[stäng]

Årets bästa skivor 2009

God Jul kära läsare! Vår vana trogen firar vi julen genom att öppna upp tomtesäcken och redovisa vilka skivor som varit allra bäst under de tolv månader som passerat sedan sist. Här trängs brittisk indie med amerikansk dödsmetall och svensk hiphop. Ta en extra glögg och håll till godo.

1. The Horrors – Primary Colours
”Primary Colours” är postpunk på 2000-talet. Influenserna från Joy Division, Bauhaus och tidiga Cure är omisskänliga men soundet är uppdaterat. Det är atmosfäriskt och kyligt på samma gång som det är slamrigt och skräpigt. Titelspåret Primary Colours och förstasingeln Sea Within A Sea är skivans bästa låtar och när Faris Badwan sjunger ”some say we walk alone, barefoot on wicked stone” är det inte utan att man ryser av både väl- och obehag. Postpunken är tillbaka och jag välkomnar den med öppna armar. Det här är årets bästa skiva.

2. Sonjagon – Arches
Det svenska bandet Sonjagon är nykomlingar för i år. Deras första album ”Arches” är en imponerande samling låtar. Det är vackert, energiskt och ofta också oförutsägbart. Musiken är drivande och atmosfärisk på samma gång och ovanför allting svävar en sång som pendlar mellan desperation och galenskap. Genom hela albumet märks en djupt rotad skaparglädje. Den pianobaserade Monsters dundrar fram på ett maskinellt trumkomp för att välta allt som kommer i vägen, Lovers är med sin malande effekt en av årets absolut bästa låtar och överlag håller sig albumet på en väldigt hög nivå rakt igenom.

3. Arctic Monkeys – Humbug
Med ”Humbug” visar Arctic Monkeys att de är ett band som kan utvecklas utan att för den sakens skull låta sämre. Deras nya sound är mörkare och tyngre än tidigare, men energin och de klockrena låtarna finns kvar och sångaren Alex Turners lyrik är som vanligt både underhållande och pricksäker. Låtar som My Propeller, Dangerous Animals och Pretty Visitors tillhör det bästa bandet har gjort och vad media än har sagt om ”Humbug” så är det ett album som befäster den lysande framtid som förutspåddes Arctic Monkeys när deras debutalbum rosades. Nu är det bara att vänta på mer.

4. bob hund – Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk
Bob hund tycks vara outtröttliga. Femton år efter debutalbumet gör de musik som fortfarande sprudlar av spelglädje, humor och energi. Thomas Öbergs texter är i toppform, årets vackraste kärleksförklaring ”blommor som du växer bara på brinnande fartyg” återfinns i den fantastiska låten Blommor på brinnande fartyg som också innehåller årets bästa och trasigaste gitarrsolo. Titellåten är lika bra som dess text är fyndig, Världens bästa dåliga låt likaså och Fantasktiskt är en skön postpunkig låt med en grym text. En mycket bra skiva överlag.

5. Miike Snow – S/t
Producenterna Bloodshy & Avant har slagit sig ihop med den kanadensiske sångaren Andrew Wyatt och skapat ett av årets mest intressanta debutalbum. Ren pop möter electronica och house, kanske inget ovanligt i sig. Men ovanligt bra är det. Albumet ”Miike Snow” har några av årets starkaste hits som Animal och Black & Blue, det har den vackra Burial och den klaustrofobiska Plastic Jungle och en handfull låtar till som gör det till ett av årets bästa album.

6. The xx – xx
Medan min hemstad Lund fylls av snö sitter jag vid ett fönster i mitt rum och myser till The xx albumdebut. Precis så som man vill ha det ibland. Musiken är lugn och försiktig, men ändå är den inte skör. Musikens kärna är kall men på håll är det varmt och vackert. Precis som snön utanför mitt fönster. Denna minimalistiska pop är en av de absolut bästa musikupptäckterna jag gjort i år. Det tog mig några genomlyssningar att inse det och kanske har skivan fortfarande inte växt färdigt på mig men just nu är jag hänförd.

7. Bill Callahan – Sometimes I Wish We Were an Eagle
Bill Callahans ”Sometimes I Wish I Were An Eagle” är en tillbakalutad skiva med vackra och välarrangerade låtar. Callahans mörka röst leder oss igenom öppna ljudlanskap med stråkar, pianon och akustiska gitarrer utan att någonsin tappa greppet om lyssnaren. Soundet påminner mycket om det på Velvet Undergrounds självbetitlade tredje skiva. Avskalat och enkelt men väldigt väldigt snyggt. Trots skivans högtravande titel är musiken jordnära och enkel. Låtar som Eid Ma Clack Shaw, The Wind and The Dove, My Friend och All Thoughts Are Prey To Some gör det här till en av årets bästa skivor.

8. Franz Ferdinand – Tonight
Indiekungarna Franz Ferdinand har klätt sig för disco. Svänget och de riviga riffen finns där som vanligt men ljudbilden är lite mer elektronisk. Bråkiga synthar som ofta får ta gitarrens plats som riffkälla. Ulysses är en solklar hit som handlar om en man som inte är Ulysses (på svenska känd som Odyssés) men som har lika stora problem med att hitta hem, Twilight Omens är årets svängigaste låt och Can't Stop Feeling innehåller årets störigaste och bästa synthriff. Med uppdaterat sound och nya hitlåtar har Franz Ferdinand lyckats mycket väl med sin tredje skiva.

9. Fever Ray – S/t
Efter tre skivor med The Knife ger sig Karin Dreijer på soloprojektet Fever Ray. Soundet är inte särskilt överraskande och albumet kan inte mäta sig med The Knifes mästerliga ”Silent Shout”. Trots det är Fever Rays självbetitlade debut ett väldigt bra album. Det är snygga melodier mot en vägg av elektroniskt mörker. Karins speciella röst väver oss in i en obehaglig och kylig stämning och när hon sjunger ”I put my soul in what I do” finns det ingen anledning att inte tro på henne.

10. Freddie Wadling – The Dark Flower (Den Mörka Blomman)
På ”The Dark Flower (Den Mörka Blomman)” hör vi en gammal man med en gudabenådad röst. Låtarna är skrivana av flera olika artister och framförda av Freddie Wadling, ibland i duett med artisterna som skrivit låten, som i den vackra Du Och Jag där Anna Ternheims röst fungerar i perfekt symbios med Freddie Wadlings. Ett av de mest intressanta spåren på skivan är det 24 minuter långa experimentet Kira Kira – A Collection Of Sketches And Improvisations, som är skrivet av Wadling och Johan Lindström. Albumet visar att Freddie Wadling fortfarande är en av Sveriges viktigaste artister.

