Joyzine

[stäng]

Intervju

The High Hats

Ibland är det de enkla sakerna som leder till framgång. Ett tveksamt bandnamn gjorde att kvartetten från Borås hade svårt att få spelningar och att skivbolaget Alleycat trots intresse tvekade inför att släppa en skiva. Sagt och gjort, ett nytt epitet hittades på och resultatet lät inte vänta på sig. På fredag kan Boråsarna plocka hem pris vid årets Manifestgala.
- Det är bara att acceptera att vissa namn sticker i folks ögon och det är onödigt att begränsa sig genom att ha ett sådant bandnamn, konstaterar Magnus Petersson, sångare i omdöpta The High Hats.

Cumshot Hookers var förvisso ett putslustigt namn, men nackdelarna visade sig i längden vara betydligt fler än fördelarna.
- Vi hade en ganska bra hype med det bandnamnet också, men det är jäkligt svårt att boka ett band som heter så. Folk sa att de skulle kunna boka oss, men att det inte skulle se bra ut. Så vi kände att fan nu orkar vi inte med detta mer, berättar vokalisten Magnus Petersson på telefon från hemmet i Borås där snön för aftonen uppenbarligen faller ymnigt och har förorsakat att vårt samtal blivit en dryg timme försenat.
- Och i ärlighetens namn var det ett namn vi kom på i fyllan för länge sedan och nu slipper vi störiga människor som kommer fram och ropar cumshot i ansiktet på oss. Det var ju inte det, det handlade om, vi blev rätt trötta på att det blev mer fokus på bandnamnet än på musiken.
Cumshot Hookers åkte i papperskorgen och in på scenen klev istället The High Hats, döpt efter ett gäng i kultrullen The Warriors från 1979. Musiken och attityden har dock förblivit oförändrad.

”En kniv i mitt hjärta”
”Som Ramones med Beach Boys- influenser” har det sagts om The High Hats på flera håll och faktum är att det stämmer väldigt väl överens med vad som kan höras på debutplattan ”Too Much Is Never Enough” som släpptes i höstas. Intensiteten och de lättnynnade melodierna är påtagliga.
- Det är en jättefin komplimang att bli jämförda med de grupperna. Ramones är ju mer eller mindre gudfäderna av hela grejen och det är ofta vi får frågan hur inspirerade vi är av dem när vi skriver, men vi influeras av allt möjligt som kanske inte hörs i musiken som kommer ut, det är bara så här vi låter.
- Vi har alltid hållit hårt på att vi ska vara ett bra liveband och för oss innebär ett bra liveband att det är väldigt mycket energi och då har låtarna per automatik blivit anpassade för det. Det har aldrig blivit så att vi skriver någonting lugnt och det är ju ett faktum att det är sjukt jävla kraftfullt med tre ackord och en bra melodi.
Magnus sätter gärna epitetet poppunk på musiken även om han är medveten om att det kan medföra vissa komplikationer. Det finns ju som bekant en annan typ av gäng som också begagnar sig av detta genrenamn.
- Jag personligen är väldigt influerad av popmusik och det sägs ju att vi gör pop fast hårdare och det tycker jag är bra. Men när folk jämför oss med band som Neverstore och Good Charlotte blir det som en kniv i mitt hjärta.
- Det har hänt någon gång att det kommit på tal och blivit diskussion om det, men när man lyssnar på oss hör man ju att vi inte är på den nivån. Jag brukar säga att alla de där banden är lite av nutidens pojkband. För de första ser de alla sjukt bra ut, det är jättesnygga killar, och så sjunger de skrämmande likt varandra. Jag vet inte om de kommer ifrån någon fabrik eller någonting sådant där.

Finkläder
Poppunk eller inte, ”Too Much Is Never Enough” tar nu gruppen hela vägen till Manifestgalan i Stockholm där de är nominerade i kategorin Rock/Rockabilly/Blues/Garage. Konkurrensen är stenhård, i övriga ringhörnor står i tur och ordning The Maharajas, Alex Face och Murder By Guitar.
- Jag tycker att det är jävligt hård konkurrens så man ska inte räkna med för mycket, men vi är i alla fall nöjda med plattan, konstaterar den lätt förhoppningsfulle sångaren.
Samtidigt går det inte att sticka under stol med att det här är ytterligare ett steg i rätt riktning för det hårt satsande Boråsbandet. Så väl ett erkännande som en chans att öppna nya dörrar.
- Det är en riktig kuksprängare, det är klart att man sträcker på sig. Det är inspirerande och samtidigt är det givetvis så att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Det skulle vara intressant att se vad som händer om vi vinner, jag vet inte riktigt vad det skulle innebära.
Att orkestern tänker närvara vid galan råder ingen som helst tvekan om.
- Det är klart att vi ska det, i finkläder…jag tänkte att jag skulle dra till Myrorna och se om jag hittar någon svid som kan passa.