Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Kristofer Åström
Skylten, Linköping
2007-04-26
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-05-01
Hemsida: www.kristoferastrom.com

Kvällens stora behållning är en snudd på våldsamt cool Nikke Ström (Nationalteatern), iförd bandana, keps och ett par fantastiskt vackra och åtsmitande röda byxor. Basvirtuosen, med ett skägg i klass med den vita trollkarlen från Sagan om Ringen, står och groovar loss i inledande The Dark, sedan blir han trött och spenderar resten av spelningen sittandes på en barstol. Det är modigt måste jag säga, att sitta och vresa så pass bredbent med ett ormskinn till byxor. Man ser tydligt konturerna av hela härligheten så att säga, men är det rock’n’roll så är det!

Ja, nu är väl inte Kristofer Åström rock’n’roll precis, även om det till och från tangerar gränsen, framförallt i den här livetappningen. Ute ur bilden är nu det tidigare kompbandet The Hidden Trucks, in på arenan kliver nu istället Göteborgs-orkestern The Rainaways (där bland annat Nikke Ström ingår). Men det blir bara sådär. Stundtals låter det faktiskt rent ut sagt uselt. Improvisation är bra, men inte hela tiden! Att hålla på med steelsliden i tid och otid skapar bara tendenser till huvudvärk.

Åström själv verkar inte heller vara alldeles tiptop. Det glöms textrader, spelas fel, och känns allmänt osäkert. Tur för alla inblandade att senaste plattan, ”Rainaway Town” innehåller ett knippe otroligt starka låtar, låtar som funkar även om de spelas lite halvtaffligt. Merparten av materialet ikväll kommer från just den plattan, vilket räddar spelningen från att få ett underkänt.

För att gnälla lite till, om man har en spelning med en så pass etablerad artist på en fritidsgård med dålig uppslutning, ja, då har det en tendens att bli till en fritidsgårdsspelning av det hela. Kristofer Åström och The Rainaways spelar säkert efter bästa förmåga, man måste också ta i beaktelse att det här är dagen efter turnépremiären i Göteborg, bandets andra gig någonsin tillsammans, men det räcker inte ända fram.

Det lyfter i låtar som Conjure Me, It’s The Way och malandet i avslutande Not Cool Again är snudd på magiskt. Även vissa lugnare alster, som All In och Fallen funkar hyfsat, men tyvärr lyser taffligheten igenom. Jag hade förväntat mig bättre.