11. The Prodigy – Invaders Must Die
Sommaren 2009 var det få låtar som jag dansade till så många gånger som Invaders Must Die och The Omen från The Prodigys skiva ”Invaders Must Die”. De andra låtarna på skivan kommer inte upp till samma nivå som de båda nämnda men innehåller tillräckligt mycket bra material för att göra ”Invaders Must Die” till en av årets bästa skivor. Skivan avslutas oväntat men snyggt med den gulligt trallvänliga Stand Up.

12. Animal Collective – Merriweather Post Pavillion
”Merriweather Post Pavillion” är ett färgsprudlande kalas av syntar, röster och beats. Det är vackert och fyllt av glädje. Andra låten My Girls är en av årets absolut bästa låtar. Med sina vackra sångstämmor och arpeggiosynthar är det som att lyssna på ett rinnande vattenfall. Animal Collective gör musik som är framåtsträvande och egen och ”Merriweather Post Pavillion” är en mycket bra skiva som jag blir glad av att lyssna på.


1. White Lies - To Loose My Life
”To Loose My Life” är en lyxigt producerad, välljudande, melodistark resa rakt in i eländet. Harry McVeigh och hans White Lies målar världen i svart och lila och personifierar att dekadens faktiskt kan vara något oerhört vackert. I alla fall innan man hamnar i den själv. Att Joy Division-inspirationen strålar och det karakteristiska brittsoundet går igen i allt White Lies gör på den här plattan spelar ingen som helst roll. Så länge man har så starka låtar och ett sinne för att arrangera dem så snillrikt som sker på den här skivan kommer man undan med i princip vad som helst. Därför strålar Harry och hans kompisar högst upp på listan i år.

2. Placebo - Battle For The Sun
Placebo bashar sitt eget album ”Meds” i dvd-dokumentären som medföljer det här albumet. Visst var det en ganska ojämn historia, men att såga den längs fotknölarna är väl ändå lite att ta i, i överkant? Men ändamålet helgar medlen som det så oerhört tjusigt heter. De gör det naturligtvis för att lyfta fram ”Battle For The Sun” i starkare dager och de har en poäng. Placebo låter så väl potent som brötigt på den här skivan. De blandar det innerliga, där Brian Molko androgynt får sjunga känslostormarna ur lyssnaren, med ett pumpande suggestivt rocsksound som manifesteras tydligast i For what it's worth. ”Battle For The Sun” är så oerhört välbalanserad att jag nog kan hålla med herrarna om att det är något av det bästa de spelat in någonsin.

3. Joshua Radin - Simple Times
Singeln I'd rather be with you var en första smygare för att se om Joshua Radin skulle fungera lika bra här i Sverige som hemma i staterna där ”Simple Times” redan släppts och där Radins musik i flera år figurerat i mängder av fräsiga teveserier om rådiga läkare och kärleksstrulande collegekids. Klart att det funkade här också och strax därefter kom hela plattan. En intim liten sak där Joshua Radin visar att konceptet ensam pojke med gitarr i hand aldrig blir uttjatat så länge man har bra låtar och en innerlig sångröst.

4. Hardcore Superstar - Beg for it
Jag tycker i och för sig att det är rätt larvigt av bandet att bryta med sitt förflutna, skippa gamla hits som Someone Special och Liberation och bara lira låtar från sina tre senaste skivor live. Men fy fan så bra ”nya” Hardcore Superstar är. Det självbetitlade albumet (2005) var urstarkt, uppföljaren ”Dreamin' in a casket” förstärkte bara det intrycket och med årets ”Beg for it” har gruppen gjort sitt mest lekfulla och förmodligen bästa album någonsin. Med en sådan formkurva är det svårt att argumentera emot några som helst kreativa beslut gruppen tar.

5. Adiam Dymott – S/t
Årets svenska debutant – rättvist nominerad i Grammis-kategorin ”Årets nykomling” – är utan tvekan Adiam Dymott. Med Tomas Rusiak som producent har Uppsala-födde Dymott pillat ihop ett album som på samma gång är så väl svalt tillbakalutat som oerhört hittigt. Jag älskar hennes sätt att sjunga fram texterna som om hon inte kunde bry sig mindre trots att sanningen egentligen är den omvända. Det finns en oerhört tilltalande kontrast i allt som rör sig kring Dymott. Att låta totalt ointresserad är ytterst sällan något positivt, men det är precis vad hon gör och hon får det att låta ypperligt.

6. Deathstars - Night Electric Night
”Say what you want me to do, ehh/And I will do it for you ,ehh/Say who you want me to do, ehh/And I will do her to, ahh”. Andreas ”Whiplasher Bernadotte” Berghs totala överspel med dödssköna ehh-fraseringar i Babylon personifierar hela konceptet Deathstars. Här är det allt eller inget som gäller. Det är döden i fjäderboa med allt vad glam och kostymkoncept heter. En image som går som tydlig linje genom så väl musik som framtoning. Med ”Night Electric Night” har gruppen tillslut fått till en hel skiva med riktigt bra låtar. Där det tidigare handlat om ett enformigt harvande av nämnda image med några enstaka topplåtar är det här en rakt igenom solid ansträngning där Death Dies Hard och Blood Stains Blondes är de riktigt fina fjädrarna i boan.

7. Pearl Jam – Backspacer
Gammal är äldst heter det visst. När Eddie Vedder gick solo och gjorde filmmusiken till Into the wild kändes det som att det kanske var lika bra att han var färdig med Pearl Jam och på allvar satsade på en akustisk sångarkarriär. ”Backspacer” är svar på tal att det var helt fel tanke. Seattle-orkestern kör vidare i invanda fotspår med tillbakalutat rockiga kompositioner, men tar samtidigt några flörtande steg mot frontmannens lugnare soloutsvävningar (lyssna bara på Speed of sound). Allt naturligtvis med Vedders karakteristiskt bräkiga sång som grädde på moset.

