Joyzine

[stäng]

Intervju

Christian Älvestam – Self 2.0

Med deltagande i ett näst intill oräkneligt antal hårda orkestrar i bakfickan tog Christian Älvestam plötsligt steget fullt ut och utforskade en helt ny musikalisk stig. En gammal dikt från hans farmor blev gnistan till Self 2.0, sidoprojektet som utmanar alla tidigare normer.

– Jag var helt enkelt bara intresserad av att utforska den andra delen av mitt musikhjärta grundligare, den som tillhör de softare tongångarna.
För Christian Älvestam låter det som vilken självklarhet som helst. För omgivningen är det förmodligen inte fullt lika busenkelt att ta in. Nog för att sångaren luftat den fagra delen av sin strupe i flera av sina projekt, Self 2.0 är ändå något förhållandevis nytt i mannens repertoar. Ett steg rakt in i lättsam popmusik där jazziga saxofoner och stämningsfull sång tar hand om allt utrymme.
Här är det softa anslaget inte tal om garnering eller sporadiska gästinhopp (jag tänker då snarast på den utsökta insatsen i Henrik Bs housedänga Now and Forever) längre utan ett regelrätt steg in i en ny genre. Inte helt väntat från en snubbe vars CV rymmer stenhårda akter som Scar Symmetry, Solar Dawn, The Few Against Many, Incapacity, Miseration, Quest of Aidance, Solution .45, Torchbearer, Unmoored...to be continued i evigheter.
Det må vara självklart för sångaren själv, men hårdrockspubliken, där de flesta av karlns fans ändå finns, är inte direkt känd för att se med blida ögon på artister som softar till sig eller jobbar med särskilt breda perspektiv i allmänhet.
Älvestam tycks obekymrad.
– De som återkopplat via Facebook i samband med att jag gjort reklam för epn, har varit övervägande positiva och det är i mångt och mycket den enda respons jag tagit del av. Jag läser allt mer sällan recensioner eller dylikt då jag känner att det inte har någon direkt betydelse för vare sig mitt skapande eller min målsättning. Jag gör musiken för mig själv i första hand, om någon, och om jag själv är nöjd och tillfreds med det jag skapat, så spelar det ingen roll vad någon annan tycker och tänker. Det är som Eleanor Roosevelt en gång uttryckte det så träffsäkert: "Do what you feel in your heart to be right - for you'll be criticized anyway. You'll be damned if you do, and damned if you don't."
– Det går inte att sticka under stol med att man blir allmänt tryggare i sig själv med åren, vilket naturligtvis får till följd att man vågar stå upp för det man gillar på ett annat sätt. Vad andra tycker och tänker spelar en allt mindre roll. Det är i alla fall min uppfattning.
Är det ens intressant att kategorisera och etikettera musik?
– Nej, det tycker jag inte, men jag kan ju bara svara för mig själv.

Christian Älvestam En hyllning till farmor
Oavsett hur man väljer att se det hela. Self 2.0 är så väl utmanande som tilltalande musik. Oväntat, visst, men samtidigt väldigt glädjande mitt i sitt känslosamma intryck.
– Min uppfattning är att "Self 2.0" visar upp ett mer omfattande utforskande i soundet i fråga än tidigare, snarare än att jag skulle ha öppnat upp en helt ny dörr, menar Älvestam.
Den tändande gnistan, startskottet om man så vill, var en dikt som skrevs av hans farmor redan 1944 och som hamnade i händerna på Christian våren 2011 – En knippa ljung.
– Min farmor har betytt väldigt mycket för mig under min uppväxt, jag hade länge gått och funderat på ett lämpligt sätt att hedra henne. Att tonsätta dikten kändes som helt rätt väg att gå.
– Då min farmor gick bort tidigt under 2012 är jag otroligt glad att jag han få klart låten och ge den till henne medan hon fortfarande var i livet. Låten spelades för övrigt på hennes begravning, som hon hade önskat att den skulle göra.
Det är en oerhört känslosam melodi, solklart bäst på epn, men överlag dryper Self 2.0 av känslor.
Är det lättare att skriva personligt i den här typen av musik än i brutalare varianter?
– Tvärtom skulle jag vilja säga. I dödsmetallen är det lättare att gömma sig bakom skriksången och ett mer anpassat språkbruk, så hatten av till alla de som vågar sig på en mer utlämnande uttrycksform. Själv anser jag mig vara en lekman på området, så det blir ofta att jag skriver mer åt det allegoriska hållet, även om utgångspunkten och intentionen är en annan.
Texttemat på inspelningen är med andra ord kanske inte fullt så självreflekterande eller utlämnande som man kan lockas att tro.
– Titeln syftar på det övergripande temat, textmässigt, nämligen det om personlig utveckling. Att hitta och lära känna sig själv, att ta det bra med det dåliga och att hela tiden sträva efter att utvecklas som människa, med allt vad det inbegriper.

Christian Älvestam Ingen solokarriär
Att ge sig på ett så nedtonat och lugnt verk som ”Self 2.0” ändå är var naturligtvis en utmaning för den musikaliske mångsysslaren.
Vad skulle du säga var den största utmaningen att skriva och ta dig an den här typen av musik?
– Bra fråga. Förutom det uppenbara, att det vilar ett större ansvar på dig som ensam kreatör, så vet jag faktiskt inte. Faktum är att jag inte tänkt så mycket under resans gång, utan mest gått på hur det känts och då känslan bara varit positiv har jag aldrig haft nån anledning att tvivla. För mig är utmaning och inspiration oftast en och samma, så att utforska ny mark och experimentera skrämmer mig inte. Det är snarare en drivkraft.
Men att någon tillbakalutat finstämd solokarriär nu ligger på lut är ingenting vi ska förvänta oss, trots det så lyckade resultatet med den här ep-inspelningen.
– Jag har aldrig haft för avsikt att påbörja en solokarriär, utan tanken är väl mer att se epn som ett hyllningsdokument till de influenser jag haft och fortfarande har, vid sidan om hårdrocken. Sen vet man ju aldrig vad som väntar runt hörnet. Om lusten och inspirationen till att åter göra nåt liknande, eller nåt närbesläktat, skulle infinna sig framöver igen, ja, då får man ta ställning till det där och då. Tillsvidare väljer jag att lämna dörren lite på glänt, så får vi se helt enkelt.
Det enda vi kan förvänta oss är förmodligen att det inte går att förutse vilka musikaliska stigar Christian Älvestam kommer trampa upp i framtiden.
– Jag är nog rätt öppen för de flesta musikstilar. Blir jag berörd och inspirerad, så spelar det inte så stor roll vad det handlar om för musik. Jag håller inte på med det jag gör av principiella skäl, utan för mig handlar det mer om att ha kul och att ta varje chans till personlig- och musikalisk utveckling som erbjuds.