Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Divinity
Allegory, 2008
Skivbolag: Nuclear Blast
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-04-04
Hemsida: www.divinity.ca

Är det någonting man lär sig av en snabb titt på dagens musikmarknad är det att konsumenterna inte är dumma. Visst kan det verka så i och med alla trender och medelmåttiga gäng som tillåts sälja i hyggliga volymer. Men ser man det krasst är den här branschen självsanerande. De som inte räcker till sorteras obarmhärtigt ut. Bara de riktigt kvalitativa överlever och tillåts släppa mer än några få skivor.

Just därför ifrågasätter jag lämpligheten i att som kanadensiska Divinity albumdebutera med något som är högst mediokert. Det är så pinsamt uppenbart att ”Allegory” är en platta som med lite fina ord säkert kan prackas på den förvirrade ungdomen, men efter att ha lyssnat ordentligt kommer de aldrig köpa något med Divinity igen. Ett debutalbum som det här är inget annat än dålig reklam.

Ser man bara till musiken hade det här gänget rent teoretiskt kunnat vara något att ha. Smått thrashig dödsmetall har ju varit ett framgångsrecept för många andra grupper om vi säger så. Men kanadensarna har missat det fundamentala. Det räcker inte med en musikstil, man måste kunna backa upp sitt sound med bra låtar också.

Att döma av ”Allegory” har Divinity ingen aning om vad en bra låt är. Hela plattan är bara ett enda staplande av riff och idéer, av vilka några stycken säkert skulle kunna vara bra i rätt sammanhang, som inte leder någonstans. Här finns ingen röd tråd eller genomgående tanke, bara planlöst mangel. Jag kan ärligt talat inte skilja en låt från någon annan utan fastnar istället på små detaljer. Något parti låter Scar Symmetry, sångaren Sean Jenkis vill hemskt gärna låta som Maurizio Iacono från landsmännen Kataklysm och Strapping Young Lad har förmodligen haft en del inverkan på komponerandet. Men inga bra låtar!

”Each song has it’s own identity” skrävlar skivbolaget. Ibland undrar man om de som skriver pressreleaserna ens lyssnat på skivan.