8. The Prodigy – Invaders Must Die
Oldschoolsyntharna i Colours motiverar egentligen den här listplaceringen alldeles på egen hand, men de är i gott sällskap. Med Keith Flint och Maxim Reality tillbaka i lineupen kom Prodigy med ett riktigt styrkebesked när ”Invaders Must Die” släpptes i februari. Här går gruppen nämligen tillbaka till vad som gjorde ”Fat of the Land” till en så hysterisk framgång och serverar en kanonad av hårt pumpande låtar ämnade för svettiga dansgolv världen över. Att de svenska festivalarrangörerna inte fattade grejen och missade att boka Prodigy i somras är lika sorgligt som det är märkligt.

9. Concrete Society - Diesel and bones
Skulle Greg Graffin någon gång få problem med stämbanden är det bara för Bad Religion att ringa en viss herr Bon Jovi och erbjuda honom jobbet som ersättare bakom mikrofonen. Concrete Society har nämligen redan provat ut den ekvationen åt jänkarna och bevisat att den fungerar alldeles utmärkt. ”Diesel and bones” må vara en ofantligt klyschig skivtitel, men bemödar man sig bara att ta sig förbi den blir man rikligt belönad. Svenskgängets korsning av melodistark solskenspunk och en aning rivigare rock med Bon Jovi-sång är lika lättsmält som den är bra och ett gott alternativ när det mesta där bortifrån Kalifornien börjat låta urvattnat.

10. Melissa Horn - Säg ingenting till mig
Det är något visst med Melissa Horns små sorgsna visor. Mina associationer går automatiskt till en kvinnlig version av Lasse Winnerbäck, och hur han lät innan han fick för sig att utvecklas, komma över sin scenskräck och bli folklig, när jag umgås med ”Säg ingenting till mig”. Det är lågmält, textbaserat och väldigt vackert när Melissa tar itu med sin omgivning. Och med en fantastiskt känslofull sångröst förstås. Här behöver vi nog inte bekymra oss för några Ulf Lundell-komplex framöver, Melissa Horn har nämligen hittat sin perfekta form med den här skivan.

11. Raubtier - Det finns bara krig
Norrlands eget Rammstein vinner förstås många charmpoäng på sina hejdlöst komiska krigstexter och sångaren Hulkoffs kompromisslösa framtoning. Men faktum är att reklamradiouppbackade debuten ”Det finns bara krig” innehåller flertalet oerhört snyggt tillsnitsade pansarvagnar till låtar. Titelspåret, Achtung Panzer och Legoknekt är bara tre exempel på maskinell humormetal när den är som bäst. Om det nu ens är humor vill säga...

12. Maskinen - Boys II Men
De vill framföra sin musik i en zeppelinare över Sergelstorg och fick för några år sedan alla moraltanter att gå i taket med sin genombrottshit Alla som inte dansar. De har lyckats få med funkbrassarna Bonde Do Role på plattan och rappar hänsynslöst om bouncade Luger-checkar och gästspel hos Grandmaster Flash eller DJ-tips från Kate Moss. Faktum är att det händer minst lika mycket i det verkliga livet för Frej Larsson och Herbert Munkhammar som det gör i deras texter. Det är ingen idé att försöka reda ut det närmare så jag nöjer mig kort och gott med konstaterandet att Maskinens utflippade damp-version av hiphop är riktigt, riktigt kul.


1. Florence and the The Machine – Lungs
Kaxigt kaxigt! Florence och hennes maskin står inte bara för årets absolut bästa platta, utan även för årets absolut bästa debutplatta. Det måste vara något med vattnet där borta, för aldrig tidigare har det förenade kungadömet producerat så många kvinnliga artister av rang som de senaste fem åren. Men Lily Allen, Laura Marling och Kate Nash i all ära, ingen av dem kommer i närheten av den närvaro och den känsla som finns hos Florence och hennes maskin. Kärlek.

2. Sounds Like Violence – The Devil On Nobel Street
Det låter verkligen som våld. På riktigt. Andreas Söderlund mår inte bra. Livsångesten bor i hans kropp, i hans lungor. Lika ett rovdjur klöser den sig ut ur hans bröst och tonsatt blir detta essensen i Sounds Like Violence. På denna deras andra fullängdare har odjuret tyglats något till förmån för fler melodier, allt på gott och ont. Det krävs lite mer tid, men faktum är ändå att ljudet av våld aldrig har låtit så här fantastiskt.

3. Mew – No More Stories Are Told Today I’m Sorry They Washed Away No More Stories The World Is Grey I’m Tired Let’s Wash Away
Viska den titeln sensuellt i någons öra tio gånger utan att vricka tungan om du kan. Titlar på skivor må inte vara danska Mews starkaste sida, tur då att musiken talar för sig själv. Det är knixigt, det är knepigt och det är komplext – med andra ord, helt underbart. Få band är så svårdefinierade som Mew men vad spelar det för roll i det stora hela? Det är bara bra. Det räcker så.

4. Imogen Heap – Ellipse
Jag erkänner på studs att jag varken kände till Frou Frou eller Imogen Heap innan jag hade tittat på Garden State (av och med han snubben från Scrubs ni vet) vars soundtrack är helt fenomenalt. Visst är det lite tragikomiskt att ett band får stor credit först efter att de har lagt ner? Nu är det förstås ingen fara på taket, även om inte Frou Frou finns längre kör Imogen Heap på ändå – och som hon gör det. Ett mer eget album än ”Ellipse” hittar du inte 2009.

5. Kent – Röd
Ytterligare superlativer är förstås onödiga, det finns inga fler rosor att ge vid det här laget. Istället nöjer jag mig med ett imponerande konstaterande; Kents lägsta nivå är ohyggligt hög. Överraskningsmomentet må vara borta sedan länge, men Jocke Berg och company vet sannerligen hur man snickrar ihop svartsjälade små visor för barn och barnbarn. Det är bara att lyfta på hatten än en gång.

6. Editors – In this Light And On This Evening
Årets låt heter Papillion och har skrivits av brittiska Editors. Ett Editors som för övrigt i och med ”In This Light And On This Evening” gått och gjort en Kent – alltså kastat bort gitarrerna till förmån för fler synthiga inslag. Måste vara det där något som kallas modernt eller att ligga rätt i tiden. Och lika bra var väl det, en platta till av mörkt Joy Division - möter Interpol-mangel hade kanske varit i mörkaste laget. Ny kostym, nya möjligheter.

7. White Lies – To Loose My Life
Så var vi där igen då, ytterligare ett brittiskt band som snor friskt från Joy Division men presenterar det hela i en aningen mer modern och lyxigare förpackning. Men vadå? Är det inte just det allt handlar om då? Att sno friskt utan att göra det så klumpigt att man åker fast? Nämn något band idag som man inte kan backtracka till något obskyrt 60-talsband bortglömt sedan länge? Nej, diskussionen är bara löjlig. Är det bra så är det bra. Alla har vi använt en vit lögn när nöden kräver.

