Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Tiger Lou
The Loyal, 2005
Skivbolag: Startracks
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-11-01
Hemsida: www.tigerlou.se

Det finns väldigt få tillfällen då jorden helt plötsligt stannar i sin bana, då tiden helt plötsligt fryser till is, det enda som finns är den plötsliga melodin, tills allt som återstår bara är en enda fråga. ”Vad var det där?” I mitt fall var det en melodi beståendes av fyra enkla ackord och en väldigt säregen röst. Stämningen mörk, temat olycklig kärlek, ändå finns det något där som antyder en liten gnista av hopp. Låten var Nova Lee. Artisten: Tiger Lou .

Där började min fascination för det komplexa, ändå gömt bakom en vansinnigt vacker fasad av simplicitet, låtbygget signerat Rasmus Kellerman, mannen bakom det smäckra namnet Tiger Lou. Med Nova Lee i färskt minne bestämde jag mig för att grundligt lyssna igenom det som fanns att få tag på i Tiger Lou-väg. Denna upptäckt skedde i samband med releasen av den första fullängdaren, ”Is my head still on?” (2004) vilken då blev den naturliga skivan att börja med (Ep:n, ”Trouble and Desire”, innehållandes den fantastiska Nova Lee var svårare att få tag på än väntat).

”Is my head still on?” levde dock inte upp till mina högt ställda förväntningar, inte till en början. Det fanns de självklara singlarna, Sell out och Oh Horatio men sedan var det mer skralt. Fast här blev fascinationen än djupare, trots att besvikelsen var stor då jag inte hittade några fler låtar i stil med den deppsvängiga Nova Lee, var det ändå någon som konstant drog mig tillbaka till att spela skivan. Det finns något i Tiger Lous musik som verkligen letar sig in i kroppens allra innersta skrymslen. Låtarna kräver att de ska spelas om och om igen, ständigt dyker det upp nya saker, nya dörrar öppnas, det finns något som alltid drar en tillbaka. Låtar som vid en första anblick inte verkade så mycket för världen växte något enormt. De låtar som jag ändå tyckte om växte de med!

Ändå var det något som saknades, trots att låtarna i sig, på sitt eget vis, var ruskigt bra, kändes helheten inte helt tillfredställande. Förväntningarna var dock satta högt inför nästa släpp, även om jag inte förväntade mig en ny Nova Lee kände jag att det utan tvekan fanns potential till något större.

Så kom då dagen då ”The Loyal” nådde skivdiskarna, jag plockade upp mitt ex samma dag, givetvis. Snabbt hem och sätta på den i en stereo som gör skäl för sitt namn. Och.. En rynkad panna. ”Vad är detta?” Med avseende på senaste skivan hade jag utan tvekan förväntat mig något som skulle gå i något sånär liknande, lite mjukare stil, även om låtarna varierade ganska kraftigt fanns det en stomme, en ljudbild, som allt utgick från. På ”The Loyal” är allt annorlunda. Men ändå så otroligt bra.

Ljudbilden är denna gång betydligt mörkare, musiken hårdare, lyriken är dock lika klockren och träffsäker som alltid. Fortfarande handlar det om komplex musik som maskerats till enkla, på gränsen till, rocklåtar. Vad som slår mig efter den första genomlyssningen är att Tiger Lou faktiskt har lyckats. Han har lyckats med det ack så svåra, att följa upp en bra skiva med en riktigt bra skiva, men inte genom att som så många tidigare, göra en kopia av sin första platta. Nej, här är det tal om en väldigt lyckad utveckling, evolvering, av det tidigare materialet.

Det finns inte en enda låt på skivan som jag skulle välja ut som min absoluta favorit, varje låt känns som en genuin fortsättning på föregående samtidigt som den är en lysande inledning till nästkommande låt. Var jag tvungen att inför hot om illgärning välja en låt framför alla andra skulle det bli The Loyal, första singeln som lyfts från albumet. Den pumpande basen driver folket framför sig som ett vilddjur, på något vis ryms hela skivan i denna enda låt. Kolla även upp videon till The Loyal, den kompletterar musiken å det grymmaste.