Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Hästpojken
Emmabodafestivalen
2008-08-01
Av: Maria Wikström
Publicerad: 2008-08-05
Hemsida: www.hastpojken.com

Hästpojken ser ovanligt välmående ut. Som band verkar de muntrare än vanligt, säger att om de springer iväg så är det för att de har getingfobi, vilket är ett klart uppsving från ”Martin har HIV” och ”Jag vill gratulera Pontus som äntligen vågat komma ut ur garderoben” som var det de delgav publiken på Siestafestivalen. Framför allt ser Martin Elisson mer välmående ut än på länge och verkar gå mer åt ”rosig dalmas” än ”ledsen och nerknarkad teddybjörn” som han var på väg mot förut.

Publiken skrålar, inte helt oväntat, med i refrängen i Shane Macgowan, ”jag vaknar och känner mig trött och till och med lite full”. Det finns en igenkänningsfaktor jag tror tilltalar den yngre publiken och Martin Elisson minns gärna sin tid som sextonåring verkar det som. På tal om igenkänning, här lånas det friskt från alla håll för att skriva låtar vill jag mena! Ett särskilt lyckat och legitimt låtlån är Utan personlig insats från låtskrivartalangen Joel Alme.

En person med hästhuvudmask skuttar runt i publiken, och Caligula dedikeras till denna unga man som får ta travhästen Legolas roll. Ljudet funkar och alla verkar nöjda och dansar glatt. Förutom jag då, ni kan kalla mig Bittersnippan. Jag känner en platthet i Hästpojken. En meningslöshet med många av låtarna och en ironi i mycket av det Elisson säger. Det är som att han enda sedan senare Bad Cash Quartet-tid har spelat sig själv, föga övertygande, med tom blick och en märklig min som kan varit ett försök till ett leende när han, när konserten går mot sitt slut, säger ”Ni har varit en fantastisk publik”.