Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Wendy McNeill
Arvikafestivalen
2007-07-12
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-07-17
Hemsida: www.wendymcneill.com

Jag gillar verkligen det nya konceptet med att köra lite mer avskalade grejer, och låta bänkarna stå kvar på Andromedascenen, denna första inledande dag på Arvikafestivalen. Framförallt om man likt mig själv redan varit på plats i Arvika sedan tisdagen och behöver vila trötta lemmar. Vad passar då bättre än att få drömma sig bort till den fagra kanadensiska kvinnan med dragspel, Wendy McNeill?

Trots att The Ark går upp på Vintergatan precis samtidigt är Wendy och hennes vän Andreas Nordell på ståbas på lysande humör, och även om singer/songwriter och schlagerrock inte alltid går så bra ihop rent ljudbildsmässigt, är det inga problem att ha koncentrationen på rätt ställe. ”I’m not the worrying kind” som Wendy själv så snitsigt uttrycker det hela (en passning till The Ark för er som mot all förmodan bott under en sten det senaste halvåret).

Ståbas och dragspel i all ära, jodå, det tillkommer lite gitarr och cello (den sistnämnda lånad tillsammans med tillhörande utövare från Maia Hirasawas band) också, men det är Wendy McNeills röst som är den stora behållningen. Att med så små medel kunna måla upp så stora bildlandskap är sannerligen imponerande. Man lider tillsammans med henne, man är glad tillsammans med henne, man strålar i kapp med henne när hon gång på gång ler sitt allra bredaste leende. Det är tydligt att hon verkligen trivs på scenen. Precis som vi andra trivs med att sitta i publiken.

Något av det mest positiva med satsningen på lugn musik och träbänkar är den kontakt som nästan alltid uppstår med publiken. När Hellsongs spelade tidigare under dagen var det allsång så det stod härliga till, nu blir en minst lika varm och skön tillställning fast med lite mindre allsång. Mest jubel blir det till Such A Common Bird, förstås. Som är lika grym som vanligt, förstås.

En extra liten charmpoäng kommer när det vankas extranummer. Precis i färd med att börja spela är det en tjej i publiken som ropar en request. Efter några sekunders överväganden, och med en motivering att det inte alls är säkert att hon kommer ihåg låten, spelar Wendy den i alla fall, precis som hon inte gjort något annat i hela sitt liv. Stiligt.