Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Dia Psalma
Valhall, Skövde
2007-10-20
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-10-23
Hemsida: www.diapsalma.net

Efter ungefär halva spelningen händer det, jag får gåshud. Efter mina tidigare erfarenheter ska detta inte kunna ske, Dia Psalma ska inte kunna vara så här bra, men det är de. Varenda ton känns som en glödgad krok rakt i hjärtat. Tro Rätt Tro Fel, Hon Får, Emelie, Alla Älskar Dig, alla briserar de som bomber, fäller oss alla till marken. Tänk om Dia Psalma hade spelat så här bra på Hultsfred, herregud vilken spelning det hade varit!

Nu kan man inte leva enbart i det förgångna, det är omöjligt en kväll som denna, men det märks att det är ett taggat Dia Psalma som nu gett sig ut på vägarna i kölvattnet av ”Djupa Skogen”, första plattan sedan tidigt 90-tal. En platta som för övrigt överraskade mig väldigt positivt, många av låtarna därifrån gör sig även alldeles ypperligt i liveformat. Men då krävs det att man har hört dem också.

Där kommer lite av kvällens dilemma. När det handlar om låtar som publiken känner igen, då blir de som galna. När det handlar om låtar från nya skivan, trots att de är bra, blir publiken inte lika galen. Vilket verkar smitta av sig även på bandet. Resultatet blir en ojämnhet, vissa delar av spelningen är som sagt helt magiska, medan vissa andra passerar förbi relativt obemärkt. Och frågan är, kommer Dia Psalma någonsin att kunna undkomma detta dilemma?

Nästa fråga är givetvis om det spelar någon som helst roll? Dia Psalma är ett socialt fenomen, när jag går omkring på spelstället innan bandet gått på scenen träffar jag på gubbar med ölmagar, svartsminkande tonåringar, pumpade spännisar i vita linnen, allt! Och alla har de den där glöden i ögonen, ”Snart ska vi se Dia Psalma!”. Vissa av dem jag träffar är så unga att de omöjligen borde kunna veta vilka Dia Psalma är, men här är de i alla fall. Fascinerande (mer om det här kommer ni att kunna läsa i den intervju jag gjorde med bandet innan spelningen).

Det går inte att undkomma att Dia Psalma på en klubbscen 2007 är en riktigt häftig upplevelse, oavsett om man är nostalgiker eller bara nyfrälst. Att spelningen sedan var lite ojämn väljer jag att bortse ifrån precis som att Ulke har problem med vissa höga toner. Men att inte spela Balladen Om Lilla Elsa när hela publiken skanderar efter den, gång på gång, det är snudd på kardinalfel. Med en sådan trogen och hängiven publik, kan ni tänka er, kravallstaket som går sönder och galna punkare som startar moshpits i lilla Skövde, tycker jag att man kan kosta på sig en liten önskelåt.