Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Bruce Springsteen
Friends Arena, Stockholm
2013-05-11
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2013-05-12
Hemsida: brucespringsteen.net

Bruce Springsteen är ett kärnkraftverk. Karln jävlar bara kör. Från mästerliga öppnaren The Promised Land till det att Twist and Shout klingar ut 30 låtar och drygt tre timmar senare är energinivån konstant skyhög. 63-åringen motionerar mer under en konsert än vad undertecknad förmodligen kommer hinna med på en livstid.

Det är naturligtvis där den stora fascinationen ligger hos den gigantiska publiken (närmare 59 000 huvuden i den flådiga nationalarenan). På skiva är väl Bruce Springsteen lite vilken artist som helst, en herre som har släppt oändligt mycket musik, skrivit väldigt många fina låtar, men som inte utmärker sig särskilt mycket mer än andra storheter. Men när han tar konceptet till storscenerna och gör storskalig rockshow av det hela finns det ingen som mäter sig.

Bruce Springsteen och hans E Street Band är outtröttliga. Verkligen outtröttliga. Orkar man med den gnistan leverera på så skyhög nivå under så många timmar som bossen gör är det fullt begripligt att kärleken från publiken är ovillkorlig. Släng in att han spelar hela den folkkära ”Born In The U.S.A”-skivan (med avslutande My Hometown som en gåshudsframkallande höjdpunkt) från start till mål mitt i konserten och kärleken blir naturligtvis ännu större (även om jag personligen blir ännu mer överväldigad i nummer som Cadillac Ranch och framförallt, framförallt! Radio Nowhere).

Låtlistan är fantastisk, men det är inte just melodierna han väljer som gör Springsteen så speciell (karl byter ju setlista konstant från kväll till kväll och älskas ovillkorligen lika mycket ändå) utan den obevekliga leveransen. Det är den som tagit honom dit han är. Det är den som gör att han kan hålla sig kvar på den absoluta arenarocktoppen och det är den som gör att kvällen i Friends Arena är helt fantastisk.

Det hela blir extra påtagligt av att det egentligen inte är mycket till show att tala om. För att vara en så gigantisk spelning är så väl ljussättning som scenproduktion att betrakta som spartansk. Snudd på menlös faktiskt. Men den behövs inte när Springsteen med hela sitt väsen strålar, exploderar, lever, interagerar med sin publik och sjunger utmärkt.

När det är den essensen som är grunden till hela upplevelsen känns det därför väldigt logiskt att folkölstankade 50+-män med framtiden bakom sig och kvasiintellektuella elitister som twittrar textcitat står sida vid sida med husvagnssemestrande Leif och Lena från Säffle och alla får ut minst lika mycket av konserten.

Alla älskar när Bruce Springsteen jävlar bara kör.

Det gör jag också.