Joyzine

[stäng]

Intervju

Painfield

Låt mig presentera tre ynglingar från Göteborg som tar publiken med storm när de tar scenen i besittning! Cain från Painfield berättar om det sopiga ljudet under Göteborgskalaset och alkoholvanorna i bandet.

När trion Painfield mullrar igång handlar det om en hybrid mellan hardcore och blytung metal. Eller som bandet själva beskriver tonerna vi får höra från deras förstärkare "Hårt som fan, mongo-tungt, aggressivt". Referenserna i musiken är många och det är inte utan att man frågar sig vilka andra band Cain (sång och gitarr), Engberg (trummor) och Gabbe (bas) influeras av.
- Det finns många bra hårda band och visst lyssnar vi på hård musik, men eftersom vi själva får ut våra aggressioner genom att spela musiken är det skönt att lyssna på något annat. Jag och Gabbe är skatepunkare rakt igenom och Engberg chillar till juste hip-hop. Det är ett bra sätt att slippa snöa in sig på hur man ska låta, vad andra band gör och vad som är populärt och så vidare. Vi skiter i det. Vi tar inte oss själva på så stort allvar och därför vågar vi pröva lite knasigare saker, berättar Cain. När det gäller band från hemstaden Göteborg finns det dock en hel del favoriter, Cain droppar namn som Headplate, In Flames, LOK och Psycore. Sist men inte minst lägger han till Falköpingsbaserade Sengaija och Spine från Halmstad.
- Musik är inte en tävling och många andra göteborgsband är våra vänner istället för konkurrenter. Tyvärr så finns det ju band som är avundsjuka på ens framgångar och gör allt för att snacka ner en. Det skrattar vi åt, fortsätter sångaren.

Textmässigt hamnar Painfield snarare i facket metal än hardcore. Här handlar det inte om några straight edge texter eller något sådant trams.
- Painfields texter är vad Painfield handlar om. Vi predikar ingen politik, religion, matvanor eller annan skit. Texterna handlar om livet. Ibland mår man bra ibland mår man skit. Hårdrockstexter har en tendens till att inte vara så muntra och visst skriver jag om personliga problem som kan beröra många andra, men vi slänger även in lite roligare saker. Vissa låtar handlar om att supa och knulla och sånt, va fan man kan väl inte vara sur hela tiden eller? predikar strängbändaren/vrålaren.

Kanonrecensioner
- Vi läser hellre våra "Two-Faced" recensioner än porrtidningar! meddelar Cain när kritiken av den senaste demon kommer på tal. Inspelningen som bjuder på fem manglande kompositioner har fått namnet "Two-Faced" och definitivt inte gått obemärkt förbi. Faktum är att Cain inte ljuger det minsta när han säger att demon är älskad. Jag har inte hört eller läst ett enda dåligt ord om skivan och diggar den självfallet stenhårt själv. Bara en sådan sak att en kompis gått och trummat introt till en av låtarna på allt han kommit över i flera månader skvallrar väl om att det är låtar som sätter sig.

Trots att recensionerna av "Two-Faced" varit överväldigande positiva vill Cain inte påstå att bandet bryr sig särskilt mycket om vad som skrivs om dem.
- Det är kul att läsa vad folk skriver om oss, men en sak man måste tänka på är att recensioner är bara en människas åsikt och inte folkets oavsett om den är bra eller inte. Vi skickar aldrig in demos för att få dem recenserade utan recensenterna letar upp dem själva. Det har bara blivit så. Vi tycker att vi är bra och vet att vi har många fans som också tycker det och det är det som betyder mest, förklarar han.

Misslyckat Göteborgskalas
Under hårdrocksdagen på Göteborgskalaset var Painfield första band ut på den stora scenen, placerad på Heden. Det blev en spelning som hade stora kontraster mot giget de gjort veckan innan. Då spelade de på en liten scen med väldigt bra ljud och nu stod de plötsligt på en stor scen utan något som helst scenljud. Det enda som hördes var sång och cymbaler. Bandet kände det som om de utnyttjades som soundcheck för banden som skulle komma efter.
- Vi bad ljudteknikern snällt mellan låtarna att vi ville höra på scen, men han satt och åt på en macka istället. Han som skötte monitorljudet försvann helt plötsligt mitt under spelningen för en kopp kaffe. Hade han kommit tillbaka hade han fått en gitarrhals i röven, så förbannad var jag, berättar Cain. Publiken var dock helt underbar och därför gjorde bandet en bra spelning utåt sett, även om de kokade inombords. Den dåliga medhörningen drog dock ned på bandmedlemmarnas koncentration och inlevelse.