8. Thåström – Kärlek Är För Dom
Han har gjort det förut. Tagit ett koncept som känts fräscht, och just då väldigt mycket Thåström, släppt en skiva och sedan gjort om samma sak en gång till. ”Kärlek Är För Dom” är i förhållande till ”Skebokvarnsv. 209” precis samma sak som ”Mannen Som Blev En Gris” är till ”Det e ni som är de konstiga, det e jag som är normal”. Gemensam nämnare? Det är bra så in i helvete förstås. Pimme är fortfarande mannen, myten, legenden.

9. Loney, Dear – Dear John
Storslaget och sakralt på ytan. Vemodigt men livsbejakande på djupet. Det är svårt att beskriva Emil Svanängens musik. Man gör det bara om man måste. Oftast blir det fel ändå. Bättre att uppleva det på riktigt. Till dess ska du lyssna på ”Dear John”. Det är skivan där Emil är som allvarligast. Bra. Men allvarligt.

10. Regina Spektor – Far
Men det är ju något alldeles galet speciellt med Regina. Så är det bara. Vart får hon allt ifrån egentligen? Hon sitter vid ett piano liksom. Och skriver låtar som Eet. Som alldeles underbart fina söta vackra Eet. Trots att det Moskvafödda yrvädret från New York är inne på femte fullängdaren visar hon ingen som helst antydan till att få slut på idéer eller tappa förmågan att berätta en historia. Det är respekt.

11. Jack Peñate – Everythings Is New
Ingen årsbästalista är komplett utan ett inslag av härlig och brännande soul. Att det skulle komma från Jack Peñate är ändå ganska otippat. Debuten från 2007 är betydligt skitigare i kanten, och visst var den charmig, men det känns som om det är först nu Jack verkligen hittat sin nisch. Försök motstå de magiska danskrafterna i ”Everything Is New” och du är inte mänsklig. ”Bring in churchbells!”

12. Julian Casablancas – Phrazes for the Young
Man kan kalla det för ett The Strokes-substitut men med tanke på att Julian Casablancas är The Strokes känns det hela lite onödigt. Genom att utannonsera att det är dags för att ge sig ut på soloeskapader köper sig Julian Casablancas tid. Och utrymme. Välbehövligt och smart. Detta resulterar i ett album fyllt med lek men som det fortfarande bär det Casablancianska signumet för catchiga melodier. Så där. Soloäventyr avklarat. Ge oss nu ett nytt album med The Strokes.


1. [Ingenting] - Tomhet Idel Tomhet
Detta är mitt nya favoritband som sjunger på svenska. Enligt mitt tycke har de har gjort den bästa svenskan skivan 2009. Det är svårt att förklara vad det är som gör [Ingenting] så speciella. Det har med känslan i låtarna och texterna och göra. Hiten Halleluja! är galet bra, Dina händer är fulla av blommor är bland det vackraste jag hört. Kanske var det först med ”Tomhet Idel Tomhet” som jag insåg deras egentliga storhet. Jag är oerhört tacksam att jag inte missade detta band. Livet hade blivit mycket tråkigare om man inte gjort det. Bandet tror jag betyder utomordentligt mycket för svensk popmusik.

2. A Camp - Colonia
Nina Persson började i kända Cardigans och är numera A Camp med gamla gitarristen Nicklas Frisk från Cardigans och maken Nathan Larsson. Den självbetitlade debuten som kom för åtta år sedan var fin, men frågan är om inte det här är ännu bättre. Nina Persson är fantastisk, karismatisk och sjunger bara bättre med åren. Hon berör verkligen. Det är svårt att inte älska ”Colonia” och den innehåller endast bra låtar. Bäst är Love Has Left the Room som jag tycker är en helt underbar låt. Chinatown är en annan favorit. Dessutom lyckades de ju göra ännu en monsterhit som man inte tröttnar på: Stronger Than Jesus.

3. Ebba Forsberg - Ta min vals/Sjunger Leonard Cohen
Ebba Forsberg är liksom alltid Ebba Forsberg. Rösten tränger genom väggar. Hon sjunger med en innerlig nerv rakt igenom plattan. Allt Ebba Forsberg rör vid verkar bli till magi. Det spelar ingen roll att det är covers hon gör. Hon vårdar sångerna som om det var hennes egna. Senast gjorde hon och Mikael Wiehe ”Dylan på svenska” som jag tycker var en av 2007 års absolut bästa plattor. På denna platta tolkar hon Leonard Cohen och ibland vet i fasen om hon inte gör dem bättre än originalet. Ett exempel på detta är den helt makalösa versionen av Halleluja. Det gör ont i hela kroppen, så bra är det.

4. Mattias Alkberg - Nerverna
Mattias Alkberg sjunger alltid med bra nerv och känsla och skriver dessutom grymt bra svenska texter och jag har gillat hans musik sedan hans första album ”Tunaskolan”. Mattias Alkberg verkar vara en oerhört sympatisk person och skriver mycket vackra texter. Så är det bara. Live är han och bandet grymma. Han lyckas alltid ge mig en sådan energikick med sin musik oavsett om det är på skiva eller på konsert. Det finns massa hopp i hans låtar, även om texterna kan vara lite tragiska förstås. Det är oftast åt punk men blir ibland även rockabilly. Musiken gör mig på bra humör och ger mig ny energi i vardagstristessen. En av de bästa låtarna är Jag bara tänkte liksom att.

5. Anna Järvinen - Man var bland molnen
En finlandssvensk tjej, singer/songwriter, tidigare bandmedlem i Granada, som sjunger egenskrivna låtar på svenska språket. Bara det faktumet är ganska speciellt även om det nu kommit fler tjejer som sjunger på svenska de sista åren. Jag faller för hennes väldigt säregna röst. Tonfallet påminner om en mycket ung flickas spröda ton. Det är något med musiken som får en att bli glad och lugn och som får mig att njuta. Detta är Anna Järvinens uppföljare till debuten ”Jag fick feeling” (2007) som jag tyckte var en riktig höjdarskiva. Vad det gäller ”Man var bland molnen” så fastnar verkligen Äppelöga och Låt det dö.

