Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Pg. Lost
Key, 2012
Skivbolag: Black Star Foundation
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-05-04
Hemsida: www.pglost.com

I en recension av ”In never out” i december 2009 skrev jag ”Det har ju alltid funnits något som legat där och pulserat i väntan på att brisera hos Pg. Lost. Men inte än, inte på den här skivan.”

Den 18 april i år twittrade jag lycksaligt ”Nya ansträngningen från Pg. Lost är ju så bra att man kan bli gråtfärdig för mindre”.

Ni förstår poängen. Med ”Key” har postrockorkestern slutligen tagit det där sista steget. Lyckats med missionen att väva ihop det vackra med det burdusa och fått finstämda små gitarrharmonier att fungera i en exakt symbios med de tordön av dist som man då och då tillåter sig att släppa loss. Man lyckas med konststycket att vara seriöst reflekterande, men samtidigt skamlöst lekfulla i sin musik. Man har skapat en samling låtar som är så dynamiska att jag som lyssnare blir alldeles hänförd.

Jag tappar bokstavligt talat andan flera gånger inför det lömskt känslosamma och böjer nacken inför det hotfullt mullrande. Varje liten avvägning på ”Key” är gjord med omsorg och musiken flyter friktionsfritt fram samtidigt som den är så uppfordrande att det inte går annat än att ta djupa intryck.

Skivbolaget kallar skivan för ”THE Post-rock album!” och jag fattar inte varför ni fortfarande sitter här och läser. Ni borde vara ute och desperat googla efter den här musiken vid det här laget.