Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Johnossi
Popadelica, Huskvarna
2008-05-03
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-05-05
Hemsida: www.johnossi.com

Party With My Pain! vrålar John Engelbert in i mikrofonen för att sedan trycka på distpedalen samtidigt som kollegan Oskar ”Ossi” Bonde släpper lös de sista av kroppens alla hämningar över sitt tumset; tillsammans försvinner en av Sveriges i särklass bästa liveband, Johnossi, in i ett vansinnigt inferno av ljud och energi. Det är så rått, så vansinnigt ärligt och så vackert på samma gång. Det här handlar inte om musik, det här handlar inte om att stå på en scen på Popadelica, det här handlar om liv och död. Men ärligt talat, det här finns inte, det jag bevittnar på scenen framför mig. Det kan det inte göra.

När jag träffade ”Ossi” för en liten pratstund en stund innan spelningen var jag nästan rädd att han skulle bryta ihop och börja gråta i en ren panikångestattack; jag har nog aldrig sett en så sliten människa förut. John var inte i så mycket bättre skick han. 13 veckor ute i Europa med spelningar varje dag tar på såväl kropp som psyke, lägg till att grabbarna bara sovit några ynka timmar innan giget. Ändå fullständigt spränger de sig själva inifrån på scenen framför mig, varenda liten cell i kroppen på John och ”Ossi” måste vibrera till bristningsgränsen. Det här går utöver det normala.

Rapporterna jag fått innan giget talade om ett Johnossi som var aningen ringrostigt, om ett Johnossi som ännu inte hade fått fart på låtarna från nya plattan, ”All They Ever Wanted”. Nå, nu har det i alla fall koll på grejerna, det finns inte en död sekund i hela spelningen, det finns inte en död punkt. Och de nya låtarna låter som om de alltid funnits där, som en självklarhet. Train Song säger jag bara, jag kan inte för mitt liv förstå hur John Engelbert kan få ett sådant ljud i sin gitarr men framförallt spela som den besatta demon han är.

Sist jag skrev om Johnossi skrev jag att det var en av de bästa spelningarna jag någonsin varit på. Detta var 2005. Nu 2008 skriver jag det igen – det här är en av de bästa spelningar jag någonsin har varit på. När John Engelbert tillslut ramlar ihop i en hög efter sista ackordet, och när Oskar Bonde tappar trumpinnen, tar en ny, tappar den igen och sedan i ren frustration fortsätter banka på trumsetet med händerna för att sedan vräka omkull cymbaler och hela skiten innan han lämnar scenen i ett vitt ursinne, ja, då vet jag knappt vart jag ska ta vägen.