6. Regina Spektor - Far
Allt Regina Spektor rör vid blir bra. Inget snack om saken. Hon är väl mest känd som indiepopdrottningen som ursprungligen kommer från Moskva, men som numera är verksam i New York. Dessutom en väldigt framgångsrik sådan. Jag älskar Regina eftersom hon verkligen verkar vara en tjej som kör stenhårt på sin grej. Aldrig att hon verkar göra sig till och dessutom är det väldigt svårt att missa hur enormt musikalisk och mångsidig hon är. Bäst på skivan är enligt mig Eeet som är helt makalös låt. Kanske är det en av de bästa låtarna som gjorts. Den fyller mig med någon slags neverending energi.

7. Deportees - Under the Pavement/The Beach
Detta är deras tredje skiva och det låter bättre än någonsin. Jag älskade debuten och jag gillade den andra och tycker den här skivan är strålande. Deportees låter unga fräscha och musiken är tilltalande. Jag köper hela deras grej. Musiken går väl mot pop med soulinslag. Det är musik som berör på alla plan. Man blir gråtig och glad på samma gång. Det finns inget dåligt med den här skivan, hur mycket man än försöker hitta något, men det bästa är definitivt Peder Stenbergs magiska röst. De bästa spåren heter When they came och den peppande inledningen Turn back time. Deportees är ett band man sent kommer glömma.

8. Theresa Andersson - Hummingbird, Go!
Detta är hennes tredje album. Det kan kännas lite som att hon kom från ingenstans. Jag hade aldrig hört om henne innan detta album. Men Theresa Andersson är absolut ingen novis. På skivan samarbetar hon både med Tobias Fröberg och Ane Brun. Hon lyckas beröra med sin röst och hon har definitivt något som gör mig intresserad. En intressant röst och mycket intressanta låtar. Det räcker så. Och sist men inte minst: hon spelar musik i många olika genrer till exempel indie, pop, men även lite soulaktigt. Hon verkar vara en mångsidig artist som har mycket att tillföra.

9. Lisa Ekdahl - Give Me That Slow Knowing Smile
Det är bara erkänna. Jag är svag för Lisa Ekdahls röst. Oavsett om hon sjunger på svenska eller engelska blir det mesta hon gör väldigt bra. Detta är hennes andra skiva på engelska efter ”Lisa Ekdahl Sings Salvadore Poe”. På senare år har hon mest sjungit visor på svenska och samarbetat med bland annat Lars Winnerbäck. Därför blir det här något nytt och fräscht och just därför känns den speciell den här skivan. På skivan medverkar bland annat israeliskan Keren Ann, färöiske singer/songwriters Teitur, Ane Brun och Vanna Rosenberg. Vackrast är kanske duetten When med Ane Brun.

10. Taken by Trees - East of Eden
Den här bandet är en nyupptäckt för mig. Victoria Bergsman sjunger med en väldigt karismatisk röst. Hon var förr sångerska i svenska bandet Concretes. Detta är Taken by Trees andra album. Skivan är lika imponerande som debuten ”Open Field”. Har du inte kollat upp det här bandet så tycker jag genast att du ska göra det. Musiken drar åt indiepop. Vicoria Bergsman skrev låtarna i Italien, spelade in i Pakistan, med pakistanska musiker, och mixade allt med hjälp hemma i Sverige. Musiken kan sägas drömsk, varierande, och spännande.

11. Gossip - Music for Men
Jag älskar verkligen bandet Gossip med sin karismatiska, lesbiska sångerska Beth Ditto. Hon innehar en av världens bästa rockröster och är en rockikon sedan några år. Gossip är verkligen ett mått på vad ett coolt band är för mig. Detta är inte deras bästa skiva, men den är väl värd att vara med bland det tolv bästa skivorna i år. Det finns några favoritlåtar: Dimestore Diamond och Heavy Cross. Lyssna på hela skivan. Den är värd många genomlyssningar. Gillar du det hör så ska du genast kolla upp det här bandet mer. Köp alla skivor de gjort. Du blir inte besviken, du har mitt ord på det!

12. Pete Doherty - Grace/Wastelands
Pete Doherty behöver kanske ingen närmare presentation. Han har nog inte passerat obemärkt förbi som tidigare medlem i banden Libertines och Babyshambles. Båda grupperna är rätt omtalade och har enligt mig gjort många oförglömliga låtar, men mest känd är väl ändå Pete för sitt flitiga droganvändande? Flera av låtarna på plattan har hörts på demos och bootlegs samt konserter, men nu är de tillsammans samlade här på hans solodebut som alltså är ”Grace/Wastelands”. Han har även tagit hjälp av Smiths-producenten och sina kompisar i Babyshambles. Ett av favoritspåren heter Arcadie, men det mesta är bra faktiskt.


1. Napalm Death - Time Waits For No Slave
Helvetes jävlar vad bra Napalm Death har blivit de senaste åren. ”Smear Campaign” har varit en konstant återkommande skiva i cd-spelaren nästan helt utan konkurrens. Ända tills nu vill säga. ”Time Waits For No Slave” är precis som föregångaren, det vill säga en stor fet smäll mitt i nyllet om och om igen. Den här årsbästalistan har många bra plattor, men Napalm Death står ohotade på toppen.

2. F.K.Ü. - Where Moshers Dwell
Kan det bli mer oldschool thrash än detta? Skulle inte tro det, och det är extra trevligt mitt i den här new thrash-vågen från staterna att ha ett band från lilla Sverige som inte bara är bra, utan bättre än de där sabla jänkarna. Jag ska inte gå så långt att de till och med är bättre än originalen, men det är fan inte långt ifrån.

3. Kreator - Hordes Of Chaos
Det var många år sen Mille och Co. lät såhär bra. Det har tagit sig tillbaka till tiden då spelglädjen och energin var det primära och låtarna är mer direkta och det enda negativa är egentligen sången. Man får bara konstatera att herr Petrozza har blivit äldre och taggtrådsrösten från de första fem skivorna är borta, men det gör inget så länge de fortfarande sparkar arsle.

4. Die Hard - Nihilistic Vision
Det är så otroligt befriande att höra Die Hard köra sin hybrid av Venom, Destruction och S.O.D. Musiken är ren energi och attityd utan tillstymmelse att bli löjligt på något vis. Die Hard har legat i kölvattnet av Venom ett tag men de har blåst förbi Cronos mannar och jag tror inte de nånsin kan komma ikapp. En lördagskväll med Die Hard på fullt ös i stereon och en folköl i näven så är man så nära känslan av odödlighet man någonsin kan komma.

