Joyzine

[stäng]

Krönika

Minnenas Arvika

En vecka återstår tills Arvikafestivalen öppnar sina portar och bjuder på sitt kanske starkaste headlineprogram någonsin. Joyzines Mikael Mjörnberg och Christian Stenbacke vandrar längs minnenasallé och lyfter fram viktiga konserter genom åren likaväl som tipsar om vad ni bara inte får missa i sommar.

Vintergatan

Mikael Mjörnberg

Bästa minne: Ministry (2003) – Ju mer jag tänker på just den här konserten, desto mer arg blir jag på mig själv för att jag inte hade vett nog att uppskatta den ordentligt just där och då. Al Jourgensen stod på tröskeln ut från ett livslångt heroinmissbruk och var precis lika uppretad som alltid, även om aggressionen mot president Bush inte skulle eskalera förrän något senare. Jag förstod inte då, men jag förstår nu att Ministry förmodligen var något av det häftigaste som någonsin kommer stå på Arvikas största scen. Dessutom var produktionen löjligt snygg.
Sämsta minne: Bloc Party (2007) - Så hypat på förhand. Så fruktansvärt tråkigt i realiteten. Bloc Party försökte säkert efter bästa förmåga, men Arvikafestivalens största scen såg ut som en ocean när britterna stod på den och det lät, ja om inte illa så i alla fall riktigt dassigt. Jag orkade inte ens distansen ut, en sådan besvikelse var det.
Viktigaste spelning i år: Nine Inch Nails – Majoriteten av alla som besöker Arvikafestivalen i år säger förstås Depeche Mode. Det är så klart en sensationellt stor bokning, men det är på sätt och vis NIN också. När de spelade i Hultsfred för ett gäng år sedan missade jag dem av någon outgrundlig anledning. Jag minns bara att det regnade, men inte vad jag gjorde. När Trent Reznor nu tar med sig bandet ut på en avskedsturné är det förstås ett måste att bevittna.

Christian Stenbacke

Bästa minne: Svårt. Franz Ferdinand (2006) eller varför inte någon av Kent, Interpol eller The Kooks 2008? Alla var de fina på sina sätt.
Sämsta minne: Slayer (2008) – Gruff, gruff. Ruff, ruff.
Viktigast i år: Depeche Mode – Behövs det verkligen en motivering? Drömmarnas drömbokning slog in. Stort.

Apollo

Mikael Mjörnberg

Bästa minne: Robyn (2008) – Jag har varit på många väldigt bra spelningar inne i Apollotältet, men frågan är om inte den här var mest överraskande på ett positivt sätt. När Robyn avslutade Pampasprogramet i Hultsfred några veckor tidigare låg jag i ett militärtält och (bokstavligt talat!) andades arktiska vindar. Det kom rök ur munnen och jag höll på att frysa sönder och samman när kvinnans inledningstoner nådde hela vägen till campingen. I Arvika var det betydligt angenämare. Robyn levererade en utsökt show både musikaliskt och visuellt och alla som var där tycktes gå därifrån med ett saligt leende på läpparna.
Sämsta minne: Slagsmålsklubben (2006) – Det hade börjat ta sig ordentligt för blipblop-pågarna med hemvisst i Norrköping, Berlin och lite varstans annars. Året innan hade de gjort en förkrossande bra spelning på Andromedascenen och plötsligt började folk få upp ögonen för dem på riktigt. I Apollotältet fallerade det dock helt och hållet. Ljudet var uselt, orkestern slapp och Frej fick för sig att det var en bra idé att rappa i Smk-låtar. Jag suckade högt, men publiken verkade älska dem ändå.
Viktigaste spelning i år: Röyksopp – Arvika har en fantastisk headlinerlineup och många riktigt vassa småakter, men utbudet på Apollo är inte stekhett. Röyksopp är dock ett stort undantag. Gruppen skulle lika gärna ha kunnat sättas på Vintergatan, men placeringen i tältet är gjord med syfte att skapa en elektrisk stämning. Gissa om det kommer bli så...det är förmodligen bara förnamnet.

Christian Stenbacke

Bästa minne: Robyn (2008) – Apollo kokade, Robyn var hetare än självaste solen.
Sämsta minne: The Concretes (2005) – När det verkar vara mer intressant och angeläget att äta ett äpple än att underhålla sin publik, då har något gått galet fel.
Viktigast i år: Röyksopp – Lagom skön laid back elektronika från grannarna i väst. Bekräftat gästspel av Robyn, bättre än perfekt.

