Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Letum
Broken, 2006
Skivbolag: Cold Meat
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-10-17
Hemsida: listen.to/letum

Någonstans lurar något ondskefullt vi inte känner vid namn. Sakta kryper detta något närmare och närmare. Så nära att det till slut flåsar dig i nacken, som en iskall smekning tar sig mörkret in i din kropp för att långsamt bryta ner din själ och ditt psyke. Inuti din nu stadigt förmultnande hjärna finns intet hopp kvar, bara den djupaste av förtvivlan. Så länge du har förståndet kvar vill säga.

”Personal frustration has always been one of the most creative source of inspiration for artists, not matter what genre or art”

Så beskriver skivbolaget Cold Meat Industry “Broken”, och jag kan inte annat än hålla med. Självkart kan musik och konst skapas på annat sätt också, men det finns något alldeles säreget i det som skapas i ren dödsångest. Letum är ett enmansprojekt signerat Mattias Henriksson och jag är den första att erkänna, ”Broken” skrämmer skiten ur mig. Jag vill verkligen inte lyssna på det här, det får mig att må psykiskt dåligt. Men ändå vrider jag upp volymen för att sedan dra upp benen mot hakan och kura upp mig längst väggen i ena hörnet av rummet. Blicken tomt stirrandes ut i ett mörkt ingenting.

Det här är inte musik, det är knappt det är noise, det här är genuin sinnessjukdom fångad på skiva. Tänk er soundtracket till skapelser som Silent Hill eller Resident Evil, utan att för den sakens skull vara just ett soundtrack. Istället är det den osynliga skräck som ständigt går vid din sida då du upplever dessa världar. Metalliska oljud varvas med korpar som kraxar och dova synthomlindade körer. Det blåser och det ylar, det viskas och kyrkklockor klämtar i bakgrunden. Någon gång bryter ett lågmält gutturalt mässande igenom den annars panikartade ljudbilden.

”Broken” är inte en skiva man sätter på utan anledning. För min egen del kommer jag aldrig någonsin mer att sätta på den, om det inte vore så att jag någon dag skulle stå på ruinens brant med alla jag någonsin älskat, döda, av min egen hand, framför mina fötter och min enda utväg går genom mynningen på ett avsågat hagelgevär. Men då är allt ändå redan för sent.