Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Korn
Arvikafestivalen
2009-07-04
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-07-05
Hemsida: www.korn.com

Efter allt snack om att det är viktigt att hålla bandet vid liv för fansens skull, att turnerande är nödvändigt trots att mängder av bandmedlemmar tagit paus från bandet och ett tillstånd av ofrånkomlig kompositionsmässig stagnation är det väldigt svårt att veta vad man ska förvänta sig av Korn. Att de största glansdagarna ligger bakom jänkarkonstellationen är uppenbart, men det är helt omöjligt att sia om ifall det är en spelning med trött slentrian eller eldig energi som väntar.

Svaret kommer omedelbart när Jonathan Davies och hans kumpaner brakar rakt in i Right Now som följs av Did my time. Så här energiskt har jag aldrig skådat Korn, trots flera konsertmöten både före originalsättningens uppbrott och olika hoplappade konstellationer därefter. Davies inte bara levererar sångmässigt utan är smått obesinnlig i sitt utlevande scenspråk. Munky som allt som oftast introvert brukar stå och trycka med gitarren vid sitt mickstativ röjer som en tokig och slapbasens mästare Fieldy dumflinar lyckligt när han lunkar omkring på scenen. Jag trodde aldrig att jag skulle få skriva det här, men Korn framstår som ett band i harmoni.

Att trumslagaren David Silveria valde att göra sin paus på obestämd framtid till ett definitivt avhopp var ett hårt slag. Hans precisa spel var en enorm tillgång för Korn, men förmodligen har gruppen gjort helt rätt som rekryterat en trummis som är hans exakta motsats. Där Silveria stod för minimalism och att göra något stort av det lilla är Ray Luzier ett tekniskt fenomen som konstant svävar ut och rena uppvisningar och kastar sina pinnar i luften lika mycket som han lirar. Han är kanske lite väl mycket showoff, men båda herrarna har sin charm och alla former av jämförelser är lika omöjliga som de är onödiga.

Vad som dock är ett faktum är att vem av dem som än trummar innebär det en enorm dynamik och Korns välspetsade show är lika dynamisk som den är snortight. Setlistan är dessutom både modig och given på samma gång. Materialet från de två senaste, ganska tama plattorna, får stå tillbaka nästan het och hållet. Detsamma gäller låtarna från banbrytande debuten från 1994 som nästan helt exkluderas (nå väl, Blind kommer de inte undan, den lockar fram kvällens största jubel när den serveras som första extranummer). Ändå handlar det om en regelrätt hitkavalkad.

Korn blandar och ger från sina plattor, vi får Thoughtless, vi får Freak on a leash och Falling away from me. Somebody someone är ruskigt tung, Here to stay likaså och när Got the life övergår i Pink Floyd-covern The wall som får avsluta kvällen är det snudd på magiskt. Jonathan Davies glöder, Munky svettas bort färgen som dekorerat hans ansikte och Ray Luzier gör allt för att pulvrisera trumsetet.

Den här kvällen i den värmländska skogen gör Korn sitt bästa för att tysta sådana som mig. För att slå dem som tvivlat på dess relevans som grupp 2009 på fingrarna och tänk, på vilket underbart sätt de gör det.