Andromeda

Mikael Mjörnberg

Bästa minne: Volbeat (2008) Jag delade ut en femma i betyg så vad annat val har jag än att plocka fram danska Volbeat här? Varenda ton satt som en smäck, det var smällfett och Michael Poulsen agerade känslofullare än känslofullast (kanske på grund av att hans far avlidit strax dessförinnan). Allt var så perfekt det bara kan vara och till och med stålkammen var på plats. Rock!
Sämsta minne: Khoma (2006) – Det var visserligen ganska stor humor i att jag plötsligt vaknade upp i gräset strax intill Andromedascenen med cigarettfimpar i näsan och kladdiga nachotallrikar över hela bröstkorgen, jag krediterar gärna kompisarna som gjorde sig lustiga. Men det faktum att jag somnade där säger väl allt om hur intressant det norrländska postmetalbandet var live?
Viktigaste spelning i år: Engel – Vad tror ni är roligast, att stå på en liten scen med sitt eget band och spela sina egna låtar eller stå på en gigantisk scen med en gigantisk publik som backupgitarrist till ett av världens hetaste metalband? Fråga Niclas Engelin och han kommer säkert ha svårt att svara på frågan. I Arvika får han emellertid glömma allt vad In Flames heter och bara koncentrera sig på egna metalbataljonen Engel (lustigt döpt efter delar av hans efternamn). Gruppen, en riktig stjärnsammansättning, har ända sedan sin födelse betraktats som något väldigt lovande, men det har aldrig riktigt fallit på plats. Nu är sista chansen att visa att även Engel siktar mot In Flames höjder.

Christian Stenbacke

Bästa minne: Maps (2008) – Trots dåliga förutsättningar lyckades James Chapman komma ut ur sitt blyga skal och försätta mig i dimmig extas.
Sämsta minne: Britta Persson (2008) – Att bjuda upp till dans finns det ett uttryck som heter. Det gjorde inte Britta. Inte någonstans.
Viktigast i år: First Aid Kit – Jag har rosat systrarna Söderberg förut och gör det igen. Mogen och tänkvärd folkpop.

Orion

Mikael Mjörnberg

Bästa minne: Jag måste faktiskt krypa till korset och medge att jag trots traditionsenliga besök på festivalen sedan 2003 inte kan återkalla ett enda viktigt minne från Orion-scenen. Dels för att det inte riktigt brukar vara mina prylar som visas upp där (det anordnas ju fantastiska dansgolv redan på campingen), dels för att promillen kanske inte varit den lägsta när besöken avlagts.
Sämsta minne: Eftersom devisen tycks vara som Magnus Uggla sjöng den där gången på 90-talet har jag tyvärr inget uselt minne att dela med mig av heller.
Viktigaste spelning i år: Andreas Tilliander. Senaste plattan är riktigt bra och killen är känd för att ha mängder med ess i rockärmen, det kan med andra ord inte bli annat än väldigt dansant.

Christian Stenbacke

Bästa minne: -
Sämsta Minne: Att jag inte har något minne?
Viktigast i år: Andreas Tilliander – Mr Produktiv bjuder alltid på en schyst och blandad kompott av dansdansdans.

Lyran

Mikael Mjörnberg

Bästa minne: Seventribe (2004) – När Västerås muskulöst hårdhänta aggroorkester brakade in i en benhård version av Sepulturas gamla örhänge Roots Bloody Roots plockade jag upp telefonen och slog numret till en stackars lagerarbetare som jobbat en hel dag och två timmar senare skulle kliva upp igen. Han uppskattade det inte trots att det är hans favoritlåt. Men det var en ytterst fin stund och hela spelningen andades optimism och ung vitalitet. Var Seventribe (som var ruggigt flitiga med att ge ut demos) tog vägen sen vete gudarna...
Sämsta minne: Arise (2005) – Peppen var ganska hög inför den här spelningen vill jag minnas. Vi var uppenbarligen de enda som hade peppat. Lyran gapade sorgligt tom och Alingsåssönerna stod som fastvuxna i golvet och bet nästan tungan mitt i tu när de koncentrerade sig på att spela rätt. Ändå lät det inte något vidare bra. Att något som låter så brutalt på skiva kunde vara så mesigt live var en nyttig läxa.
Viktigaste spelning i år: Adam Heldring – Han belönades med utmärkelsen ”Dagens Myspace” här på Joyzine redan i början av fjolåret, men det är först nu som det på riktigt börjat bli fjutt på karriären och Adam Heldring intar festivalscenerna (om så även de minsta). Hans smekande singer/songwriter och käslofulla röst har alla förutsättningar att bli en hit inne på intima Lyran. Det enda smolket i glädjebägaren är att hans spelning frontalkrockar med Eagles of Death Metal. Det är en nöt jag ännu inte har knäckt.

Christian Stenbacke

Bästa minne: Ida Maria (2007) – Inte lika bra som på Hultsfred samma år, men Oh My God vilken utstrålning kvinnan har!
Sämsta Minne: Caveman Blues (2008) – Det är aldrig lätt att spela på en liten scen mitt på dagen när folk i regel är som mest törstiga. Caveman Blues hade aldrig en chans.
Viktigast i år: Adam Heldring – Kul att se att fler har fått upp ögonen för denna skönsjungande blondin. Välkomponerad singer/songwriter med anlag till svulstiga poputflykter, perfekt för den som behöver en liten paus i festivalandet.