Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Gutter Twins
Way Out West, Göteborg
2008-08-07
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-08-13
Hemsida: myspace.com/theguttertwins

Mark Lanegan och Greg Dulli på samma scen på intima Sticky Fingers Top Floor, jag förstår att folk vallfärdar. Och jag lider med alla de som inte kom in, köerna utanför var brutala. Men jag slank in, tacka gudarna för det; för den här spelningen kommer det att talas om länge. För att ge en crash course i vilka dessa två herrar är räcker det med att namedroppa Afghan Wings, Screaming Trees och Queens of the Stone Age grymma platta ”Songs For The Deaf”. Inte för att det egentligen behövs, för Gutter Twins är i mina öron så mycket bättre än något av det Greg Dulli och Mark Lanegan åstadkommit tidigare.

Mörker och dystopi, larm och domedag – Dulli och Lanegan. Det hela är egentligen väldigt enkelt, Dulli står för energin och frenesin; Mark Lanegan står hela spelningen genom som fastklistrad vid sitt mikrofonställ med ögonen stängda och händerna placerade på samma karakteristiska vis som alltid. Ändå går det inte att slita ögonen från männen i svart, varje stavelse från Mark Lanegans mörka raspiga röst skär som en kniv genom själen. Allt fantastiskt uppbackat av ett kompband tightare än tightast.

”Saturnalia” heter albumet som påbörjades redan för fem år sedan men som först nu nått skivdiskarna. Albumet är bra. Gutter Twins live är bättre. Dulli och Lanegan är dessutom väl medvetna om vad folk har för förväntningar, förutom den ödesmättade musiken från ”Saturnalia” bjuder superduon även på klassiker från för samt en helt lysande cover på Göteborgssonen José Gonzalez Down The Line. Enda förbehållningen är att setet är aningen för långt, till slut når man en punkt där det inte går att absorbera mer vemod utan att först processera det som redan kommit in. Med en liten putsning med Ockhams rakkniv och The Gutter Twins har en show som kan döda. Återigen, precis som med Louis XIV, Way Out West kunde inte ha fått en bättre öppning.