Joyzine

[stäng]

Intervju

Clay Allison

Popbandet Clay Allison råkade, helt ovetande om att så var fallet, ta sitt namn efter en ökänd amerikansk skarpskytt. Något som inte var helt populärt hos dennes nutida släktingar. Lika lite som de hade lust att bråka om sitt val av bandnamn, lika lite vill de grunda det nya pop-IKEA. För den här Linköpingsorkestern är det bara dansant vemod som gäller.

Clay Allison var en våldsam revolverman som spred skräck i den amerikanska western under 1800-talet. Han gjorde sig känd för att aldrig backa för en revolverduell och har om vi ska tro sägnerna flertalet bestialiska mord och medlemskap i Ku Klux Klan på sin meritlista. Historierna berättar om en orädd och våldsam man som ironiskt nog tog död på sig själv genom att berusad ramla ur sin egen vagn och bli överkörd av dess bakhjul.
Den uppsluppna trio som sitter framför mig på Järnvägscaféet i Linköping en svinkall februarikväll är däremot så långt ifrån skräckinjagande man kan komma. Niklas Larsson (trombon och kör), Jörgen Wärnström (bas och kör) och Viktor Sandberg (sång och gitarr) – i bandet ingår även icke närvarande Eric Krona (trummor) och Kim Bergdahl (keyboards) – är snarare snälla poppojkar. Entusiastiska snubbar som blev lite lätt skrämda när den gamla skarpskyttens släkt hörde av sig och ifrågasatte deras val av bandnamn.
– En snubbe som också hette Clay Allison hörde av sig via Myspace och var upprörd över att vi hade tagit namnet. Det var minsann så att alla andra som hade använt namnet tidigare hade frågat familjen om lov, börjar Viktor en aning trevande. Han hade försökt regga sitt namn på Myspace och upptäckt att det var de här puckona från Sverige som hade snott det och han skrev så där bittert och lite läskigt…
– Det var med en underton av hotfullhet, fyller Jörgen i och låter sångaren fortsätta.
– Vi blev lite rädda och bad så hemskt mycket om ursäkt. Det var precis innan vi skulle trycka vår skiva och det var väldigt känsligt. Tänk om det skulle komma en stentuff advokat och stämma skiten ur oss. Då skulle vi stå där med en pressad skiva och minus en miljon i kassan.
– Vi pratade lite fram och tillbaka upptäckte att det fanns ett band på 80-talet som hette Clay Allison och sen bytte namn till Massive Star. De hade minsann frågat släkten om lov och de där snuskiga kioskböckerna som fanns och hette Clay Allison, de hade också hört av sig, men inte vi. Så vi bad, snälla kan vi inte få ta det här namnet? Och då gick det bra, han ville bara att vi skulle fråga om lov. Det slutade med att vi fick heta Clay Allison och att vi ska skicka en platta till honom.
Vad bandet tog namnet ifrån från början? Ja inte var det ett skjutglatt psykfall från den amerikanska södern i alla fall.
– Vi tyckte bara det var ett snyggt namn, flinar Jörgen.
– Det fanns serieböcker som hette så en gång i tiden och vi tog namnet därifrån, men de hade tydligen också frågat Clay Allison om lov, knyter Viktor ihop resonemanget.

Det hände …ingenting
Gängets karriär har dock sett betydligt större ljuspunkter än hetsiga namn- diskussioner med avlägsna släktingar till våldsamma pistol- fetischister. För några år sedan var de på gång på riktigt. De fick in en låt på MTV och agerade förband åt bland annat The Plan och The Mo, men sen hände …ingenting. Precis som för så många andra gäng i samma sits kom aldrig den riktiga pushen in i berömmelsen.
– När vi märkte att vi fick upp vår första singel på MTV tänkte vi att wow vad häftigt nu kommer det att smälla till här, men sen så hände det ingenting, minns Viktor.
Att lägga sig ner och självdö var dock aldrig något som fanns på agendan.
– Vi hittade en massa annat istället, när vi körde fast då tog vi tag i det och tänkte att varför inte Norge och se vad som kan hända där och vi åkte till Frankrike …
Faktum är att Clay Allison nått större framgångar utomlands än här på hemmaplan, förutom Norge och Frankrike har även Japan betats av i turnékalendern.
– Utan att låta som världens mest bittra människa är det så att utomlands har man inte nackdelen av att inte bo i Stockholm och inte känna rätt personer. Där kanske all musik belyses på ett mer neutralt sätt, även om det finns asmycket bra band som känner rätt personer också, men i Frankrike spelar det ingen roll om vi kommer från Normlösa eller Stockholm, vi har samma chanser ändå, filosoferar Jörgen.
– I Japan märkte vi verkligen att folk var förväntansfulla och kom dit bara för att se just oss, myser Viktor.
Frankriketurnén bandet var ute på verkar dock vara den som rotat sig djupast i minnet.
– Den var både fantastisk och otäck på samma gång, det var som en tidsmaskin tillbaka ner till de första åren när vi var ute och spelade, då man fick sova på golv hemma hos kompisars kompisar som aldrig dök upp och så där, minns Jörgen. Spelningarna var fantastiska men mentaliteten var precis så där att du får sova i den där askkoppen där borta.
– Vi hade en väldigt skön ljudkille, han var en riktig eldsjäl, men när vi kom till ett spelställe, jag tror det var i Toulouse, och han märkte att han fick ratta ljud på skräp då blev han inte glad. Efter spelningen grabbade han tag i ett kravallstaket och slängde iväg det i sin uppgivenhet, det var så väldigt mycket känslor, berättar Viktor.
– I hans fall kanske det var lite förstärkt av olika substanser också, flinar Jörgen innan Niklas konstaterar:
– Han var konstnär och målade med penslar utan borst och så där, fast han var jävligt duktig. Frankrike var lite speciellt också för där är det svårt att ta sig in som band har jag fått höra, det är en väldigt speciell marknad där och de är protektionister.
– Vi hade en så skön upplevelse på flygplatsen, vi var bara där för att byta plan till Sverige och jag frågade en som jobbade där om vägen. ”We are in France now, we speak french here” sa han och gick iväg åt andra hållet, han ville inte svara på vart den där gaten låg, skrattar Jörgen apropå den uppkomna diskussionen om fransmännens protektionism.

