Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Korn
Hovet, Stockholm
2004-06-30
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2004-07-20
Hemsida: www.korn.com

Det känns konstigt och inte alls särskilt upplyftande att 22 år ung bevittna Korn på Hovet och känna sig gammal i jämförelse med den övriga publiken. Amerikanernas svenska fanbase tycks bestå av ointelligenta fjortisar som tycks tro att man för att vara ett riktigt fan måste se ut precis som bandet, alternativt klä sig, klippa sig och sminka sig fult som ett as. Så illa trodde jag ärligt talat inte att det var!

Det är fjortisar som osmakligt nog jublar allra högst åt senaste smetsingeln Ya’ll want a single och står som fågelholkar när bandet gör en fantastisk version av Pink Floyds The Wall. Inte nog med att publikuppslutningen inte är den bästa, de som är där lyckas inte heller få till något vidare drag.

Jag förstår inte varför bandet och då främst frontmannen Jonathan Davies envisas med att lämna scenen mellan så gott som varje låt. Kan anmärka på att musikanterna tycks lite rostiga och att speltiden är fånigt korta en timme och tio minuter (bandet har trots allt släppt sex album). Och jag tycker gott att de kunde kostat på sig en lite fränare scenshow. Faktum kvarstår dock, Korn kommer till Sverige och river av en välspelad hitkavalkad.

Got the life, Dead bodies everywhere, Shoots and ladders, Here to stay, A.D.I.D.A.S, Faget, behöver jag fortsätta? Nej, ni förstår självfallet att låtlistan håller världsklass. Davies och company vet precis hur de ska lägga upp sin show och gör det enligt skolboken. Det är nästan så att de gör det lite för lätt för sig och framträdandet exploderar aldrig riktigt. Det är synd för potentialen finns där om bandet bara velat kräma ut det där lilla extra.

Visst var Korn bra – något annat var väl inte at vänta? - , men jag hade förväntat mig mer än det som bjöds. Men ett större tusental fjortisar vandrade nog saliga hem genom natten. Det enda jag delar med dem torde vara besvikelsen över att ingen av de kommersiella singlarna (Thoughtless och Alone I Break) från ”Untouchables” framfördes.