[stäng]

Årets bästa 2011 enligt Mikael Mjörnberg

Under december, hela vägen fram till nyår listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna och musikhändelserna från året som gått. Pop trängs med rock och metal med hiphop när våra skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken, gjorde de bästa konserterna och utmärkte sig i övrigt under 2011. Idag presenterar vi Årets bästa enligt Mikael Mjörnberg.

1. In Flames – Sounds Of A Playground Fading
Min relation till In Flames är inte helt okomplicerad. Eftersom det är ett sådant där band som jag växt upp med och lärt mig älska är det också ett av få band som jag verkligen suktar efter att höra så fort det börjar talas om en ny platta. Jag är lika orolig varje gång. Inte för att jag som tröttsamma genrepuritaner tycker att det är något fel på utveckling, utan snarare av rädslan att bandet efter år och år av briljans plötsligt ska ha slut på riktigt vassa låtidéer. Oron var (som alltid) obefogad. I år gjorde de en rockplatta, genomtänkt och briljant in till minsta ton. Så mycket som jag snurrat ”Sounds Of A Playground Fading” sedan i somras har jag inte lyssnat på en In Flames-platta sedan ”Clayman”. Det är ett våldsamt gott betyg.

2. Minora – Imago
Man kan välja att betrakta Minora på två sätt. Antingen som gänget som låter som många andra, eller som bandet som låter sig inspireras av de finaste gängen för att sedan legera ihop deras vackraste stunder till något fantastiskt. Jag väljer naturligtvis det senare. Nej, Minora är förstås inte helt originella med sin mix av Tool, Khoma och Katatonia men de levererar med perfektion. ”Imago” är en resa genom tio synnerligen stämningsfulla spår som det är omöjligt att slita öronen ifrån.

3. All Get Out – The Season
All Get Out är ett sådant där gäng som i skymundan gått den långa vägen och sakta jobbat sig uppåt. Outtröttligt turnerande längs de amerikanska vägarna har format det sound som plötsligt tillåts explodera på ”The Season”. Årets förmodligen bästa legering av rock och pop tillåts brisera rakt i ansiktet på sina lyssnare med så mycket känsla att det är givet att man bara måste älska det. Popintensiteten i My Friends passar utmärkt sida vid sida med den trasiga trashballaden Girl, Gun. Hittills synnerligen okända i Sverige, det lär bli ändring på det när folk verkligen får hör ”The Season”.

4. Roshambo – Stress Me
Årets största överraskning från Karlskoga är inte att Bofors har gått som tåget i hockeyallsvenskan trots ett på papperet ganska mediokert spelarmaterial. Nej årets riktiga skräll är att ett gäng osnutna rockpojkar från orten presterar så bra att de klättrar hela vägen till en fjärdeplats på min obestridligt lysande årsbästalista. På ”Stress Me” öser gossarna på med så mycket oförfalskad rockintensitet och intrikat låt- och melodisnickrande att jag inte kan värja mig. Upptäck det här bandet! Det förvirrande fula bandnamnet till trots.

5. Majestic Mojo – What A Handsome Face
”I'm With You” var ju bara så där halvrolig. Årets bästa Red Hot Chili Peppers-album släpptes istället av svenska Majestic Mojo som med ”What A Handsome Face” vältrar sig i allt som gjorde amerikanerna till en attraktion på 80- och början av 90-talet. Då räknar jag in bjärta pastellfärger, skogstokig funk och popmelodier som ibland balanserar farligt nära gränsen till galenskap. Det bästa med Majestic Mojo är emellertid att de är fullt medvetna om att de är en modern klon av superföregångaren och knappast hymlar med det. Istället gör de ”What A Handsome Face” till ett enda tokroligt party.

6. Vånna Inget - Allvar
”Jag tar livet på för stort jävla allvar”, hämtad ur den här skivans titelspår, är förmodligen årets mest sanningsenliga textrad. För det är ju just precis vad människor gör i allmänhet, tar sig själva och livet på alldeles för blodigt jävla allvar. Där träffar Vånna Inget helt rätt. Precis som med hela plattan. Musikaliskt är man nämligen helt klart värda att ta på fullaste allvar. Svenskspråkig punk står på menyn och gäng som Invasionen och Masshysteri finns bland referenserna. Grädden på moset är en välavvägd sånginsats av Karolina Engdahl.

7. The Unguided – Hell Frost
När Sonic Syndicate tyckte att det var vettigare att försöka lisma sig in på radiokanaler än skriva bra musik hoppade Richard Sjunnesson av för att starta The Unguided tillsammans med tidigare avhoppade sångaren Roland Johansson. Broder Roger Sjunnesson följde sedan i dessas fotspår och en genomtänkt och dansant metalbastard var född. Kvar stod Sonic Syndicate med ett fisljummet album och en halvhavererad karriär samtidigt som The Unguided gick tillbaka till rötterna och släppte ett modernt metalalbum som uppenbart strålar av spelglädje och finessrikt låtskapande.

8. Graveyard – Hisingen Blues
Retrorockens främsta härförare under 2011 var utan tvekan Graveyard. ”Hisingen Blues” hyllades i så gott som varenda blaska, vart gruppen än fraktade sitt turnéentourage blev det smockfullt framför scenerna och kronan på verket sattes kanske av en förbandsslot till Iron Maiden på Ullevi. Anledningen? Att ”Hisingen Blues” är ett fantastiskt album för precis alla med smak för god musik förstås. Uncomfortably Numb är utan tvekan en av årets allra vassaste låtar.

