Joyzine

[stäng]

Krönika

Hultsfreds vassaste band 2006

Det är bara en dryg vecka kvar tills de första tonerna börjar ljuda över sjön Hulingen i Hultsfred. Festivalarrangerande Rockparty har återigen gjort sitt bästa för att sätta ihop ett så intressant och slagkraftigt artistprogram som möjligt. I vissa fall väldigt lyckat, i andra mindre upphetsande. För att ni ska hitta rätt i konsertdjungeln passar vi nu på att tipsa om viktiga konserter som bara inte får missas under Hultsfredsfestivalen.

Christian Stenbacke tipsar

1. Dia Psalma
Gåshud, nostalgi och bara ren lycka. Det går knappt att i ord beskriva de känslor som bubblade inom mig när det stod klart att ett av Sveriges genom tiderna bästa punkband, eller vad man nu vill kalla musikstilen, Dia Psalma skulle återförenas och dra runt på landets alla festivaler denna sommar. ”Efter allt”, ”Gryningstid” och ”Sell Out”, det är tveksamt om världen någonsin kommer få skåda den typen av musikaliskt hantverk igen.

2. Ane Brun Duets
Som enskild singer/song-writer tycker jag att Ane Brun står sig bra. I par med inte mindre än tio olika drömpartners på senaste plattan ”Duets” tycker jag att hon är rent himmelskt bra. Vad sägs om namn som Syd Matters, Teitur, Lars Bygdén, Liv Widell, Ellekari Larsson, Magnus Tingsek, Tobias Fröberg, Wendy McNeill, Madrugada och Ron Sexsmith? Förutom Madrugada kommer resterande nio artister att uppträda tillsammans med Ane Brun på Hultsfred, en spelning som är legendariskt redan innan den genomförts.

3. Editors
Interpol goes britpop. Nu råkar Interpol vara ett ruskigt bra band och även om brittiska Editors bär sina influenser på utsidan av skjortan kan de mycket väl ses som nästa steg i utvecklingen. De har finslipat Interpols mörka monotona driv och infört än mer nerv än kollegorna från New York. Så precis som rockparty skriver på sin hemsida: Rekommenderas för dig som tycker att Interpols kreativa pauser är lite väl långa.

4. Maia Hirasawa
Lite av en doldis men ändå en av Hultsfreds allra mest spännande akter. Tidigare under året har man kunnat se henne som förband till, men även som en del av, Hello Saferide. Har man haft förmånen att se detta mycket sevärda projekt signerat Annika Norlin (som för övrigt också spelar på festivalen) vet man vad Maia Hirasawa går för. Med en röst som en ängel och en utstrålning utöver det vanliga rekommenderar jag varmt denna singer/songwriter som kan det där med att snickra ihop vackra visor.

5. Babyshambles
Pete Doherty. Lika tragisk som fascinerande. Ingen, så till vida man inte bott sju svåra år i Sibiren, kan ha undgått strulputten som startade och tidigare ledde The Libertines. Fast främst då inte för hans musikskapande utan för alla de skandaler och löpsedlar han varit upphov till. Jag kan erkänna rakt av, jag inte förstod grejen med The Libertines och tycker att Babyshambles har gjort två hyfsade låtar (Fuck Forever och Pipedown), jag går dit för att se en sönderknarkad Pete Doherty.

6. The Brian Jonestown Massacre
Även här rör det sig om ett band, eller snarare en person, där ryktet är betydligt mer intressant än själva musiken. I centrum för kaoskarusellen står Anton Newcombe och alla ni som sett musikdokumentären ”Dig” vet vad jag pratar om. Ni som inte sett den bör se den omedelbart och sedan ta plats i Teaterladan fredag 01.30 och hoppas på att, förutom att få lyssna på riktigt skön flumrock, se minst ett slagsmål mellan medlemmarna i bandet.

7. Tiger Lou
Med ett av fjolårets starkaste album i bagaget fortsätter Rasmus Kellerman, aka Tiger Lou, sin resa land och rike runt. Trots att jag redan varit och kikat på ett par spelningar sedan ”The Loyal” nådde skivdiskarna har jag inte fått nog. Det är fortfarande saknaden av en viss Nova Lee som gäckar mig, någon gång måste han spela den!

8. Lou Reed
En presentation av den här mannen känns i det närmaste överflödig. Egentligen behövs det inte ens nämnas att Lou Reed var Velvet Underground, det räcker med att blicka tillbaka på den solokarriär han haft sedan dess. Albumet ”Transformer” och låten Walk on the wild side hör till odödligheten, Lou Reed är lika odödlig och han kommer till Hultsfred.

9. Lordi
Finska melodifestivals-monster med massvis av eld och scenrekvisita, kan det bli mycket roligare? Att vara på festival innebär också att kunna unna sig att ha lite roligt på andras bekostnad, odjuren i Lordi driver med såväl monsterrockgenren som melodifestivalssunket. Sådant tycker jag är roligt. Dessutom är jag svag för maffiga scenshower a la Rammstein.

10. The Strokes
Världen före och efter The Strokes är två helt skilda saker. Vissa hävdar att de var det sista ”stora” som kommer att hända i musikbranschen. Det återstår att se vad framtiden har i sitt sköte men att The Strokes har haft sin storhetstid stod klart i och med släppet av ”First Impression Of The Earth”. Trots detta är de ett redan legendariskt band med en låtskatt att avundas. Last Nite kommer att rendera i massiv allsång framför Hawaii fredag kl. 21.30.