Dansant vemod
Så där låter det mest hela tiden. Medlemmarna käbblar i munnen på varandra över det skrangliga cafébordet där mackor och kaffekoppar för länge sedan är avslutade. Bara en sådan sak som att höra dem resonera sig fram till vad de egentligen spelar för musik är stor underhållning. Niklas första förslag om referensen Morphine blir Go-Betweens som växlas till 80-talsdekadens i mix med något jordnära som Jörgen beskriver som ”en mix mellan landsbygd och stad” innan de enas om basistens beskrivning att det som kan höras på senaste plattan ”Tonight There Will Be No TV” är dansant vemod.
– Vi är indie men inte tillräckligt indie för P3 Pop och vi är pop men inte tillräckligt pop för Tracks eller nåt i den stilen, knyter denne ihop det.
I nuläget jobbar gruppen med en ny platta som ska släppas i Japan av samma bolag som huserar svenska storheter som Hello Saferide och Shout Out Louds, så satsningen är fortfarande stor, även om premisserna för den har kommit att ändras en aning med åren.
– Det vi jobbar på nu är att hitta den typen av bolag som vi har hittat i Norge, Frankrike och Japan, sådana som är bra på att hitta vår publik överallt, menar Jörgen.
I och med att bandmedlemmarna mer och mer börjat stadga sig och skaffa barn blir turnerandet en hårdare nöt att knäcka, även om det fortfarande finns med på agendan.
– Vi är väl hyfsat standby till sommaren, det är festivalspelningar som vi kommer jobba på nu härnäst.
– På sätt och vis är det ju enklare att turnera utomlands för då är det oftast en begränsad tid, då rör det sig om två veckor eller något sådant och då jobbar man stenhårt i de veckorna och sen är allt i skivbolagens händer. I Sverige blir det mer att man har en spelning i månaden eller i veckan eller vilken nivå det nu är på, det är svårt att få många spelningar samlade. En av fördelarna med hur musikklimatet ser ut idag är the longtail och allt det där att man kanske kan klara sig på att sälja 100 skivor i varje land.

Downshifting
Vi kommer oundvikligen in på frågan om det är viktigt att kunna leva på musiken och även om trion fortsätter att prata i munnen på varandra blir stämningen en aning mer eftertänksam. Clay Allison befinner sig i en position där de vill satsa helhjärtat på musiken, men samtidigt måste se till att kunna ställa mat på bordet. En klurig ekvation att få ihop.
– Man vill ju sysselsätta sig med musiken, funderar trombonist Niklas.
– Det är ju faktiskt asviktigt att kunna livnära sig på musiken, bryter Jörgen in. Jag har precis flyttat ut på landet, mycket för att kunna göra det. Den nya livsstilstrenden är downshifting, man drar ner på fasta utgifter, flyttar ut på landet och får vara ledig mycket. Att byta konsumtion mot fritid och ledig tid. Hellre bo lite spartanskt och leva billigt och kunna hålla på med musiken än att hamna i en situation där man måste dra in kopiösa mängder cash för att bara klara fasta utgifter. Jag och min flickvän bodde i Stockholm på 20 kvadrat för 5000 i månaden. Nu har vi sex hus och betalar mindre än vad vi gjorde för de där 20 kvadraten i Stockholm.
– Men sen vet man ju att det är jättesvårt att över huvud taget tjäna några pengar på musik nuförtiden, säger Viktor nyktert.
Det leder in på en diskussion om Radioheads experiment att släppa sin platta gratis på nätet och lämna det upp till fansen att bestämma om de ville betala för den eller inte. Huruvida de fick in några pengar på det eller inte tvistar Clay Allison-medlemmarna om och framhåller att den nya trenden, vilken innebär att fler och fler band tvingas tjäna sina pengar på konserter och merchendise, mest gäller riktigt stora band. Jörgen lägger pannan i djupa veck och avslutar resonemanget.
– Det är ju ett argument i fildelningsdebatten att ”det gör ju ingenting om vi tar er musik för ni tjänar ändå pengar på t-shirts och konserter”, okej men för ett band som kanske säljer ett par 1000 exemplar normalt sett och får betala för att spela då? Det är inte säkert att man nödvändigtvis vill bli värsta kapitalistkillen och fundera på vad man kan tjäna pengar på, typ trycka upp muggar med Clay Allison och dockor och t-shirts. Det är oftast inte samma personer som vill skriva pop som vill grunda det nya pop-IKEA.