De flesta som hört talas om Painfield har gjort det i sammanhang där ordet live varit inblandat. Det ligger nämligen till på det viset att bandet fullkomligen kör över allt live. Inte nog med att den musik killarna spelar gör sig allra bäst i liveformat, bandet röjer dessutom stenhårt på scenen, vare sig publiken gör det eller inte.
- Vi flippar helt på scen. 110% inlevelse. Vi har råkat ut för alla möjliga skador på scen som benbrott och blödningar. Jag fick whiplash på scen 2000 i Göteborg och skadade samtidigt korsryggen. Det gör fortfarande ont som fan, men man offrar sig! Man kan inte stå still till Painfield! meddelar sångaren och fortsätter sedan med att kommentera bandets publik på följande sätt:
- Publikresponsen är alltid kanon och oftast röjs det lika mycket där som på scenen, men ibland ser man hur chockade folk blir och sedan står där med hakan i marken, det är skitkul det med!

Cain anser att alla spelningar bandet gör är bra på något sätt. Om någon gör ett misstag har det sin charm att bandet är mänskligt, han påpekar dock att musiken i stort sett är så simpel att det inte går att spela fel ändå. Det allra bästa är när man lyckas få kontakt med publiken mellan låtarna, så det tänder till ordentligt. Kommer det ingen och kollar är det självklart inte fullt lika roligt. Bandet har en hel del favoritspelningar, bland annat Englandsturnén där de enligt egen utsago visade engelsmännen hur man röjer, ett utsålt Musikenshus i Göteborg och stora scenen på Liseberg där de hade det bästa ljud de någonsin haft. När det gäller de bästa spelplatserna i Sverige tycker killarna självklart att hemmapubliken i Göteborg är väldigt bra, men nämner också Skövde som ett ställe det är roligt att spela på.

Alkohol i mängder
Det är ingen myt att band som lirar lite tyngre musik (varför inte säga alla band över huvud taget?) är svaga för alkohol. Painfield är inget undantag, grabbarna festar en hel del, gärna flera dagar i rad varje vecka. Cain beskriver deras liv som en enda lång Hultsfredsfestival. Men en sak tummar de aldrig på, de är alltid nyktra när de spelar live. Detta på grund av att de inte vill missa känslan. Dessutom erkänner sångaren att de inte kan ta en ton fulla.

Cain berättar om en incident med ett annat göteborgsband som han inte vågar nämna vid namn. De lånade in honom på gitarr förra året och då passade han på att ta några öl innan han gick på scenen. Det slutade med att han råkade köra halsen på gitarren han lånat genom vägen i logen innan bandet ens kommit upp på scenen. När de sedan kom igång ylade han patetiska metaltexter i bakgrunden och tillägnade alla låtar till sin Painfield-kamrat Engberg som envisades med att stagediva hela tiden. Det hela var inte särskilt uppskattat av bandet Cain uppträdde tillsammans med och för att liknande saker inte ska inträffa med Painfield aktar sig killarna för alkohol innan de äntrar scenen.

För första gången på länge känner bandet det som om de har lite vind i seglen, istället för alla motgångar de råkat ut för. Nu vill de hitta ett bolag som vill samarbeta istället för att domdera och det är möjligt att det ser ljust ut på den fronten. Eftersom de är ett liveband är det självklart fler spelningar som efterlängtas, Painfield vill spela överallt. Lyd ett gott råd, missa inte Painfield och se till att leta rätt på ett ex av "Two-Faced", riktigt bra sväng. Om Cain får sista ordet finns det dessutom en sak till ni borde göra:
- Skänk oss pengar, vi är fattiga!