Mikael Mjörnberg tipsar

1. Dia Psalma
Nostalgi är något man aldrig kan undvika. Något helt omöjligt att bortse ifrån. Mitt musikintresse började växa sig djupare och djupare någonstans kring Dia Psalmas absoluta storhetstid och de hade stort inflytande över min musiksmak med sin depressiva punkrock på svenska. Jag hann dock aldrig se dem live. Principiellt är jag egentligen emot trötta återföreningar, men när det gäller Dia Psalma är det, det bästa som kunde hända. Mina ögon kommer tindra när Ulke, Ztikkan, Stipen och Pontus äntrar Atlantisscenen.

2. Raised Fist
Jag kan inte tro något annat än att Raised Fist är alldeles lysande live. Ryktet går varmt om detta och de två senaste skivorna ”Dedication” och ”Sound of the republic” har med eftertryck visat att norrlänningarna är i en klass för sig när det gäller svängig och dynamisk hardcore i Sverige. Spelningen lär bli en metallisk käftsmäll och jag längtar. Det är nästan en skam att jag inte bevittnat orkestern live tidigare.

3. Sture Alléns Dansorkester
Det här är en chansning, men baserat på hur intensiva Svenska Akademien är live och hur bra Sture Alléns debutalbum ”Långsamt gift i bestens buk” är, kan den här spelningen inte bli annat än alldeles lysande. Att Rockparty dessutom äntligen tagit mod till sig och bokat att reggaeband bör även det uppmärksammas. Sväng, svett och sanslöst skön baktakt är vad Sture Alléns Dansorkester står för, ni vill inte missa den här spelningen.

4. Stone Sour
Klart att Stone Sour drar en hel del extra folk för att sångaren Corey Taylor och gitarristen Jim Root även återfinns i storslagna Slipknot. Och visst vilar det en viss mystik över att få se dessa två herrar utan skräckinjagande masker. Men faktum är att Stone Sour som fristående band även har en hel del riktigt bra låtar. De kommer bjuda precis lagom avslappnad grungemetal, som gjord för en seg lördagseftermiddag. Litet frågetecken dock för Taylors liveröst, håller den?

5. Lordi
Att det var ett slag i ansiktet på hela Eurovision Song Contest-konceptet att ett gäng monstersminkade hårdrockare (nja!) från Finland tog hem segern i år kan nog de flesta skriva under på. Bara därför är Lordi värda all respekt. Att de sedan rent musikaliskt inte håller mer än halvdan klass ursäktas av den spektakulära scenshow som kommer att erbjudas som avslutning på festivalen. Bomber är kul och att det svenska botoxmonstret stilfullt utklassades av riktiga monster i Aten ett extra plus i kanten.

6. Ron Sexsmith
När jag för första gången besökte Hultsfredfestivalen, år 2000, satt jag en förmiddag i gräset framför Pampasscenen och glassade i solen samtidigt som jag avnjöt sirliga toner från Mikael Wiehe. Det låg ett romantiskt skimmer över känslan jag hade då. Ungefär en liknande upplevelse förväntar jag mig av kanadensiske Ron Sexsmith. Gentlemannens subtila singer/songwriterpop är som gjord för en solig förmiddag i bakfyllans tecken. Att Sexsmith har ett mycket tilltalande låtmaterial står som garant för att det kommer bli en…ja, mysig upplevelse.

7. Soilwork
För några år sedan när jag intervjuade sångaren Björn Strid för en annan publikation gnällde denne lite över att de inte verkade få chansen att spela i Hultsfred den sommaren heller. Nu, flera år senare, är det äntligen dags. Tyvärr när bandet tappat tongivande medlemmar och mer tycks fungera som företag än en passionerad orkester. För sent kan tyckas, men låtskatten och liveintensiteten finns fortfarande där, det kan jag lova. Taket på Teaterladan riskerar att lyfta.

8. Slagsmålsklubben
I år är första gången electropop-kollektivet Slagsmålsklubben står på scen i Hultsfred, men de har under otaliga konsertframträdanden på världens scener, inte minst på Arvikafestivalen, visat att de är ett smått fantastiskt liveband. Mer sväng och party än med exil-östgötarna blir det inte framför en livescen och kan teaterapan Frej bara hålla sin revolutionära ådra i schack kan det bli ett av festivalens mest uppskattade gig. Synd bara att de har precis samma speltid som Lordi, ett prioriteringsproblem som jag ännu inte löst.

9. Babyshambles
Det är egentligen ganska tråkigt att vara förväntansfull inför ett framträdande av en artist mest på grund av att denne svinat, knarkat och hamnat i klammeri med rättvisan. Men om Pete Doherty väl tar sig hela vägen upp på Hultsfreds Pampasscen är jag säker på att det blir en väldigt minnesvärd konsert. Minnesvärt lär det även bli om den notoriske problemmakaren fastnar i den svenska tullen med förbjudna preparat i fickorna.

10. The Strokes
I min krönika angående Hultsfreds dragplåster för några veckor sedan skrev jag att The Strokes är ett band på tok för stort för att missa. Och det är precis så det är. Även om senaste plattan ”First impressions of earth” är en milt sagt tam historia är The Strokes ett allt för viktigt band för att ignorera. Publiken kommer naturligtvis stå som på nålar tills Late nite från 2001 års ”Is this it” exploderar mot slutet av setet. Då kommer festivalens förmodligen största kollektiva njutning svepa över Småland.

Foto: Dia Psalma - Tara Ullaeus, Raised Fist - John Gripenholm, Ane Brun - DetErMine Recs, Stone Sour - Roadrunner, Maia Hirasawa - Joakim Labraaten, Ron Sexsmith - V2, Tiger Lou - Sara Appelgren, Babyshambles - Danny Clifford, Lordi - SonyBMG