5. Behemoth - Evangelion
Polen har haft ett par hyfsade grupper med Vader och Dies Irae i spetsen, men nu finns det bara ett enda band i Polen som med lätthet krossar konkurrenterna. Behemoths senaste skapelse har en sån pondus, tyngd och kross att de nu på fullaste allvar kan ta sig an de största banden inom dödsgenren. Om Morbid Angel någonsin får ihop en ny skiva så ska det mycket till att ta tillbaka tronen.

6. Totalt Jävla Mörker - Söndra och härska
Vem kunde tro att mänsklig ångest och ren och total misär kunde låta så bra? Man var lite orolig ett tag när Skitsystem meddelande sin avgång från tronen att inget band skulle våga ta steget fram, men inget kunde vara mera fel. Av de 10-tal band som knackade på dörren så visar Totalt Jävla Mörker att det bara finns ett band som platsar och de ber inte om ursäkt för det heller.

7. Converge - Axe to fall
En mycket märkligt band som i sin missanpassade stil kan gå under samma benämning som Mastodon. Det finns helt enkelt inga gränser för Converges influenser och inga stilar är heliga utan det blandas friskt och de gör det jävligt bra dessutom. "Axe To Fall" är mitt första möte med bandet och jag kommer garanterat att söka mig bakåt i deras tidigare alster för att se om det här var en lyckträff eller om de alltid varit såhär bra.

8. Mastodon - Crack The Skye
Okej, det är inte lika tungt, hårt eller aggressivt som deras tidigare släpp men det gör ingen. De har bara bytt ut det mot känsla, dynamik och en hel del jazzflumm. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att Mastodon sticker ut jämfört med andra liknande band men de har något visst, och sen att Brann Dailor är en av metalvärldens bästa trummisar går inte att förneka.

9. Slayer - World Painted Blood
Det är absolut ingen ny "Reign In Blood", nästan tvärtom. Den här kommer nog att kvala in som en av de sämre Slayer-skivorna när man tar en titt i backspegeln, men trots det så innehåller skivan några riktigt bra låtar som kommer sitta som gjutna live även om flertalet är enbart halvdana. Men när vi snackar Slayer så konstaterar jag helt sonika att Slayer är Slayer är Slayer, och det är få band som man kan säga detsamma om.

10. Immortal - All Shall Fall
Den är inte riktigt i samma klass som min personliga Immortal-favorit "Blizzard Beasts" men den är bra nära. Jag vet inte om det är på gott eller ont men influenserna från Bathory lyser igenom i nästan varje låt, men just i mina öron så tycker jag resultatet funkar. Det är svårt att välja ut ett specifikt spår som är bättre än de andra men titelspåret är en härlig uppvisning i hur nutida black metal ska låta.

11. Shining - VI/Klagopsalmer
Är det bara jag eller låter det inte väldigt mycket Satyricon och Pantera på den här skivan? Det är i och för sig skitsamma då det låter bra. Vad jag personligen tycker om Kvarforth lämnar jag därhän, men det förändrar inte faktum att dessa klagopsalmer slår Shinings tidigare skivor med hästlängder. Nu kan jag nog till och med tänka mig att se dem live om de har vägarna förbi.

12. Priestess - Prior To The Fire
En ganska skön platta som inte kräver så mycket av lyssnaren då det mesta är rak amerikansk mainstream rock´n roll som avhandlas. "Prior to the fire" har inte några toppar som kan mäta sig med Lay down eller Talk to her från förra plattan, men jag tycker ändå att dessa kanadensare har något eget i sin musik trots att de på pappret inte har något alls. Kanske beror det på att de är just kanadensare, vem vet?


1. Girls – Album
Första gången jag hörde Girls Lust for Life – 2000-talets bästa poplåt – måste ha varit någon gång hösten 2008. Det var redan då lätt att inse storheten i den forna Children of God-medlemmen Christopher Owens musicerande, men att det skulle leda till 2009 års bästa album, kort och gott döpt till ”Album”, var mer än jag hoppats på. Det är Elvis Costello, Buddy Holly, Kalifornien, allt om vartannat. Må 2010-talet bli Girls decennium.

2. Fever Ray - S/t
Fever Rays konsert på Way Out West är årets bästa. ”Fever Ray” är årets näst bästa album. Fuck Buttons slakt av Fever Rays If I Had a Heart är årets bästa remix. Karin Dreijer Andersson, tidigare känd från The Knife, lyckades med det numera nedlagda projektet Fever Ray sammanfoga den mörka ljudbilden på The Knifes ”Silent Shout” med en mer monoton, suggestiv upplevelse och därtill addera performancekonst som bidrog till att skapa en helhetsupplevelse som få artister klarade av 2009.

3. The xx – xx
Du bor i London och står i valet och kvalet om var ditt barn ska gå i skola? Elliott School verkar vara en bra grogrund om du vill att ditt barn någon dag ska bli en erkänd musiker: Four Tet, Burial, medlemmar från Hot Chip och nu senast The xx har alla slussats in och ut ur skolans system. Att fyra (numera tre) 19-åringar kan göra musik som på ett så okomplicerat sätt förenar modern R&B med neurotisk svärta känns omtumlande, fantastiskt och alldeles alldeles underbart.

4. Atlas Sound - Logos
Allt Bradford Cox rör vid blir till guld, vare sig det handlar om Deerhunter eller soloprojektet Atlas Sound. Jämfört med förra årets extremt introverta ”Let the Blind Lead Those Who Can See but Cannot Feel” är soundet på ”Logos” mer poppigt och extrovert (i den mån Cox kan vara annat än introvert). Allra bäst blir det i Panda Bear-samarbetet Walkabout där orgelloopen som pågår under nästan hela låten är så full av livsglädje att den till och med kan få Herta Müller att le.

5. Skriet – S/t
Jacob Frössén skapade i år inte bara en underbar dokumentärfilm om Olle Ljungström; han slog även ihop sitt svarta hjärta med Isak Sundströms (från Pascal) och gjorde, först mest som en hobby men senare allt mer allvarligt, en samling låtar som vid första anblick kan te sig överdrivet melankoliska men som efterhand växer till att bli den mest empatiska skivan i år. Det gör ont att lyssna på, både i öron och hjärta, men invaggar dig ändå i en befogad känsla av stillsamt hopp.

