Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Dead By April
Konsert & Kongress, Linköping
2009-04-09
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-04-10
Hemsida: www.deadbyapril.com

När det senare på kvällen är dags för signering lockar Dead By April mer folk än både Mustasch och Dia Psalma, men när de står på scenen är det inte direkt trångt i lokalen. Några rader av euforiska ungdomar studsar längst fram och en hyfsad skara mer bekväma betraktar spektaklet avvaktande från avstånd, medan de riktiga rockrävarna hellre håller sig i baren och då och då kastar buttra blickar in i konserthallen. Dead By April har en lång väg att gå för att vinna över även de hårdaste metalskallarna på sin sida, men det känns inte som något omöjligt uppdrag. Som liveband jobbar de stenhårt och ungdomlig entusiasm brukar ju kunna smitta av sig.

Jag är kär i Jimmie Strimells skrikpipa. Hans skönsång är för all del inte fy skam den heller, men skriken är som balsam för själen. Därför känner jag mig alltid en aning rånad när gruppen efter sitt stämningsfulla intro går på scen och öppnar med Trapped, en av de minst skrikiga låtarna de har på repertoaren. Förvisso en fin liten visa, men lite mer aggression ur startblocken hade kunnat förhöja intrycket ytterligare.

”Lite mer aggression” är för övrigt en anmärkning som tål att återkommas till den här kvällen. Dead By April har ett låtmaterial som är lysande (och debutalbumet som landar i maj kommer säkerligen bli finfint) och visar att pop och metal kan gå hand i hand utan att det känns konstigt på något sätt. Men setlistan den här kvällen känns lite haltande. Några slöare (finare om ni så vill) kompositioner för mycket kläms ihop efter varandra i mitten av setet, vilket gör att spelningen tappar lite fart och intensitet. Mer blandning hade gett mer aggression så att säga.

Annars är det ett stabilt framförande gruppen levererar. Jag har sett dem bättre, men det är inget att bli besviken över. Gitarristen Johan Olssons svarta black skvallrar om våldsamt fokus och är det någon som har kul på scenen den här kvällen är det basisten Marcus Wesslén. Hans leende är konstant.

Som avslutning bjuds singelspåret Losing you och testosteronosande Stronger. Jimmie Strimell skriker, jag njuter, ungdomarna går i taket och frågan är om inte rockrävarna ute i baren också lyfter en aning intresserat på ögonbrynen.