Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Vetiver
Thing of the Past (retro), 2008
Skivbolag: Gnomonsong
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2010-02-15
Hemsida: www.vetiverse.com

Vetiver har inte blivit lika uppmärksammade som kompisen och kompanjonen Devendra Banhart - även om frontmannen Andy Cabe skrev Devendras debutsingel At the Hop tillsammans med honom, samt fick låten When the Sun Shone on Vetiver dedikerad till sig på "Rejoicing in the Hands".

Innan Vetiver antog den mer fasta form de nu har var dessutom Devendra en del av bandet. Banhart och Cabe träffades på San Francisco Art Institute där de båda studerade och snart var förstnämnde en del av projektet Vetiver, där han framträdde både live och på bandets första två plattor. Sedan dess har bandmedlemmar droppats, nya tillkommit och sedan ett tag tillbaka är Vetiver en kvintett.

Det är detta band som nu kokat ihop "Thing of the Past", som faktiskt är precis vad namnet antyder, typ. Alla nummer på skivan är nämligen covers på låtar som Vetiver tycker är bra, speciella och som de vill dela med sig av.

Här lyfter de fram mer eller mindre obskyra nummer från 60- och 70-talet - och en hel skiva med covers fungerar faktiskt riktigt bra. Men så hade jag inte heller hört alla låtarnas originalversioner vid första lysssningstillfället. Men även efter att jag letat reda och lyssnat på de icke tidigare hörda originalen står sig "Thing of the Past". Där har Vetiver också lyckats med ett av sina sagda syften med skivan - att få folk som diggar låtarna att gräva fram originalen.

Från början till slut är det en lugn, tillbakalutad och varm lyssning. Ljudet är glödande fint och det sprakar av glädje, liv- och lekfullhet. Allt framförs med vördnad och det hörs att bandet uppskattar de gamla låtarna som rör sig från mindre okända grejer (men ändå kultiga) som Townes Van Zandt och Hawkwind, till Dia Joyce "Sleep a Million Years" som Cabe hittade i en begagnatback hos frälsningsarmén och köpte för växelslantar. Efter att ha diggat plattan och delat ut kopior till alla polarna som tyckte det var lika fränt, lyckades de leta reda på gitarristen på skivan, som i sin tur lyckades få fatt i Joyce, som inte ens själv hade skivan. Tack vare Cabe har hon dock det nu.

Alla låtarna är utan undantag bra, men för att nämna några är öppningen med kanadensiska låtskrivaren Elyse Weinbergs Houses, där Neil Young lade ner sologitarr på originalet, minst sagt en bra start. Michael Hurleys Blue Driver är en kalasbra truck drivin'-låt som flödar i Youngbloods-ådror. På Hurleys "Hi fi Snock Uptown" står en mystisk "Cheatham" krediterad som låtskrivare, och jag har mina misstankar om att Jesse Colin Young och de andra ungbloden har några fingrar i smeten här.

Loudon Wainwrights (som alla M*A*S*H-fantaster känner till) Swimming Song som med sin text, banjo och melodi är en riktig guldklimp, passar perfekt in här - och framfördes förresten strålande av Bon Iver tillsammans med sina gamla bandkamrater i Megafoun, som i höstas gav ett gäng konserter ihop.

Mer därtill bjuds det på fincountry i Ian Matthews Road to Ronderlin och som en fin avslutning får vi Bobby Charles I Must Be In a Good place Now.

Jag tackar Vetiver för historielektionen och för en skön platta som känns helt rätt i tiden.