Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Kent
Putte i Parken, Karlstad
2012-07-06
Av: Ricky Holmquist
Publicerad: 2012-07-07
Hemsida: kent.nu

Festivalens hitintills största publik flockades under den mörka himlen för att se Sörmlands stolthet. Det pratades Kent lite överallt på området. Så förväntningarna var många och höga. Inte minst från undertecknad.

Kent öppnar med Klåparen. Scenen är krympt så bandet trängs ihop i en replokal. Allt sitter perfekt från första ackordet. Jocke Bergs sång är sådär underbart gnällig och fin. I nästa nummer en vackert sammansvetsad version av Ensam lång väg hem sparkar spelningen igång på allvar.. Mitt i låten hamrar Martin Sköld igång det sjukt mäktiga basintrot i 400 Slag. Marken skakar under fötterna. Själar vibrerar i regnet.

Petroleum från nya skivan ”Jag är inte rädd för mörkret” får fortsätta partyt. För det är precis vad Kent bjuder på. Det är stenhårt synthdisco. Beats som dunkar kroppen sönder och samman. Med festivalens största scen som en discokula i miljoner färger. Det blir som en helhetsupplevelse för alla sinnen. Intrycken blir till slut för många att ta in.

Kent väljer att inte dra ner på tempot. Inga onödiga bromssträckor i låtlistan. Musik Non Stop är ikväll så underbart dansant att ingen, INGEN står still. En syn som är löjligt mäktig.

Tack för oss, säger Jocke Berg från scenen och ”avslutar” med 747. Händer i luften. Rött förblindande ljus på scen. Tårar i ögonen. Man känner att Kent gång på gång lyckas överträffa sig själva. Men då har vi inte sett nånting än. Då vet vi inte vad som komma skall. Ingen i publiken vet att vi går rakt in mot monstrets käftar.

Efter att ha försvunnit nån minut eller så kommer gruppen upp igen. 999 briserar på scenen. I en ljusshow som är bland det galnaste och snyggaste jag nånsin sett. Den här nya låten är som gjord för stora scener. Brutalt manglande snyggt. Sen finns det bara en låt kvar. En låt som kan mäta sig med vad vi precis upplevt. En sista käftsmäll. Mannnen I den Vita Hatten (16 år senare) är den absolut häftigaste låten man kan avsluta en konsert med. Det är det ultimata tack och hej. Jag försöker och försöker men det går inte att beskriva hur monumental den är. Det finns inga ord för det på det här jävla språket, så att säga.

Tyvärr bjuds vi inte på speciellt många gamla låtar. Låtskatterna förblir kvar i kistan och byts istället mot nyare alster. Gott så, men det hade gjort denna afton magisk.

Nu blir den istället vansinnigt löjligt bra.