Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Weeping Willows
Konsert & Kongress, Linköping
2006-02-07
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-02-14
Hemsida: www.weepingwillows.nu

En spelning som en jippobetonad avslutning på ett teknikkonvent med en publik som verkar mer intresserad av att lösa in sina drinkbiljetter än att titta på bandet. Undrar om inte Weeping Willows, innerst inne, är mer sugna på att mingla runt bland Sveriges artistelit på rådande grammisgala i Stockholm än att stå på denna scen den här kvällen. Men all heder till Magnus Carlson och hans tårpilar, allt de befattar sig med denna afton andas ren professionalism och seriositet.

Egentligen är det svårt att misslyckas om man ser till den helt fantastiska låtskatt Weeping Willows faktiskt sitter på. En tidig puplikflirtare, med tolkningen av Oasis Champange Supernova, verkar göra susen för publiken. Istället för att stå i småklungor och tissla och tassla med varsin elegant drink i handen vänder sig faktiskt merparten av besökarna om och börjar röra sig fram mot scenen.

Weeping Willows släppte för inte så länge sedan en samling innehållande sina absolut vassaste låtar och spelningen jag bevittnar är inget annat än en manifestation av själva essensen av Weeping Willows. Vemodet flödar ut över publiken som en stor svart filt som hotar att stänga ut både ljus och syre. Nummer som Touch Me, Falling och Somewhere är frusna ögonblick där jag står och i brist på annat håller om mig själv. Klimax nås ändå under den absolut magnifika Stairs, en låt som fullkomligen borde riva den ändå fortsatt trista publiken i småbitar.

Jag undrar om det inte är kvällens kontrast som ändå gör spelningen så otroligt bra. Bokningen i sig kändes till en början helt malplacerad, ett band byggt av vemod som avslutning på ett student/arbetsgivarkonvent. Men någonstans klickar det verkligen i samspelet denna afton, kanske en kombination av bandets utstrålning att faktiskt trivas med det de gör och min egen rådande, något ömkande, sinnesstämning.