6. Taken by Trees – East of Eden
Den forna Concretes-sångerskan Victoria Bergsman åkte till Pakistan för att spela in sitt andra album under Taken by Trees-aliaset. Tillsammans med producenten Dan Lissvik – som mer och mer framstår som ett institutionaliserat nav i svenskt musikliv – åstadkom hon ett album som tyvärr inte fått den uppmärksamhet det förtjänar. Animal Collective-covern My Boys visar, tillsammans med Anna (där Panda Bear återigen körar; se placering 4) att ”East of Eden” är som lent silke och vass som rostig taggtråd samtidigt.

7. The Pains of Being Pure at Heart – S/t
Från The Pains of Being Pure at Hearts tidigaste inspelningar till debutalbumet, utgivet på underbara Slumberland Records, går att skönja en röd tråd: från sockersöt, naiv trummaskinsindiepop till sockersöt, naiv analogtrumsetindiepop – men nu med en musikaliskt livsfarlig udd tillagd. Vissa kallar det icke-originellt, jag kallar det genialt. Musik för att drömma, glömma och – i slutändan – klara av dagen.

8. Anna Järvinen – Man var bland molnen
Ett av problemen med musik är att den är ändlig. När du sätter på en låt vet du att den några minuter senare är slut. Du kan trycka på repeat och lyssna på samma låt om och om igen men känslan du får när du hör en perfekt låt för första gången kan bara upplevas en gång per låt. Låt det dö från ”Man var bland molnen” är en av de de där perfekta låtarna som kan vagga in vem som helst i ett lugn lika skört som Anna Järvinens röst. Att de övriga nio låtarna på albumet håller nästan samma kvalitet gör inte saken sämre.

9. [ingenting] – Tomhet, idel tomhet
Jag måste erkänna att jag till en början inte var ett dugg imponerad av den musikaliska förändring som [ingenting] visar upp på ”Tomhet, idel tomhet”. Förstasingeln Halleluja! luktade Kent lång väg och lo-fi-produktionen som förr var ett av [ingenting]s kännetecken var här ersatt av en mer bombastisk sådan. Att låta Sibille Attar ta stor plats på låtarna var dock ett genidrag; i de låtar där Christopher Sander och Attar sjunger tillsammans bildas en musikalisk enhet som är så stark att inget kan förstöra den.

10. Olle Ljungström - Sju
Det tog Olle Ljungström sju år att följa upp sitt senaste album ”Syntheziser”. När man ser Jacob Frösséns ”En film om Olle Ljungström” förstår man varför. I all sin bräcklighet träder Ljungström fram, utan masker att gömma sig bakom; den person vi möter i filmen är faktiskt Olle Ljungström. Mentala och fysiska sjukdomar kombinerat med alkoholism gör Olle till en skör människa som tvivlar på sin fortsatta existens. Jag tackar Gud att Olle numera mår bra och lyckas skapa det genomgående starka albumet ”Sju”.

11. Mattias Alkberg – Nerverna
Du kan aldrig veta var du har Mattias Alkberg. Påståendet gäller främst för det fantastiska Bear Quartet men stämmer nästan lika väl in på Alkbergs soloprojekt som under åren gått under Matti Alkberg BD, MABD, och nu, slutligen, utan några länsbokstäver som appendix. På ”Nerverna” rör sig Alkberg mot rockabilly och skiter i allt vad genrekonventioner heter. Resultatet blir lekfullt utan att förlora den allvarliga ådran som genomgående finns i Alkbergs musikskapande.

12. Skansros - S/t
Det har talats om det viktigaste svenskspråkiga albumet sedan ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Det har talats om stor popmusik. Det senare påståendet är jag inte sen att skriva under. De The Smiths-doftande gitarrerna blandas med allsköns litterära referenser som visar att det faktiskt går att blanda bländande melodier med genomarbetade texter på svenska. Nu hoppas jag på att skivbolagskollegorna Almedal följer upp med ett minst lika bra album 2010.


1. Cannibal Corpse - Evisceration Plague
Cannibal Corpse verkar inte kunna göra någon dålig skiva. Inte för att ”Evisceration Plague” direkt toppar deras förra mästerverk ”Kill” men det är fortfarande tillräckligt jävla bra för att utklassa konkurrenterna. Det bjuds inte på några direkta överraskningar här inte, men det gör ingenting alls. Brukar man ändå inte mest bli lite förbannad när redan skitbra band ändrar inriktning på soundet? Några av killarna har passerat 40 vid det här laget, men än finns det massor av kraft kvar i den väloljade köttmaskinen!

2. Katatonia - Night is the new day
Jag kan inte ljuga. Katatonia är alltid delaktiga som en mycket stor inspirationskälla i all musik jag skriver och det är få skivor jag håller så tätt intill mig som deras mästerliga ”The great cold distance”. Nya ”Night is the new day” är inte fullt så lättuggad och kräver sin tid av lyssnaren. Men för den som är beredd att lägga sig ned, släcka lamporna och verkligen lyssna kommer skivan ge tillbaka med råge. Katatonia blir bara vemodigare och vemodigare och frågan är om de inte blir bättre också.

3. Mastodon - Crack the Skye
Progressiv bombastisk stonermetal med vansinnesriff och fantastiskt trumspel kan väl inte slå fel? Nej, det kan det inte. 90-talsvibbarna jag får av det här överträffar det mesta i genren. ”Crack the Skye” imponerar på många sätt, men framförallt är det Mastodons sätt att hela tiden engagera lyssnaren som imponerar allra mest.

4. Amorphis - Skyforger
Jag förstår inte hur dom lyckas, men Amorphis verkar inte vara kapabla att göra dålig musik. Folkmusik-metal med stora mängder fioler och klaviaturer är vad det handlar om. Ljuvlig sådan.


5. The Bereaved - Daylight Deception
Debutplattan ”Darkened Silhouette” var ingen dålig skiva, men med nya sångaren Travis Neal (Divine Heresy) visar Örebrobandet vart skåpet ska stå på riktigt. Hans rispiga skriksång och ljuva skönsång ger deras melodiska dödstrash den där extra udden som förut saknades. Genuint välarrangerade låtar som sätter sig som klister och en makalös ljudmix framrattad av legenden Dan Swanö. Det här är ett band som förtjänar så mycket mer uppmärksamhet än vad som ges.

