Joyzine

[stäng]

Intervju

Hardcore Superstar

För första gången på över tio år har medlemmarna i Hardcore Superstar strålat samman i replokalen för att jamma och skriva musik. Resultatet blev bandets kanske lekfullaste platta någonsin.
– Jag har saknat det. När vi började med det igen kändes det att shit det här var länge sedan, fan vad roligt det är att stå ett gäng grabbar i replokalen och bara lira, konstaterar basisten Martin Sandvik upprymt.

Det har talats om år noll, om en omstart och om att lämna ett gammalt, en aning splittrat musikarv bakom sig. När Hardcore Superstar efter en längre paus släppte sin självbetitlade, svarta skiva 2005 bad de alla som ville ha input i skapandet att dra och blev med ens ett mycket, mycket hårdare band. Efter det gick det av bara farten med uppföljaren ”Dreamin in a casket” där bandet fortsatte på sin nya hårdare linje och mer och mer lämnade sina tre första plattor bakom sig. Etsade i historien, men inte anknutna till vad gruppen är idag.
– När vi släppte första plattan hade vi stått i replokalen och skrivit låtar i tre år. Den gick av bara farten och blev så framgångsrik att när vi skulle göra andra plattan så hade vi skivbolag runt om i världen som satt och tyckte och tänkte vad vi skulle göra. Det slutade med att vi satt och kliade oss i huvudet, vad fan vill vi då? minns basisten Martin Sandvik och fortsätter att försöka förklara vad som skiljer dagens Hardcore Superstar från den grupp som efter succéartade debutalbumet ”Bad Sneakers And A Piña Colada” (1999) gav ifrån sig ”Thank You (For Letting Us Be Ourselves)” (2001) och ”No Regrets” (2003).
– Vi hade fortfarande samma inställning när vi gjorde ”Hardcore Superstar”, det var bara det att vi gjorde exakt vad vi själva ville på den plattan. Vi lyssnade inte på något skivbolag eller några managers, utan vi gick in i studion och gjorde plattan färdig, mastrad och klar innan någon fick höra den. Vi är uppväxta med Bay Area-thrashen och LA-vågen och har även lyssnat mycket på Iron Maiden och Judas Priest och det fanns inte med så mycket på ”Thank you...” och ”No Regrets”-plattorna. När jag lyssnar på plattorna idag tycker jag fortfarande att det är skitbra plattor, men det är inte riktigt vad vi är.
Men när ni själva ser på er karriär ser ni den som en enda lång historia eller de tre första och de tre senaste skivorna som två separata kapitel?
– När vi pratar om det är det lite som att vi började om på den svarta plattan. Men samtidigt tog det ”Thank you...” och ”No Regrets” för att lära oss, svarar Martin semidiplomatiskt.

Tillbaka till replokalen
Det tredje kapitlet i historien om ”nya” Hardcore Superstar (om jag nu tillåts kalla dem det?) heter ”Beg Fot It” och fortsätter på samma spår som sina två föregångare. Den stora skillnaden är att det band som hörs den här gången låter en aning mer lekfullt än på sina två ganska hårdföra syskon. Martin härleder delvis denna utveckling till ett gitarristbyte.
Alla som kan sitt Hardcore Superstar vet vad det handlar om. Thomas Silver ut, Vic Zino in.
– Vic har kommit med lite nytt blod och det känns bara som något jävligt positivt. Det blir lätt så att man jobbar på samma sätt, men när vi fick in nytt blod i bandet kunde vi andra se nya sidor och nya blad öppnade sig.
– Vic vill vara med i allting, dynamiken har ändrats på så sätt att numera är det hela bandet som sitter och tar beslut. Innan var det väldigt mycket att jag och Adde (Andreasson, trummor) gick på mötena och tog besluten och sen hängde Thomas med.
En annan anledning till att ”Beg For It” låter som den låter är att bandet hittat tillbaka till replokalen. De senaste tio åren har de bara stängt in sig bland instrumenten när det stått turnerande eller skivinspelning för dörren. Det blev det ändring på nu.
– Den stora skillnaden är att på ”Hardcore Superstar” och ”Dreamin in a casket” var det jag och Adde som mer eller mindre satt och gjorde plattorna färdiga och sen kom Jocke (Berg, sång) och Thomas in och lärde sig att spela dem, men nu har vi varit hela bandet och stått i replokalen som man gjorde när man var yngre, myser Martin och spinner vidare.
– Jag har saknat det. När vi började med det kändes det att shit det här var länge sedan, fan vad roligt det är att stå ett gäng grabbar i replokalen och bara lira. Det har vi inte gjort sedan ”Bad Sneakers”-tiden.

Mer barn mindre knark
Hardcore Superstar har blivit hårdare, men knappast yngre. Martin Sandvik hävdar dock envist att engagemanget och inspirationen bara växt med åren och i takt med att herrarna blivit ett skickligare och skickligare band (”i början var man kaxig och trodde man var bäst i världen fast man kanske inte var det, den kaxigheten behöver man fortfarande, fast nu är den mer rotad”). Men handen på hjärtat, börjar inte Svensson-livet tränga sig på en aning hos den här samlingen rockers i alla fall?
– Man orkar inte hålla på och festa lika mycket längre, konstaterar basisten uppriktigt. Men jag tror att om man jämför med mina gamla polare och deras liv så är vi rätt lite Svensson. Men Jocke och Adde bor ju i hus och Jocke är farsa så lite Svensson finns det allt hos oss, men det är bara en liten del.
En äldre och mognare mentalitet smittar också av sig på gruppens idoga turnerande.
– Vilda, som Jockes dotter heter, följer gärna med i turnébussen och det är klart att det blir en annan atmosfär om man har ett barn med sig, konstaterar basisten med värme i rösten. Då kanske man ska hålla igen på hysteriskt supande och knarkande, men man börjar ledsna på den biten också. Man har ju blivit äldre så man pallar inte att vara konstant bakis, det har blivit mer så att vi vill fokusera på musiken.
– Jag tror inte att det handlar om termen Svensson-liv, för det är ju inte så att vi blivit tröttare, vi vill bara ännu mer hela tiden. Jag tror mer att det handlar om en mognadsprocess, att vi blivit duktigare på det vi håller på med. Många band som man ser blir lite trötta när de blir äldre och den känslan finns inte alls hos oss, snarare tvärtom. Vi har fått ännu mer eld i baken.
Något som de tre senaste skivorna är starka bevis för.