Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Tomahawk
Oddfellows, 2013
Skivbolag: Ipecac Recordings
Av: Peter Augustinsson
Publicerad: 2013-01-27
Hemsida: facebook.com/tomahawkband

Mike Patton är tillbaka, mannen med många strängar på sin lyra och minst lika många sätt att förvränga sin röst. Mest känd är herr Patton från sin tid som frontman för Faith No More som hade sin storhetstid på 90-talet. Han har även varit del i och frontat många andra band som Mr Bungle, Fantômas och Peeping Tom för att nämna några.

Jag fick personligen upp ögonen för hans talang när han samarbetade med Dillinger Escape Plan på deras ep ”Irony Is A Dead Scene” från 2002. Det var tack vare den jag intresserade mig för Tomahawk när de ett år senare skulle släppa sin andra skiva ”Mit Gas”. Tomahawk började som en vänskap mellan Duane Denison (The Jesus Lizard) och Patton som ledde till en önskan att skapa något tillsammans. De rekryterade två legender till, John Stanier som även återfinns i Battles och tidigare Helmet samt Kevin Rutmanis från Melvins. Basuppdraget har dock på denna skiva tagits över av Trevor Dunn som har lång historik i olika band tillsammans med Patton. Tomahawk är ett gäng herrar i sina bästa år som också verkar vara i sin bästa form på länge.

För att jämföra Tomahawks stil med hans andra projekt som Patton har varit inblandad i så är det som en perfekt mix av det experimentella som Mr Bungle och Fantômas inneburit blandat med den melodiösa och rena rocken som Faith No More stod för. Om man bortser från senaste skivan ”Anonymous” (från 2007) som var lite för indianinspirerad och rörig och jämför med de övriga två albumen känner man igen sig i ”Oddfellows”. Allt jag uppskattar finns där, Pattons karakteristiska röst, Staniers påhittiga trummande och väldigt intressanta låtstukturer och arrangemang som har blivit deras signatur.

Tomahawks styrka ligger i att kunna gå från en lågmäld inledning till att bränna av en klockren refräng som lika gärna kunde varit skriven under Faith No Mores storhetsdagar. Man känner också igen sig i hur skivan är uppbyggd med att upptempolåtar blandas med mer lugna utsvävade låtar som ger andningspauser, vilket fungerar i deras fördel då de i sina stunder blir väldigt intensiva. Bandets experimentella sida märks starkt i låtar som The Quiet Few och I.O.U, två låtar som börjar lugnt men jobbar sig sakta mot ett starkare klimax som lämnar mersmak. I just I.O.U erkänner bandet att de är skyldiga oss en kärlekslåt (som självklart uteblir) men ger en känsla av att det glada återseendet är ömsesidigt. Att vi fått vänta sex år på skivan kan kännas länge men det är ett fokuserat, hungrigt och intensivt Tomahawk vi får ta emot och med låtar som Stone Letter, I.O.U och South Paw klarar jag mig i alla fall tre år till.