfundiga texter och låttitlar som Andreas har knåpat ihop, men han vill inte dela med sig av innebörden.
– Jag vill inte avslöja mer än nödvändigt, men man kan väl säga att låtarna på plattan är olika historier som jag har målat upp och blandat med det som är sant, med egna erfarenheter och tankar. Det är ungefär som när någon skriver en bok. Om den inte är helt självbiografisk är det ofta med många egna tankar.
Det ryktas att det ska komma ut en engelsk version av albumet ”Daustralien”, Gaffa skriver det till exempel i augustinumret, men när jag frågar Andreas om det dementerar han ryktet vänligt men bestämt.
– Jag har någon låt på engelska och har väl egentligen inte tänkt släppa ett helt engelskt album och inte heller en engelsk variant av ”Daustralien”. Så känns det nu i alla fall. Någon låt kommer väl att slinka med på engelska men ett helt engelskt album känns väldigt långt bort just nu.

Jakten på framgång
Andreas har tidigare sagt att han inte riktigt har kunnat njuta av att göra musik sedan han gjorde Niccokicks första demos eftersom det helt plötsligt handlade om något annat än att bara göra musik.
– När man inte har något skivbolag och sitter och gör demos har man egentligen inga förväntningar på hur det ska gå, men sen när man väl är signad så jagar man någon slags framgång. Så kändes det i alla fall med Niccokick under de här åren, att fokus flyttades bort från musiken, och det gillade jag inte. Men nu med soloskivan känns det lugnt. Jag har mognat och ser det mer som en hobby och då är det lättare att slappna av och inte tänka så mycket på hur det ska gå med skivorna. Jag har kopplat bort den pressen från mig själv och kan slappna av på ett helt annat sätt.

Andreas Söderlund Födelsen av indianen
Image är något som blir allt viktigare inom musiken. Man ska ha rätt stil för den genre man tillhör och man ska gärna sticka ut. Att använda sig av olika attribut är ett sätt. Tänk bara på det svarta, långa, krulliga håret och hatten som utan undantag bärs av gitarristen Slash eller varför inte de översminkade gubbrockarna i KISS. Andreas har också anammat detta. I musikvideorna till Daustralien och Hawaii och även på omslaget till albumet bär han en indianskrud.
– Det hela började på min bäste väns bröllop för två år sedan. De hade ordnat en utklädningshörna, så om man inte ville vara med på själva festen kunde man gå iväg för att klä ut sig och bli fotad. Det var faktiskt så jag hittade min karaktär. Fotot som är med på omslaget till skivan kommer från just den bröllopsfesten.
Kommer du alltid hålla fast vid den här utstyrseln med indianskruden?
– Jag vet inte riktigt. Jag hoppas på något sätt att jag alltid kommer att ha indianen med mig, men ärligt talat har jag faktiskt funderat på om jag ska kassera den efter en tid.
Du har inte tänkt arbeta in den här imagen så pass mycket att man alltid kommer att förknippa dig med en indianskrud, så att det blir som Håkan Hellström och sjömanskostymen?
– Det tål att tänkas på, skrattar Andreas. Jag kanske kommer tillbaka om tio år och kör en konsert med fjäderskruden på, precis som han gjorde i sommar. Vem vet. Jag är faktiskt lite sugen på att bara låta imagen följa med. Egentligen hatar jag att klä ut mig så det här är väl ett sätt att övervinna den känslan.

Att blanda ett soloprojekt med att spela i band
När man har varit frontman i två band och sedan bestämmer sig för att ge sig på ett soloprojekt kan det vara som en vagel i ögat på någon av de kvarlämnade bandmedlemmarna. Men Andreas har klarat sig undan bitterheten.
– Dom har väl egentligen inte sagt något rakt ut, men jag tror att de tycker att det är bra det här med soloprojektet. Själva bandet som jag spelar med live är faktiskt medlemmar från både Niccokick och Sounds Like Violence så det vore konstigt om de tyckte något annat. Det är riktigt kul att vi spelar tillsammans utan att vi egentligen tillhör något gemensamt band. Någon månad innan den första spelningen som vi gjorde på Siesta visste jag inte ens vilka som skulle vara med och spela live. När jag frågade om de ville vara med visste jag inte ens om de skulle svara ja. Men nu ett halvår senare känns det som att det är någonting bra som händer varje gång vi spelar live.
Har ni tagit en paus från banden i och med soloprojektet eller kommer ni köra på vid sidan om?
– Jag är i full gång med att skriva nya låter till solot, det här känns väldigt spännande och så länge det gör det kommer jag att hålla på. Jag vet inte ens om Niccokick finns längre över huvud taget, men vi kommer att repa och eventuellt göra en tredje skiva med Sounds Like Violence. Jag får återkomma om det lite senare.
Men han återkommer inte till det. Istället pratar vi om spelningar. 2010 är inte bara ett minnesvärt år för att kronprinsessan gifte sig, det är även ett minnesvärt år för Andreas eftersom de första livespelningarna med solokonstellationen ägde rum.
– Sommaren och de första spelningarna var riktigt bra, men det har varit ännu bättre nu under höstens klubbturné och det är säkert för att folk har haft tid att kunnat lyssna in sig på albumet. Det är nu publikkontakten har utvecklats till något stort och publiken börjar sjunga med i låtarna och ibland blir det allsång. När vi var i Göteborg dök det till och med upp en kille som hade fjäderskrud på sig, säger Andreas och skrattar. Allt det där är verkligen något stort för mig, det känns fint på något sätt.