Joyzine

[stäng]

Krönika

Trästockfestivalen 2010 - torsdag

När den förlorade sonen (läs: undertecknad) återvänder till sin hemstad för en dos Trästockfestival kan man tänka sig att Skellefteå borde visa sig från sin bästa sida. Men ack nej, det ska regnas och vara blött och kyligt. Fy på dig, Skellefteå. 2010 är den första upplagan av festivalen sedan jag började arbeta med den som jag inte deltagit i byggveckan, och att ledningen då valt att flytta på lite scener gör mig otroligt förvirrad. Förvirringen varar dock inte så länge.

Melissa Horn, svenska folkets senaste gunstling visar sig vara en riktigt publikmagnet. Jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin sett så mycket publik vid Norranscenen för en inledande akt förut. Och Melissa Horn är absolut så smäktande vacker och mysig som svenska folket ger henne cred för, emellertid är hon motsvarande mängd tråkig. Hon påminner om en medioker blandning av Lisa Ekdahl och Annika Norlin, och det imponerar inte på mig. Vad som även förtar upplevelsen är att ljudet från båda tältscenerna läcker in mot Norranscenen och det passar sig inte när det ska vara såhär lågmält.

Vi viftar bort Melissa Horn med en axelryckning och går och kollar in Umeås Folkvang istället (inte att blanda ihop med den ryska black metal-akten Folkvang). Folkvang spelar en instrumental psykadeliadoftande indierock som bär tydliga drag av Umeås olika post-genres. Cult of Luna och Khoma gör sig framförallt påminda, utan att Folkvang för den delen låter särskilt mycket som nämnda akter. Ursäkta förvirringen.

Emma & Johnny and the Family Two blir nästkommande akt för mig och mitt sällskap, men även de visar sig vara en besvikelse. Jag vet inte, jag kanske representerar den fula countryn, moonshine-countryn där Emma & Johnny representerar en mer välpolerad och vacker sida. Och för mig blir det ganska ointressant, vilket känns otroligt tråkigt då jag ändå följt Emma & Johnny på hyfsat nära håll under några års tid. Tyvärr känns det som att spontanitet och naivitet gått förlorat till förmån för en professionalism som inte klär en countryakt enligt mig.

Torsdagen verkar onekligen gå i psykadelians tecken, Mossbröderna verkar vara ett svårt pårökt Jimi Hendrix på svenska. Tyvärr blir det svårt att bry sig om musiken när bandet visar upp en sådan ambivalent inställning till publiken, i estetikens och symmetrins tecken har man placerat mikrofonerna inåt i scenen, så att de båda sångarna står vända mot varandra. Något som absolut hade kunnat vara snyggt, men symmetrin störs en smula av att bandet äntrat scenen i sina vardagskläder. Det känns halvdant, och på en festival som Trästock, där publiken (läs: undertecknad) har ett uppmärksamhetsspann på 120 sekunder, är halvdant för dåligt.

Och man kan inte tala om psykadelia i Skellefteå utan att tala om The Spacious Mind. Till en början står det klart att ingen annan akt under dagen vet vad de håller på med, Spacious slår dem alla på fingrarna och det allra första intrycket är underbart. Men vad tänker festivalledningen? Att schemalägga The Spacious Mind 2230 är i mina ögon idioti, man ska kunna somna på en Spacious-spelning utan dåligt samvete. Nu sitter jag och oroar mig för att missa någonting annat och kan således inte riktigt ge mig hän till musiken vilket lämnar mig lite otillfredsställd i slutändan.

Därpå besöker vi gubbrockarna i Bullet med betoning på den första stavelsen. Jag får känslan av att de låste sig i replokalen 1984 och först nu tagit steget ut i världen. Både musikaliskt och kosmetiskt. Det intresserar mig inte det minsta, och när sångaren Papa Hells' strupe börjar svikta och tonerna börjar skära sig blir det fel på så många sätt. Emellertid får jag veta att Bullet var grymt bra till en början, det var helt enkelt inte mer än att vi missade det. Men håll kvalitén uppe hela vägen nästa gång, tack.

Efter Bullet tog jag av mig min journalistkavaj och ställde mig på scen i vad som i mina ögon var torsdagens höjdpunkt, Terrortory som levererade sin extremt tunga melodiska döds med en övertygelse och innerlighet inget annat band visat upp före dem. Så kändes det i alla fall, och mamma håller med.