Recension - Skiva
Kommer ni ihåg hur obeskrivligt bra
The Soundtrack of Our Lives var innan de begick självmord i och med ”Origin vol. 1”? Hur ”Welcome to the Infant Freebase” och ”Behind the Music” fick varenda cylinder i kroppen att tändas på allvar?
Iubar är det nya TSOOL. Ett djärvt påstående, men ack så sant.
En symbios av den Grammis-nominerade Steven Kautzky Anderssons stuider i det iranska sträginstrumentet tar samt sångaren Viktor Björklunds önskan att utforska lo-fi-landskapet gör ”invitation II Dig” till något nyskapande, något som inte händer alltför frekvent, speciellt inte inom Sveriges gränser. Resultatet blir varken hämningslös iransk folkmusik eller ännu ett förutsägbart lo-fi-projekt utan mer att ”
The Doors möter
The Byrds”, som Viktor själv sa. Släng in en dos
Di Leva, nämnda The Soundtrack of Our Lives samt tidiga
Pink Floyd så kan du nog föreställa dig åt vilket håll det här soundet lutar.
”Invitation II Dig” är bandets debutalbum, och utöver den fåniga titeln är det titel-, tillika förstaspåret, som är starkast på ett jämnstarkt men spretande album. Iubar visar att de kan behärska både tyngd i
Tokyo (Where the Uniforms Dry) samt bräcklighet i
Horse. Den gamla
Beatles-dängan från ”Revolver”,
Tomorrow Never Knows, dissekeras in i minsta detalj och byggs upp till något helt nytt när Iubar får får sätta tänderna i den. I slutet får vi höra en samplad Gunnar Ekelöf, den svenske poeten (kolla upp honom om ni inte redan har gjort det). Gunnar nämns även som en av bandets största inspirationskällor.
Jag tror, tyvärr, att Iubar är ännu ett av de band som aldrig kommer att få någon större framgång i Sverige, men desto större i utlandet, i likhet med
Dungen. Mina aningar kan bekräftas en aning via det faktum att ”Invitation II Dig” redan har släppts i Benelux-länderna. Troligtvis har min relation med Iubar bara börjat, och jag har bara hittat en bråkdel av alla de kryptiska budskap och symboler som bygger upp denna första presentation av bandet för omvärlden. Just nu tar jag bara ”Invitation II Dig” för vad det är: en jävligt bra rockplatta.
Kommentera
Inga kommentarer