Joyzine

[stäng]

Recension - Live

My Brightest Diamond
Hultsfredsfestivalen
2008-06-14
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-06-17
Hemsida: www.mybrightestdiamond.com

Oh nej, Linkin Park har ställt in, buhu. Nej, nu ska jag inte vara sådan, även om jag inte tycker att jänkarna gjort något vettig, ja, någon gång faktiskt, så tycker jag synd om alla dem som faktiskt gillar bandet och kanske rent av köpt armband eller endagsbiljett enkom för jänkarnas skull. Men efter regn kommer solsken var det ju en viss värmlänning, i tolkning av Robert Gustavsson, som sade en gång. Inställd headliner innebär mer tid till att upptäcka och gå på spelningar med band man inte gått på eller hört talas om annars.

Shara Worden, känner ni till henne? Om jag säger Surfjan Stevens, ringer det någon klocka då? Nej, tänkte väl det, för det gör det inte hos mig heller. Men efter framträdandet i Teaterladan kommer jag vara en erfarenhet rikare när det gäller vilken fantastisk musik man kan skapa med väldig enkla medel. Worden, som har en klassisk skolning bakom sig, har många strängar på sin lyra (även om just lyra saknades under spelningen, alla andra instrument verkade finnas på plats typ). Inspirationen hämtar hon från allt mellan himmel och jord, är det inte barock, rokoko så är det cabaret, opera eller bara gammal hederlig slamrig indierock.

Det är svårt att helt sätta fingret på vad det är för typ av musik (för det behöver vi kunna göra, annars blir vi alldeles nervösa) som strömmar ut över oss som står i publiken, tonerna verkar ändra skepnad så snart de lämnat förstärkarna. Ena stunden är det som om en pånyttfödd P J Harvey äntligen hittar rätt i sitt musikskapande, andra sekunden står Worden med ett litet afrikanskt knäppinstrument, som både ser ut och påminner om en syrsa, i handen och sjunger en finstämd liten sång. Hela tiden, oavsett vilken form hon tagit, är Shara Worden på strålande humör, och sådant smittar av sig.

Ytterligare ögongodis får vi från mannen, vars namn jag aldrig lade på minnet, på bas. Jan-Banan skulle kunna vara ett passande namn, för som en banan ser han ut då han ständigt, i tid och otid, böjer sig med sin överkropp i en fällknivsmanöver över sin bas. Till slut blir det dock lite för splittrat, till och med för någon som mig som har ”öppet sinne” som honnörsord. Shara Worden må vara underbar, men det är svårt att ta in så många uttryck på en och samma gång. Men Hultsfreds mest färgsprakande föreställning, det var det utan tvekan.