9. Jeudah – While We Sleep
När Khomas Jan Jämte och Kristian Karlsson från Pg. Lost började bolla idéer till vad som skulle komma att bli ”While We Sleep” hade de aldrig ens träffats i verkliga livet, men med tanke på deras musikaliska bakgrund var de förstås givet att de skulle matcha varandra perfekt. Jeudah avspeglar båda herrarnas huvudåtaganden vilket innebär storslagna ljudlandskap där det känslomässiga spektrat är stort och Jan Jämtes sång är synnerligen emotionell. För att ta konceptet en bit längre valde de nästan helt och hållet bort att använda sig av gitarrer.

10. The Haunted – Unseen
Om karismatiske frontmannen Peter Dolving får bestämma läggs tvåtaktsthrashen på hyllan. Så blev det också när The Haunted tog ett revolutionerande steg och vidgade vyerna betänkligt. Bandet som varit synnerligen hängiven sin inmutade genre genom stora delar av karriären började plötsligt slänga sig med andra känslor än aggressiv ilska och gödslade med progressioner och stämningsfulla rockrefränger. Förmodligen väldigt skrämmande för stelbenta hårdrockare som vill ha allt som det alltid har varit, synnerligen delikat för alla oss andra.

: Årets bästa enligt Mikael Mjörnberg


Dessutom...

Årets konsert 1: In Flames i Scandinavium 19/11
20 låtar. Drygt en och en halv timme. Snudd på perfektion. In Flames tog med sig en oerhört imponerande ljusrigg in i Scandinavium och överträffade den med råge med sin egen leverans. Varje gång man tror att man blivit mätt på göteborgarna överträffar de sig själva och den här kvällen i Göteborgs hockeytempel blev ett sådant där minne man kan leva på länge. Bara tanken på allsången i Come Clarity ger mig gåshud.

Årets konsert 2: The Prodigy på Hultsfredsfestivalen 14/7
Det regnade 16 (!) timmar i sträck (jag var naturligtvis vuxen nog att få på mig regnkläder innan monsunen anlände) över Hultsfred den första festivaldagen i somras. När The Prodigy gick på Pampas var hela stället fullständigt dränkt och vädrets makter gav givetvis inte vika en tum ens för britterna. Men på något sätt förstärkte det ihållande skyfallet bara upplevelsen av The Prodigy som levererade sommarens förmodligen fränaste och mest nostalgiska dansset. Hänförande var ordet.

Årets konsert 3: Slipknot på Sonisphere 9/7
Maskeradligan gav sig ut på turné för att hedra minnet av bortgångne basisten Paul Gray och det blev en kväll att minnas när de gästade Söderstadion i Stockholm under Sonisphere-festivalen. Att man (trots headlinerstatus) tvingats banta sin produktion på grund av för liten scen betydde i slutändan ingenting. Bandet var sanslöst taggat och bjöd på inte mindre än åtta melodier från den nydanande debuten från 1999. När Surfacing satte en våldsam punkt för tillställningen och Joey Jordison känslosamt kramade om Paul Grays overall, strategiskt upphängd på scenen, i den ljumma julinatten gick det inte att göra annat än kapitulera inför ett av min ungdoms viktigaste band.

Årets konsert 4: Korn på Metaltown 18/6
Ska vi dra en favorit i repris? Det regnade. Rikligt. Inte bara större delen av festivalen, utan riktigt infernaliskt mycket under just Korns framträdande. Det hade kunnat bli katastrof. Man vet ju liksom aldrig riktigt var man har Bakersfield-ligan, ibland kan de vara så oinspirerade att klockorna stannar, ibland slår det gnistor om dem. Den här kvällen visade sig lyckligtvis ståta med det senare. När hitmelodi efter hitmelodi rullades ut över galoppbanan glömde hela den ansamlade storpubliken bort regnet. Korn segrade och ett fint konsertminne kunde trots allt läggas till samlingarna.

Årets vad i helvete?: Att Veronica Maggio och Daniel Adams-Ray nominerades till Guldmicken
På P3 Guldgalan i januari nästa år ska Guldmicken delas ut till Sveriges bästa liveband/artist. Det är så klart ett hedervärt pris, men nomineringarna är inget annat än märkliga. Ska man dela ut pris till årets liveartist bör väl de nominerade i rättrådighetens namn vara sådana som verkligen presterar något extra på livescenen (så som nominerade Graveyard och Kapten Röd) snarare än sådana som är populära bland radions musikproducenter? Inget ont om Veronica Maggio och Daniel Adams-Ray som artister, men de är sannerligen inte några representanter som tar liveupplevelsen till en högre nivå.

Årets mest positiva: Hultsfredsfestivalens återuppståndelse
När Hultsfred förra sommaren tvingades packa ihop och lägga ner var det väldigt sorgligt. Därför var det förstås en stor glädje när tyska FKP Scorpio köpte varumärket och återupplivade festivalen trots att förtroendet för varumärket var kört i botten. Visst, sommarens festival var inte direkt välbesökt och vädret var uselt, men tyskarna visade med eftertryck att Hultsfred kan bli en festivalmetropol igen. Återuppståndelsen var naturligtvis det mest positiva med musikåret 2011.

Årets fräsigaste låt: Paper – Coming from you
Att som trio basera sin musik på trummor, gitarr och synth är utmanande redan i tanken och att sedan dessutom välja att spela hetsig rockmusik med punkattityd och popsniffande melodier gör det hela ännu mer intressant. Paper släppte albumet ”Mischmasch” i år och var snubblande nära att klättra in på min albumlista redan där. Men här blir det i alla fall ett hedersomnämnande. Plattans inledningsspår Coming from you är så energiskt, melodiskt, medryckande och svinbra att jag måste hoppa, studsa och dansa varje gång jag hör det.

Mikael Mjörnberg 2011-12-18

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer