Joyzine

[stäng]

Krönika

Arvikas vassaste band 2006

I övermorgon sparkar festligheterna igång i Värmland. Då slår Arvikafestivalen nämligen upp sina portar och bjuder på en lång rad slagkraftiga band i dagarna tre. Sin vana trogen har bandbokarna rott ihop ett program där synth möter rock, pop och metal på ett tillfredställande sätt. Joyzine hjälper er att hitta rätt i konsertdjungeln, plocka russinen ur kakan och göra festivalen så ultimat som möjligt.

Christian Stenbacke tipsar

1. Thåström
Egentligen behövs det inte ens en presentation, alla vet vem Joakim Thåström är och vilket mörker som ryms i denne mans tillslutna själ. Kanske är det här den allra sista turen ute på vägarna, vem vet? Om det är vi som är de konstiga, och mannen som blev en gris som är normal, det återstår att se, men det ni kommer få se på Vintergatan kommer att för evigt etsa sig fast i ert minne som en upplevelse utan dess like.

2. ...and you will know us by the trail of dead
Kaosrock när den är som allra bäst! Tättingarna i amerikanska …and you will know us by the trail of dead gör verkligen skäl för namnet, att se dem live är som att befinna sig mitt inne i stormens öga. Jag såg dem på Accelerator i Göteborg, 2002, i samband med släppet av det eminenta albumet ”Source Tags and Codes”, och jag har fortfarande inte hämtat mig. Om du vill skåda total frenesi hopvävt med vackra melodier är det här ett band för dig.

3. Franz Ferdinand
Franz Ferdinad var bandet, innehållandes fyra stycken unisont uppklädda art nouveau-slynglar, som slog igenom med dunder och brak med sitt självbetitlade album 2004. Bandet blev snart ett kulturellt fenomen och ansågs vara popmusikens räddning, singlar som Take Me Out och The Dark of the Matinée kom att bli snudd på odödliga hits på dansgolvet. Nu är de tillbaka med uppföljaren,”You Could Have It So Much Better”, och kommer garanterat att ta Arvika med storm.

4. Laakso
Markus Krunegård är ett geni, allt han tar i blir till guld. Är det inte galen punkpop i Hets så är det skruvad men ack så känslosam indiepop i Laakso. ”My Gods” är senaste släppet och måstes ses som en naturlig och evolverad fortsättning på ”I Miss You I’m Pregnant”. Det inte bara låter bra om bandet, de är också ett riktigt vasst liveband. Krunegård är en gnistrande scenpersonlighet och har en sångstil som enbart fascinerar. Ingen sjunger som han, punkt slut.

5. Alice In Videoland
Nu snackar vi tempo och elektrobeat, Alice In Videoland är på väg till stan. Med den högst karismatiska Toril Lindqvist som förste fanbärare kommer alla ni syntare, och alla andra också förstås, få slita hårt i ert anletes svett. Alice In Videoland har skapat en säregen fusion av synth, pop, disco och punk som knappt kan beskrivas eller ges ett namn, det måste upplevas helt enkelt.

6. Slagsmålsklubben
Slagmålsklubben är Arvikafestivalen och alla måste titta. Förra året startade festivalen på riktigt när dessa något burdusa tvspels-blipblop-ljudmästare gick på upp på Andromedascenen en solig julieftermiddag. Uppslutningen var i det närmaste total och spelningen en riktig klassiker. I år tar de steget upp till Apollo, räkna med ett osannolikt retroröj (tänk: Övningsköra!) och en kul tillställning.

7. Firefox AK
Fru Tiger Lou, Andrea Kellerman (aka. Firefox AK), har visat under hösten och våren att hon är något att räkna med på egen hand. Taktfast elektropop med sköna discovibbar och underskön kaxig sång, det kan faktiskt inte bli så mycket bättre. Lite synd att Andrea klämts in på en så liten scen som Lyran men å andra sidan kan det också vara till hennes fördel, trånga intensiva spelningar brukar vara något att komma ihåg.

8. Khoma
Bandet alla snackar om, ett måste att bevittna på årets Arvika. Khoma, detta stjärnspäckade post-hardcoreband (med medlemmar från bland annat Cult Of Luna och The Perishers), producerar någon form av vemodigt men melodiskt emomörker, referenser kan göras till både Tool och hur Radiohead hade kunnat låta om de kommit från Umeå. Med den andra fullängdaren, ”The Second Wave” är Khoma nu ute för att visa vart skåpet ska stå.

9. Billie The Vision And The Dancers
Av en ren slump snubblade jag över detta lyckopiller till band, och jag kunde först inte tro mina ögon. På scenen stod en ung man iförd klänning och klackskor, och sjöng om en snubbe som hette Pablo. Tillsammans med honom spelade ett band med så mycket energi och glädje att jag nästan blev lite nervös, går det verkligen att vara sådär glad hela tiden? Det här är i alla fall bandet för dig som gillar Marit Bergman, Håkan Hellström och andra typiska gladband.

10. Montt Mardié
Finurlig finpop med drag av souliga discodängor härstammandes från 70-talet. David Pagmar heter mannen bakom namnet Montt Mardié och tillsammans med kompbandet The Intelligence kommer han att göra din dag komplett. Många har kanske hört singeln High School Drama, ni vet vad jag pratar om, ni andra tycker jag ska masa er dit för att få chansen att uppleva fin falsettsång och glädjerik dans.

Mikael Mjörnberg tipsar

1. Thåström
Thåströms vinterturné var magisk. När det nu ryktas om att han i sann sommaranda även dammar av lite gamla klassiker och bjuder på en något mer hitbetonad setlista, där det trycks lite hårdare på disten, kan det inte bli annat än succé igen. Att göra samma sak en gång till hade förmodligen inte funkat, men Thåström är ju inte känd för att vara den artist som stagnerar. Det ska bli ytterst intressant att se hur det nya, lugna materialet fungerar i symbios med hans tyngre publikfriare.

2. Satyricon
Norsk black metal när den är som mest välkammad och tillrättalagd. Nej vi pratar inte om någon orkestrerad bombasm a la Dimmu Borgir här, men Satyricon sällar sig definitivt inte till den skara av band som bara satsar på hastighet, råhet och taskigt ljud. Tvärtom levererar orkestern genomtänkt ondska av klass och med en ljudbild värdig de bästa. Litet frågetecken för livevarianten av Satyricons lyxiga black metal, men lyckas norrbaggarna kan det bli alldeles fenomenalt bra.

3. Club Studio One
Jag läste nyligen i en annan musikpublikation en recension där skribenten ifråga gnällde över att svensk reggae är allt för konservativ, att det händer alldeles för lite nytt. Måste nog i ärlighetens namn erkänna att jag är för dåligt bevandrad för att kunna avgöra huruvida kollegan hade rätt eller inte, men i det här fallet spelar det mindre roll. När Governor Andy och inte minst General Knas ställer sig på scen tillsammans med Roots Disciples Band, Kapten Röd med flera är det närvaroplikt! Apollo-tältet kommer gunga.

4. Arch Enemy
Världen har mer och mer börjat komma över att det faktiskt är en tämligen fager kvinna som så respektingivande skriker lungorna blodiga i Arch Enemy. Det var trots allt flera år sedan Angela Gossow annonserades som ersättare för sparkade Johan Liiva i den Halmstad-stationerade dödsmetallorkestern. Ändå kittlar det lite extra att se Gossow framföra sin djupa helvetessång live. Jag har sett det förr, ändå är det lika imponerande varje gång. Detta plus starkt låtmaterial borgar för bra underhållning.

5. Dia Psalma
Spelningen i Hultsfred tidigare i somras levde inte upp till mina osunt högt ställda förväntningar. Nu har den största dumnostalgin lagt sig, bandet haft ytterligare en månad på sig att repa sig samman och Luft förmodligen smugit sig närmare setlistan. Klart Strängnäs finest är värda en chans till.

6. Franz Ferdinand
När The Strokes bokades till Hultsfred menade jag att det var ett band för stort att inte gå och titta på. De gjorde något överraskande en riktigt bra spelning dessutom. Franz Ferdinand är Arvikafestivalens motsvarighet till The Strokes-bokningen. Att en festival av Arvikas blygsamma storlek lyckats knyta denna jätteakt till sig är imponerande. Att det dessutom är ett kompetent liveband med flertalet hits i bagaget gör inte saken sämre. Störst på festivalen!

7. Slagsmålsklubben
Ifjol hade den forna Norrköpings-ensemblen äran att öppna festivalen på en av de mindre scenerna. Det fungerade alldeles utmärkt. I år har de blivit uppflyttade till en större scen och tilldelats en senare speltid. Personligen tror jag att det missgynnar bandet, eller i alla fall publikens upplevelse av konserten. Nu är det upp till Slagsmålsklubben själva att visa att deras dumtralliga electropop är god nog att frälsa vilken publik som helst. Det är jag övertygad om att de klarar med bravur.

8. ...And you will know us by the trail of dead
Vad som på skiva är ömsom vin, ömsom vatten ska enligt hörsägen blomma ut till något alldeles formidabelt live. Jag brukar inte vara den som i första taget imponeras av hyper och haussningar, men den här gången är jag beredd att tro ryktet. …And you will know us by the trail of dead lär bjuda på en rockexplosion Värmland sent ska glömma.

9. Turbonegro
Turbojugend, de fanatiska fansen, kommer ha en egen camp på festivalens camping. Det kommer med andra ord vara proppat med skönsjungande fans framför scenen när Norges största rockband, Turbonegro, kliver på. Precis som vanligt. Att det homoerotiska sällskapet är så enormt populärt är inte svårt att förstå med de explosiva liveshower de har för vana att bjuda på. Har dock blivit lite tröttare med åren. Liten varning utfärdas därför, även om oddsen torde vara på fansens sida.

10. The Knife
Säga vad man vill om senaste albumet ”Silent Shout”, men syskonen Dreijer har gjort mycket bra i sin karriär. Huruvida låtvalen kommer vara godtagbara eller musiken ens slagkraftig hamnar dock i skymundan när det gäller The Knife. Den mystik som vilar över detta exklusiva festivalgig är skäl nog att gå och spana in duon. Att det kommer hända ett och annat utöver det musikaliska håller jag för självklart. The Knife är enda bandet på festivalen som kan konkurrera med Franz Ferdinand om att ha störst publik.

Foto: Thåström - United Stage, Satyricon - Roadrunner, Franz Ferdinand - Joe Dilworth, Dia Psalma - Tara Ullaeus, Alice In Videoland - Alice In videoland, Slagsmålsklubben - Mikael Mjörnberg, Khoma - Roadrunner, The Knife - Elin Berge