6. Nile - Those whom the Gods detest
Även om jag inte nödvändigtvis alltid dras till den snabbaste dödsmetallen som finns att tillgå är det något speciellt med just Nile. Det är något med deras strikta egyptiska tema, deras extrema intensitet och deras mystiska låtnamn som gör dem unika (Ta Yezd Desert Ghul Ritual In The abandoned Towers of Silence som exempel ). Det finns så jädra mycket välspelad och ursinnigt snabb dödsmetall där ute, men Nile kommer alltid stå ut i mängden som några av de främsta.

7. Isis - Wavering Radiant
Disharmoniska stora ackord, vemodiga arrangemang och tusen kilo underliga gitarreffekter gör Isis till en ganska märklig men ack så njutbar upplevelse. Stäng ögonen och de allra mest vansinniga kreationer och bilder dyker upp. De långa jamsessionerna känns aldrig onödigt utdragna utan fungerar mer som passager mellan låtarnas olika partier. De flesta låtarna på ”Wavering Radiant” passerar sju minuter, men ändå skriker jag efter mer när de tagit slut.

8. Raised Fist - Veil of ignorance
Att toppa 2006 års bästa platta ”Sound of the republic” är det inte tal om. Men ”Veil of ingorance” har fortfarande en förträfflig låtlista och en störtskön ljudbild, så man kan inte annat än att bli peppad av Raised Fists magnifika slagsmålshardcore.

9. Bibleblack - The Black Swan epilogue
Gitarronanisten Mike Wead är tillbaka med ett nytt gäng ruggigt kompetenta musiker i ett svulstigt, mustigt album med ett riktigt häftigt sound. Progressiv, kyrklig dödstrash med episkt feta synthmattor och smattrande dubbelkaggar för mig till extas. Krydda med lite King Diamond och vips, du har ett av årets mer välsmakande metalalbum.

10. Creed - Full Circle
Jag trodde ärligt talat inte att Creeds återförening skulle föra något gott med sig. Vad hade Creed att tillföra som inte redan Alter Bridge gjorde så mycket bättre? En hel del har det visat sig. Att få höra Scott Stapps mäktiga underbettssång igen gör mig alldeles fnissig inombords och Mark Tremontis gitarrspel slutar aldrig att imponera.

11. Hatebreed - Hatebreed
I vilket annat sammanhang som helst hade den här musiken mer än lovligt snabbt blivit tjatig och tråkig. Men Hatebreed utövar den här sortens metalhardcore med sådan perfektion att de löper hela linan ut. Igen.


12. NOFX - Coaster
År 2009 är de gamla skejtpunkarna i NOFX tillbaka med en skiva där de går tillbaka till sina rötter. Hysteriskt roliga texter, fulsång, trumpeter och snabb D-takt, precis som man vill ha det.


Marcus Ulvsand

1. Arctic Monkeys – Humbug
De brittiska indierockhjältarna Arctic Monkeys tog ett stort steg när de släppte sitt tredje album ”Humbug”. Från att ha varit dansant indie har Arctic Monkeys blivit klart tyngre och fått en ljudbild som starkt påminner om de legendariska westernsoundtracken signerade Ennio Morricone. Det är genomarbetat, mörkt och Alex Turners kaxiga texter är träffsäkrare än Clint Eastwood i den Gode den Onde och den Fule. Årets bästa.

2. Miike Snow – S/t
Med den svenska låtskrivarduon Bloodshy&Avant i ryggen kan man alltid räkna med succé. Efter att ha skrivit hits till bland annat Britney Spears var det dags att göra något själva. Resultatet blev årets modernaste pop-produktion, som skapade ett par av årets allsångsvänligaste hits. Utöver det innehöll skivan även ett större djup med tyngre, mer introverta låtar som vittnade om bandets bredd och som skapade en helhet som bara får mig att längta efter nästa skivsläpp.

3. Bob Hund – Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk
Bob Hund stoltserar kanske inte med årets bästa skiva men tveklöst årets bästa albumnamn. Det är ett bob hund som återanvänder precis det som bob hund är bra på, Thomas Öbergs unika lyrik, de obegripliga men medryckande gitarriffen, och spelglädjen som vrålas ut låt för låt. Detta kompletteras med en mer elektroniska ljudbild som förnyar bob hund precis lagom mycket, och skapar ett modernt bob hund som fortfarande underhåller.

4. Animal Collective – Merriweather Post Pavilion
Ett av årets mest kritikerrosade album är det av en anledning. Animal Collective har mycket att skryta med på nya skivan. De har trots sin massiva lager-på-lager-ljudbild lyckats med att inte dränka sina klockrena melodier, de har gjort årets bästa sångarrangemang i hitlåten My Girls, och de har lyckats producera ett par av årets bästa poplåtar utan att släppa på sin karaktäristiska stil.

5. The Dead Weather – Horehound
Kanske är det Jack White som ska ta död på skämtet
- Vad är det sista en trummis säger i ett band innan han blir kickad?
- Hallå, ska vi inte spela en av mina låtar?
Att Jack White har varit inblandad i både låtskrivandet och trumspelandet i nya projektet The Dead Weather märks lika snabbt som man märker att Jack White är en precis lika bra låtskrivare nu som när White Stripes för precis tio år sedan släppte sitt självbetitlade debutalbum. Tyngre rock/blues än det här får man leta efter, och att det toppas med fantastisk sång av både Jack och Alison Mosshart (The Kills). Det gör detta till ett av 2009 års bästa album.

6. Franz Ferdinand – Tonight
Riffmonstrena Franz Ferdinand låg bakom ett av årets första albumsläpp med Tonight som var ute i butiker redan den 26 januari. Singeln Ulysses vittnar om att Franz Ferdinand fortfarande kan skriva hits, och albumet följer i samma spår. Franz Ferdinand har i likhet med många andra indieband, blivit mer elektroniska och också tagit ett stort steg mot discohållet utan att helt släppa deras tidigare rockstämpel. Ett kaxigt partyalbum som klär Franz Ferdinand bra.

7. Nathan Fake – Hard Islands
Londons gulligaste skivbolag måste vara det obskyra electronica-inriktade Border Community. Där släppte Nathan Fake en av årets mest obegripliga men intressanta minimal-techno skivor Hard Islands. Det är inte tänkt att dansa till (det är ju nästan otight ibland) utan man kan bara sätta sig ner och njuta av en av den elektroniska musikens mest okända pionjärer. Vackra melodier och otroliga, harmoniska ljudlandskap gör detta till årets lyckligaste album.

Mikael Mjörnberg 2009-12-24

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg: